Advertisement
Published: February 17th 2010
Wahoooo! ropet ekar ut över den til synes oändliga regnskogen. Jag rycker till och för bråkdelen av en sekund fryser blodet i mina ådror till is - Herregud, de är här! Hjärtat börjar slå snabbare och jag stirrar mot området på andra sidan floden där jag hörde ropet. Tankarna snurrar: hur många är de, har de vapen, hur ser de ut och hur kommer det att reagera när de för första gången möter en vit man? Mina sinnen är på helspänn, minsta ljud eller rörelse får mig att reagera. Framför mig på stranden ligger mina gåvor uppradade: tobak, salt, tändstickor, socker. Jag befinner mig i ett av de mer avlägsna hörnen av Indonesien och det känns som om jag är på en plats där jag egentligen inte hör hemma. Jag vet att jag är precis utanför deras område, om jag bara korsar floden är jag inne i deras territorie. Men det skulle med stor sannolikhet vara det sista jag gör, det finns en anledning till att lokalbefolkningen aldrig gör det. Så jag sitter kvar bakom mina gåvor. Och väntar. I ögonvrån ser jag plötsligt hur det rör sig i gräset längre neråt floden. Jag kan knappt tro att det är sant.
Ur djungelns mörker lösgör sig två skuggor, Yamalise - det okända folket!
Det är mer eller mindre på dagen exakt ett år sedan jag var i samma område då jag fick höra om ett glömt folk, gömda djupt inne i djungeln. Enligt historierna skyr de alla andra människor och har ingen som helst kontakt med omvärlden och de attackerar, utan undantag, alla som går in på deras område. De känner inte till vår värld och i sin isolering lever de samma liv i dag som deras förfäder gjorde för 1000 år sedan. Det lät lite mer som en myt än verklighet. Men den här ön är stor, avsides och helt täckt av djungel. Det var verkligen inte omöjligt. Under året som gått hur jag lagt ner mycket tid på research men inte kunnat hitta någon som helst information om det här stammen. Hur jag än vred och vände på det framstod det som om den här stammen existerar så är den inte bara är okontaktad, den är helt okänd för antropologer, forskare, gudier - för alla utom de som bor precis utanför deras område. Om historierna är riktiga anser jag att det är viktigt att någon försöker dokumenterar deras
Yamalise
Kläderna är gjorda av barkkultur innnan den försvinner: lyssnar på deras berättelser och sånger, ser vilka verktyg de använder, hur deras vardag ser ut, hur deras tro fungerar... Som alla kulturer är den unik och det vore en förlust om den bara försvann utan ett spår och utan att någon vetat om att den funnits.
Tvärtom vad många tror finns det faktiskt fortfarande idag okontaktade stammar runt om i världen, i vissa fall kanske till och med okända. Jag hade en gång en längre infekterad diskussion med min socialantropologilärare om detta som envist hävdade att allt tal om okontaktade folk hör till sagornas värld. Jag å min sida hävdade att han uttalde sig i ett ämne han inte behärskar. Ödmjukt värre. Men bara för att man är professor har man inte ensamrätt på sanningen :-)
Jag visste att det skulle bli som att leta efter en nål i en höstack. Området där de möjligen kan finnas är gigantiskt, i stort sett väglöst och så aviseds man bara kan komma. Så jag beslöt att en lämplig start var att fråga invånarna i den by där jag först hörde historierna om stammen. Det var inte helt lätt, de flesta hade inte ens hört talas om
Yamalise
Notera den lilla väskan! dem och de som hade gjort det skrattade bara och talade om för oss att det var omöjligt att finna dem och att vi gjorde bäst i att låta bli. Men med en lika stor portion envishet som tur hittade jag till slut en person som inte bara hade hört talas om dem, han hade sett dem! Under en tur i djungeln hade han från ett berg sett en grupp med människor som inte liknade något annat han sett. Han hade blivit så rädd då han såg dem att han omedelbart sprungit därifrån. Enligt honom var de "nakna vildar". Den fd militären var övertygad om att de fortfarande levde kvar i sitt område även om det var över 15 år sedan han såg dem. Han kunde inte bara tala om för oss i vilket område han sett dem han kunde dessutom tala om för oss vilken by vi borde kunna använda som utgångspunkt. Så vi begav oss ytterligare 150km ut i ingenting, men denna gång famlade vi inte i mörker, vi hade ett tydligt mål. Det började brännas!
