Tbax till London

---

Efter fyra trevliga dagar i Cornwall är det dags att bege sig i nordostlig riktning mot London. Linda far illa på bönpallen, för att försöka göra det uthärdligt köper vi 4 tvättsvampar på ASDA, och gör en extra kudde med hjälp av min buff. Vilket innebär att jag behöver nåt skydd för ansiktet mot insekterna. Försöker först få tag på en kornsk flagga att vira runt ansiktet. Expediten ser minst sagt förfärad ut men sen visar det sig att hon faktiskt hade några buffar liggandes så jag köper en omgående.
Våra kära converse har också gett upp nästan samtidigt (efter ett års flitigt nötande. Amerikansk kvalitet. Eller snarare, asiatisk sweat-shop kvalitet) så vi köper nya skor i St. Austell, kläder (särsklit sportkläder) är generellt sett mycket billigare här än hemma.
Med en ny kudde så bär det av och vi smattrar iväg mot det vackra Dorset, det är bara drygt trettio mil till London men vi delar upp det på två dagar.
Vi tar vägen över Dartmoor igen, vädret är växlande, vi råkar ut för en störtskur i Moretonhampstead som tidvis övergår i hagel och snöslask, annars är det mest sol och moln.
Vi försöker också få något att äta på Dartmoor och det visar sig att endera så är stället stängt eller så har kocken fått ledigt, det är så på måndagar i den här landsändan.
Så vi knattrar vidare och i Exeter hittar vi en pub där vi kan få varm lunch. Vi kör över floden exe som är betydligt större och mäktigare än den bubblande lilla ström som vi plaskade i på Exmoor för två år sedan.
Efter Exeter så spricker det upp och vi får en varm och solig körning till Swanage genom Dorset.

Det är tur att norrmännen inte byggt vägarna här, isåfall så hade resultatet varit flera hundra tunnlar. Landskapen liknar varandra, inte minst kulligheten, men här slingrar man sig upp och ner i en långsam berg-och-dalbana; I norge är det långa, mörka och bitvis avgasfyllda tunnlar. Gillar inte riktigt then norska modellen, den känns faktiskt oerhört romersk-bygg vägen rakt fram, come hell and high water.

Och det romerska är närvarande även här. Romarna styrde Brittanien som provins fram till 410 e.kr, sen börjar angler, saxare och Jutar ta över kontrollen på 500- och 600 talen. Vi kör förbi några akvedukter som skär igenom dalarna.

En gång när vi stannat för att sträcka på oss svänger det in en bil, ut hoppar en man som undrar om "you alright mate, any problems widde bike?". Han jobbar för British Telecom och kör själv en softail (så jag är inte hundra på om det brittisk gästfrihet eller att han också är med i sekten) men visar också på kustvägen över Abbotsbury och den är suverän! I gassande sol svänger vi fram, vi har havet på vår högra sida och dorsets böljande kullar på vår vänstra. Vi kör förbi det gamla slottet Corfe och kommer ner till Swanage.

Swanage.
Vad ska man säga? Lika genuint brittiskt som Cornwall men mera engelskt-sydkust-sunk, en lite bedagad känsla och hotellen ser lite ut som Fawlty towers. Vi flänger runt och letar B&B och hittar fyra som ligger på rad vilket gör underverk för prisförhandlingarna.
Swanage var en fiskehamn för längesedan men blev en badort för överklassen under den viktorianska eran. Överklassen har sedan länge dragit vidare (till bl.a. Padstow) och kvar är den victorianska piren, badstranden och en strandpromenad som domineras av spelhallar, det finns inte en enda pub/restaurang/bar med servering längs med stranden.
Folket är också typiskt brittiska men av ett lite annat slag, stabbiga, flabbiga whiskey-tango människor med tatueringar och tramp-stamps, klädda i wtc-kläder som drar omkring i varierande grader av fylla. Dessutom så kryllar det av språkrese-elever, små gäng som också drar omkring och tonårshärjar på sina olika modersmål. Mitt i den här röran lyckas vi hita en väldigt bra italiensk restaurang och får pasta och rödvin istället för nånting-med-chips och öl.

På kvällen tar vi en lång promenad längs stranden och ser ut över havet och Isle of Wight som tronar vid horisonten.

Nästa dag tar vi färjan över till bournemouth och börjar körningen norrut. Vi kör omväxlande motorväg (M3), omväxlande byvägar (A30), vädret är bra och vi får en alltigenom trevlig tripp upp till London.
Utanför Whitchurch ("Worshipping Our Lord for 1200 years") så möter vi en långtradare. När den är runt tvåhundra meter fram så kör det plötsligt ut en bil från en utfart (På det sätt att köra ut rätt framför mötande trafik som förenar människor som bor i glesbygd oavsett land). Jag hinner tänka att "nu smäller det", och kollisonen känns oundviklig men på nåt sätt hinner tradaren väja precis tillräckligt för att undvika att mosa den gamla ford escorten. Vilket gör att han ligger delvis i mötande fil på väg mot oss! Jag hinner å andra sidan väja och ligger längst till vänster i filen men det blir rätt smalt och skakigt av vinddraget. Lastbilens horn brölar ilsket, den lilla silvergråa forden har stannat mitt på vägen och jag överväger att vända, köra fram till bilen och nita föraren med mc-handskarna på men beslutar mig för att avstå (jag har ju trots allt bara ett provisoriskt pass).

Till London kommer vi framårt eftermiddagen och Fantomen leder in oss på vägar som är måttligt trafikerade (medans M25 står ganska still) så på det hela taget har vi haft en bra körning!

---

Photos

Cornwalls flagga
Ser ut som en svartvit version av den svenska men med lite andra dimensioner