Advertisement
Published: October 27th 2014
Edit Blog Post
Som två sanna äventyrare galopperar vi genom den tjeckiska höstnatten. Jag på min stolta Nazgul och Steven på sin något mer modesta packåsna. Hösten börjar bli kärv och vi har under morgonen och förmiddagen häckat i tältet för att vänta ut ett regnväder. Därför är vi sent ute men har ändå siktet inställt på att nå Shangi La och varmt myspys istället för ännu en natt i det fuktiga tältet. Vi har en adress och karta på datorn och utanför en tjeckisk liten håla går vi runt med ficklampor för att lokalisera detta buddhistiska himmelrike. Vi blir mycket besvikna när vi står utanför en igenbommad litet hus som knappast kan rymma 25 kursdeltagare + boende och en guru. Trötta rider vi tillbaka till byn och in på puben för att fråga om vägen. Det visar sig att adressen är fel och att vi har ytterligare en dryg mil. Vi är trötta som stryk men biter ihop och kör på, upp och ner för bergen. Det finns inte en själ ute på vägarna och omtumlad av utmattningen blir världen magisk. Så småningom finner vi Shangri La, är en liten väg gömd i snåren mitt i byn som går upp på berget. Utmattade
erbjuds vi husrum och dusch. Dock ingen mat så vi tar ut trangiaköket på gården och sätter oss och tillreder en tofugryta. Folk från kursen går förbi och undrar förvånat, nästan chockat varför vi sitter där ute i mörkret. För att vi är hardcore äventyrare och trivs bättre ute med ekorrar och grästuvor än inne i människornas konstlade värld, svarar vi inte men känner att det är det vi utstrålar. Vi känner att vi har gjort ett kanonbra första intryck.
Det finns ingen guru visar det sig utan var och en är lämnade till sitt eget öde. Det närmaste är en tysk i röd fleece som håller i kurserna. Han heter Bhagat, eller Baguette som Steven av misstag kallade honom. När vi kommer dit håller han en kurs i Family Constallations. Det är en terapeutisk problemlösningsmetod som härleder personliga problem till familjeförhållanden och sedan låter kursdeltagarna spela de olika familjemedlemmarna och hur de upplever situationen. Jag får kika en gång och får se hur en vuxen man som känner sig tom och med dålig självkänsla får en förklaring till sin livslånga olycka i familjekonstellationen. Han själv, hans bror och föräldrar spelas av kursdeltagare. Alla lever sig in
och i slutändan gråter alla. Det är starkt.
Men vi är inte med på kurserna utan jobbar istället med att hacka sten ur en åker. Fast det är inte vilket åker som helst utan en hästsko, likadan som i Suderbyn. Vi känner oss mycket hemmastadda. Dock har viss kritik mot förfarandena i trädgården, självklart underbyggt med solida permakultur-principer. T ex har komposten placerats aslångt bort vilket innebär att man måste gå aslångt varje gång man ska slänga ogräs i komposten. Med en enkel zon och sektoranalys kan man tydligt se att det är en suboptimal design. Men vi säger inget utan hackar på och känner oss som stora köttstycken med två pyttesmå nöthjärnor. Det är verkligen en intressant känsla och infinner sig så fort man får en sådan hacka i handen.
På väggarna i kurshuset finns bilder på en man, som till utseendet torde vara en guru, och det stämmer. Det är Osho. Numera död. Under sitt liv översatte han österländsk livsvisdom till en västerländsk publik. Bl a menade han att västerlänningar inte är förmögna att meditera på gammalt hederligt vis, dvs sitta helt still. Så för att få bukt med all denna nervositet
och överskottsenergi tog han fram alternativa meditationsmetoder. I dessa skriker man, står och skakar, fridansar, står stilla och springer eller ligger på rygg och rullar ögonen i taket. Allt detta till musik. När man väl gjort detta i en halvtimme är man reda att vara stilla. Normalt innebär det att folk lägger sig ner på golvet och slumrar till.
När kursen är slut står huset alldeles tomt. Invånarna verkar ha gått upp i rök, eller sitter och myser i sina tjusiga hus som står i närområdet. Själva kurshuset som vi bor i hyser nu endast mig, Steven, en försynt tjeck och en holländsk gammal hippie med korpsvart långt hår. Det skapar en märklig känsla. Som att någon bara gett dessa slumpmässigt valda individer och gett oss ett enormt hus fyllt med mat, choklad och sängar. Vi knäcker nötter på dagarna och lagar maffiga måltider på kvällarna på den superutrustade gasspisen i köket. Sen äter vi choklad och kollar på filmer som vi tankar på ett 2 Mbit internet i grannhuset. Dock började holländaren instifta kundalini meditation varje dag kl 18. Det är en Osho-meditation med skakning, fridans och tystnad. Dansen är fantastisk. Vi har varsin fjärdedel av rummet. Jag och Steven spelar ut hela våra register på våra planhalvor, medan holländaren göra stora svepande cirklar iförd en röd meditationsdräkt och tjecken står stilla i sitt hörn med endast försiktiga rörelser.
Om jag skulle recensera Shangri La i ett magasin skulle jag ge fyra plus. Folk är trevliga, det är smakfullt och stilrent överallt utan att det blir överdrivet, utsikten är fantastisk, det är hög standard, hög komfort, det hålls spännande alternativa kurser (just nu hypnosterapi), det finns en gigantisk låda med choklad i köket. Delvis på grund av den lådan har vi dock blivit något lata, det måste erkännas, och tiden att lämna närmar sig. Det har även flyttat in en jättestor man, kanske den största jag sett, vid namn Ivan som slagit sig ner precis bredvid Steven i sovsalen. Han har ont i ryggen och på nätterna ligger han och jämrar sig med halva kroppen utanför den för korta madrassen. Det har gjort att Steven har svårt att slappna av och sover oroligt. Det är en varningssignal att vi borde sticka. Kanske redan idag bär det västerut, tillbaka till schöne Deutchland.
Advertisement
Tot: 0.061s; Tpl: 0.01s; cc: 9; qc: 45; dbt: 0.0361s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb