Dresden-Prague

---

Vi fortsätter att hålla goda matrutiner. Vi lagar stora portioner av ris, pasta, grönsaker och linser. Vi lagar i princip veganskt även om vi genomgick en fas av betydande ostkonsumtion. När vi äter ute stöter vi dock ofta på patrull. I Polen och Tjeckien är definitionen av en vegetarisk rätt att man helt sonika tar bort köttet, vilket förstås är oacceptabelt för grabbar som oss. Jag har försökt diskutera tallriksmodellen med dem, men lönlöst.



Efter en fin helg i Dresden och ett kärt återseende med min gamle vän Johan far vi vidare längs Elbe mot Prag. Byarna längs Elbe är sinnessjukt pittoreska vilket gjort att de lockat till sig horder av pensionärsturister som såsar runt och kollar på klocktorn och broar. Det är lite synd. Men man kan inte klaga, sträckan är storslagen med mestadels perfekta cykelvägar och med borgar och slott uppe på de omslutande bergen. Och i Tyskland är fahrat king. Cykelshoper överallt och många möten med hurtiga tyskar som vi leende nickar mot i samförstånd. Det är ju vi, med fahrat. När vi passerar den tjeckiska gränsen byts cyklisterna tvärt ut mot fiskegubbar som är utplacerade längs floden hela vägen till Prag. Alla har två spön och helgedigen utrustning med små bjällror som ringer när det någon gång skulle nappa. Men det verkar det inte göra. Dock verkar de nöjda ändå, bakåtlutade i solstolar med goda tjeckiska biror, ivrigt gubbsnackandes med varandra. Vi försöker gissa vad de pratar om men har verkligen ingen aning.



Det känns bra att vara i Centraleuropa. Här har man byggt bra byggnader i flera hundra år och man kan känna historiens romantiska vingslag. Tåg som tuffar genom det böljande landskapet mellan viktiga städer där framtiden kokas ihop i en nervkittlande framtidsoptimism. Om man står på Karlsbron och slänger bort alla turister och allt skrot är det lätt att föreställa sig hur man rider fram i skymningen på en svart hingst för att framföra ett viktigt ärende till kungen. Tyvärr så är det just detta med turister, de är överallt där det är intressant att vara så att det inte alls är lika intressant längre. Men man kan ju inte heller bli arg, för man är ju själv en av dem, fastän man helst inte vill kännas vid det. Rör man sig däremot i kåkstäder och slentrianbyar kan visserligen något spektakulärt inträffa ur tomma intet, men mestadels är det ganska grått och otrivsamt. Oftast vill ingen ha en där. Detta verkar vara turistens dilemma. Turistens dröm är den orörda bakfickan eller varför inte en hel by, med vaggande tanter som osar av autentisk kultur bjuder på samma soppa som de lagat i hundratals år. I Prag dammsuger vi alla bakgator men finner inga tanter. Dock ledsagandes av vår vän Andrew från SCI-lägret i somras finner vi en gubbe, bartender på en sjaskig bar. Han är sur på ett autentiskt vis vilket skapar en mysig stämning. Dessutom rymmer baren en skock rökande alkisar samt tre gitarrspelare som dammar av den ena gamla godingen efter den andra. Jag dricker whiskey och mår allmänt prima. Vill bara sjunka längre och längre in i den behagliga dimman...





Dock börjar det bli läge för ett nytt community där vi kan slå dank ett tag för en mer djuplodande upplevelse. Det tidigare buddhist-communitiet som vi kontaktade ville ha hutlöst betalt och det är med sorg vi konstaterar att kapitalismen även slagit klorna om buddisterna. Vid tjeckiska gränsen västerut finns ytterligare ett buddist-community och här i Tjeckien är i alla fall valutakursen god. Vi har inlett en förhandlingsprocess.

---