Byebye Swedish Subtitles - Hello to the 'New World'.

---

Hej allihopa.

Jag inser att det tog mig längre att starta min reseblogg än jag hade räknat med, men det var inte så lätt att hitta tiden som jag hade räknat med. När det väl fanns tid kraschade vi på soffan, tog en tupplur eller placerade oss på någon restaurang (eller pizzeria, faktiskt).

Jag anlände den 10:e Juni klockan 22:40 lokal tid, fullkomligt utmattad efter nästan två dagars konstant resa med ungefär fyra och en halv timmes sammanlagd (alltså inte ens sammanhängande eller speciellt kvalitativ) sömn. Det var ju förstås inte resans första anhalt.
Den absolut första anhalten skulle ha varit Örebro Central, men min mor fick för sig att hon skulle köra mig till Hallsberg så att jag slapp vänta. Där fick vi veta att mitt tåg var en timme försenat (tror jag) men det var okej. Jag lyckades komma med ett annat X2000 som var tre och en halv timme försenat (tror jag) som gick en halvtimme tidigare än mitt egentliga tåg skulle ha gått.
Sedan i Stockholm satt jag och pratade med Mark på min dator, någonstans i ottan kollade han mitt plan och sa att det var fyra timmar försenat, det hade av någon anledning fått vända om och åka tillbaka till gaten. Tjoho? Det kändes också lugnt, vad skulle jag göra på Newark i sju timmar(?) och dessutom fick vi lunchkuponger som plåster på såren. Mycket, MYCKET god lunch.
Runt 13:00 kom vi iväg. Jag hamnade bredvid ett mycket trevligt äldre par som skulle till Washington DC för att deras yngsta dotter skulle föda sitt första barn och ville ha dem där. När vi inte kände för att konversera fanns det några dussin filmer att välja mellan, massivs med musik och några tv-serier. Maten var mycket bra, kanske inte det mest spännande men absolut ingenting att klaga på.
Det första intrycket av Amerikas Förenta Stater kom i New Jersey när jag landade där runt 15:00 lokal tid enligt östkusten. Något av det första som mötte dig var den långa kön genom "customs", alltså tullen, och det tog ingen lång stund innan jag insåg att jag inte hade någon av de adresser jag skulle komma att bo på (jag hade dem i mailen men mobiltelefonen var tvärdöd, och hade antagligen inte fungerat ändå) eller Marks telefonnummer. Till råga på allt mötte jag den läskigaste säkerhetsvakten jag någonsin har stött på, och jag tycker ändå att jag har mött en del, som utsatte mig för ett kortare förhör när han förde mig till an bänk där jag kunde fylla i lappar med information som behövde ifyllas. Den första lappen var på franska. Mina nuvarande franskakunskaper är begränsade till "cochon" (gris) "fromage" (ost) "bonjour" (Goddag) och så kan jag presentera mig samt säga att jag inte pratar franska, förutom möjligtvis "un peu" (lite).
Jag fick, efter lite om och men, tag på en engelsk lapp.
Efter några svenska svordomar och nervöst sneglande mot klockan tog jag mig efter kanske en halv eller hel timme faktiskt fram till "customs". Där var det en trevlig karl som kallade mig för miss och sa att jag kunde ta det lugnt.
Sedan fördröjde han mig ytterligare genom att skicka mig till säkerhetsnivå två - han tyckte att de borde kolla upp att personen jag skulle till, samt hans föräldrar, faktiskt fanns och var de de utgav sig för att vara.

Jag fick se "the Department of Homeland Security" på riktigt, och trots att jag var trött som aldrig förut började jag flina varje gång jag såg den skylten. De finns på riktigt, inte bara på TV. Jag lovar. Dock fick jag inte ta någon bild på skylten.
Under New Jersey-delen av resan fick jag fem gånger upprepa varför jag var i staterna, vad jag skulle göra där, hur länge jag tänkte stanna och var jag skulle bo. Tydligen så dubbelkollar de allt jag säger med precis alla jag sagt det till också (jag frågade C: nyfiken i en strut och allt såntdär). När jag väl kom ut på själva flygplatsen fick jag ta en spårvagn till min terminal, den var jättestor men jag hittade inget Starbucks. Det var en liten besvikelse.
Jag fick se två stereotyper på Newark: Svarta tjejer som pratar PRECIS som i filmer (min trötta skalle kunde självfallet inte sluta smygstirra på dem och jag var lite smårädd att de skulle spöa upp mig om de såg) och mexikanska städerskor som inte pratar engelska.

Det är ungefär allt jag har att säga om östkusten.

På planet vidare hamnade jag bredvid toaletterna, men flygvärdinnorna hade humor - jag hade en som stod vid mig nästan hela resan med en burk doftspray och (så att säga) säkrade toaletterna efter varje gång någon hade varit där inne. På planet visades "The Adjustment Bureau", en film jag rekommenderar om man gillar konspirationer och att ingenting riktigt är i dina händer, att alla val görs åt dig.
Jag får erkänna att jag tvärdäckade när planet lyfte. När du är väldigt trött är det trycket mycket tryggt och trivsamt. Jag tror att jag somnade till och från under hela resan från kust till kust, men jag är inte säker. Jag vet att killen bredvid mig tog ett par hörlurar åt mig när flygvärdinnorna gick förbi (jag kan garantera att jag sov) och räckte mig dem när jag såg att filmen var igång.
Man får gratis vatten överallt i USA, till och med på planet!

När jag kom fram var jag så trött att den lilla lilla sluttningen i terminalen nästan fick mig att ge upp och rulla ihop mig i ett hörn för en tupplur på några timmar eller något dygn, men jag bet ihop och fortsatte att gå. Det var nervösa steg, alla runt omkring mig talade engelska, det var ett nytt område och jag ryckte till varje gång jag såg bänkar i hopp om att Mark skulle vara där.. och till slut, där var han, med ett supermjukt mjukdjur i form av en drake och en stor kram. Heather var också där, lite sliten men med ett flin, och tillsammans åkte vi till Burgerville.
Det första jag åt i USA var en "Rogue River Smokey Blue Salad", en sallad med rökt blåmögelost, torkade tranbär, äpplen och körsbärstomater.

Det var så jag anlände. Trött, sliten, hungrig och jag luktade inte så trevligt, men jag kände mig riktigt nöjd ändå.

Nu sitter jag här och lyssnar på Rockklassiker. Jag behövde en dos av hemma. Jag saknar er, allihopa, men jag mår bra och har fått uppleva massor.

Jag kommer skriva om det också, men detta får räcka för idag, annars kommer första inlägget ha blivit en kortare bok. Det finns även en hel del bilder, men de får också vänta lite. Jag ville bara dela den första delen av min resa.

Många kramar,
Gabbi

---