Ledaren för byn visade sig vara en av de vänligaste män jag någonsin träffat och var en veritabel guldgruva av information.
Han kunde bekräfta allt det vi tidigare bara hört som lösa rykten: jodå, de existerar! De lever djupt inne i djungeln och de har så lite kontakt med de andra byarna att ingen ens vet vad de kallar sig själva. Hos lokalbefolkningen går de bara under namnet "de konstiga folket" och är lite grand som ett kuriosa inslag i skogen som alltid funnits där. Dock ett kuriosa inslag man aktar sig noga för. Samtliga vet var gränsen till deras område går och passerar den aldrig. Men rädslan är tveäggad: lika rädda som lokalbefolkningen är för dem, lika rädda är dem för lokalbefolkningen. Förutsättningarna för ett givande kulturellt utbyte är alltså minst sagt begränsade.
Han berättar att stammen består av runt 60-70 personer fördelat på 7-8 familjer som lever var för sig små familjehyddor. För ett ögonblick blir jag alldeles tyst innnan jag känner upphetsningen komma krypande. De allra flesta av de ungefär 100 okontaktade stammar som finns idag är jägare/samlare, små folkspillror som lever ett kringflackande nomadliv i djungeln. Men här pratar vi alltså om en bofast kultur på 70 personer, och om stämmer är det inte något mindre än en sensation! Det slår mig att det här påminner mycket
om Taut Batu, en grupp med människor som när de "upptäcktes" på Palawan (mellan Filippinerna och Borneo) på 70-talet orsakade rubriker runt om i världen, t o m president Marcos flög dit! Men precis som här var det ju inte en upptäckt för lokalbefolkningen - de hade ju alltid känt till dem - det var bara världen utanför som inte visste något.
Det finns bara två personer utifrån som har tillträde till stammens område och båda två kommer från byarna som ligger närmast deras territorie. Den ena är Matheus, en man som för över 30 år sedan träffade en kvinna från stammen. Den andra är Baltazar vars farfar för länge sedan flyttade därifrån till en närliggande by. Så vi skickar en budbärare för att försöka få tag i dem och se om de kan hjälpa oss. Efter tre dagars horisontalläge endast avbrutet för kaffe & cigg kommer så äntligen beskedet: en av familjerna har inte bara gått med på att träffa oss, de har även gett klartecken på att vi kan sova vid deras hydda! Personerna vi ska möta är alla medlemmar av Matheus familj och har aldrig tidigare träffat någon ur lokalbefolkningen än mindre en vit man. Mötet
är bestämt att ske vid floden som utgör den norra gränsen för deras land. Det är fantastiska nyheteter och för mitt inre ser jag mig själv som storslagen byst utanför etnografiska muséet. Vik hädan Sven Hedin, här kommer John Dellow! Men jag kommer alldeles snart att bryskt vakna upp ur mitt dagdrömmeri.
Med mig på min lilla expedition har jag min huvudguide som fungerar som översättare mellan indonesiska och engelska samt två lokalguider som ska sköta den direkta kommunikationen med stammen samt ansvara för vår säkerhet. Den ena lokalguiden är Baltazar den andra har, trots att han är född och uppvuxen här, aldrig sett stammen. Vi ser ut som en fattigmansexpedtition (vilket det ju är...) och är ljusår ifrån National Geographic episka expeditioner: mina guider är barfota, packningen bärs i en gammal rissäck och det finns inte en GPS eller satelittelefon så långt ögat når. På vägen stannar vi och tar med oss några rejäla kokkärl vilket innebär att vi dessutom skramlar som ett sämre tivoli när vi kommer gående.
Vi har precis kommit dit vägen slutar och djungeln börjar när vi möter en barfota äldre man med pil och båge som kommer gående på vägen. Hans hår är tovigt, flera tänder saknas och det som en gång var kläder hänger i smutsiga trasor över en vek kropp. Det ser ut som om han gick vilse i skogen för 30 år sedan och just hittat ut. Vilket faktiskt är ganska nära sanningen. Det är Matheus (jag får senare förklarat att han byter om till kläder när han går ner till byn), och det är inte goda nyheter han bär med sig. Hans familj är borta! Någonting har hänt under natten, förmodligen har de ångrat sig och gömt sig i djungeln. Jag börjar sakta förstå hur svårt det här kommer att bli: om inte ens Matheus familj vågar möta oss, vem ska då vilja?
Läget känns utomordentligt hopplöst när vi sätter oss ner och diskuterar olika alternativ. Jag föreslår att vi förhandlar direkt med ledaren men eftersom Matheus är ingift i stammen har han mycket lite att säga till om, faktum är att han inte ens har tillåtelse att besöka hövdingen! Vilka mandat det ger Baltazar som inte ens är medlema av stammen vill jag inte ens tänka på. Efter mycket dividerande bestäms det att till slut att vi ska göra ett nytt försök, men denna gång med Baltazars släkt. Vår bas kommer att bli den extrahydda Matheus byggt precis utanför stammens område och som han anväder som mellanstation då han besöker byn. Den ligger dessutom mycket nära den tidigare bestämda mötesplatsen.
Lagom till att vi beger oss ser jag hur svarta moln tornar upp sig och bara minuter senare befiner vi oss plötsligt i ett hällregn där jag knappt kan ursklija handen framför mig. Jag är inte rädd för att bli blöt men ett kraftigt regn som det här kan innebära problem: håller regnet i sig kommer floden vi följer att stiga och bli omöjlig att korsa. Men vi har tur, regnet avtar och övergår till ett konstant strilande. Men floden har ändå hunnit växa till sig och ofta vandrar vi i knähögt vatten i stark ström.Trots att jag har regnkläder på mig finns det inte en torr kvadratcentimeter kvar på mig när vi till slut kommer fram till vår bas - regnskog och regnperiod är en blöt kombination. Men det spelar mindre roll, det är en förtrollande plats. Två floder möts och skapar en öppning i en annars kompakt djungel. Ovanför mig ekar de ödsliga skriken från en ensam örn och de skogsklädda topparna surfar ovanpå regntugna moln som lyses upp av det sista dagsljuset. Det känns öde, avlägset och som om jag är den sista mannen på jorden. Men det är jag ju inte, på andra sidan floden finns målet för min färd! Det är en kittlande känsla att stå där, mitt ute i ingenting, och titta ut över den vidsträckta djungeln och veta att de där där någonstans. Så nära men ändå så otroligt långt bort.
Senare när vi sitter och äter ser jag något som får mig att studsa till, båda mina lokalguider samt Matheus äter med pinnar! De ser ut som stora chopsticks men är ihopsatta längst bak så att en rörlig axel skapas. Jag kan inte låta bli att förvånas, varför pinnar? Om de nu ska använda redskap är det inte betydlig enklare med något som liknar en sked?
Efter maten då vi mätta och belåtna sitter i det mjuka ljuset från elden tar jag tillfället i akt att fråga Matheus och Baltazar så mycket jag kan om deras kultur. Pennan glöder och ur min mun kommer en aldrig sinande ström av frågor. Stackarna hamnar i ett korsförhör som varar hela kvällen. Jag börjar med att fråga Matheus hur han träffade sin fru. Det visar sig att han träffade henne vid floden, ungefär där vi är nu, för över 30 år sedan (det är svårt att säga exakt, Matheus vet inte när han är född). Men varför hon inte blev rädd och i vanlig ordning sprang iväg får jag inget annat svar på annat än -Vi var menade för varandra. Och varför inte, det är väl en vacker tanke: kärleken övervinner allt, även rädsla. Vilket även visas av att Matheus trots att han var mycket rädd gick in i deras område och frågade hennes familj om han fick gifta sig med henne. Eftersom alla byar i området har sitt ursprung i samma kultur så de accepterade honom, men det var ett beslut utan återändo för Matheus: han var tvungen att flytta till deras område och strikt följa deras traditioner. Men det mest märkliga i hela historien är att han 30 år senare fortfarande aldrig träffat de andra familjerna! Trots att hans frus familj har accepterat honom springer de andra stammedlemmarna iväg så fort de ser honom. Stackarn har inte ens tillträde till området där byns ledare bor. Och du som trodde att det var svårt att flytta till Köpenhamn... Men de går tydligen bra att utnyttja hans tjänster. Eftersom Matheus fortfarande har viss kontakt med de andra byarna är det honom man skickar till marknaden för att byta till sig salt mot exempelvis durian (en frukt).
Så de vet alltså att det finns en värld där utanför men vad den innehåller eller innebär har de ingen aning om, de kan inte ens fantisera ihop det. Om de står uppe på bergen är allt de ser skog och hav, och eftersom de aldrig lämnar sitt område och inga andra går in blir världsuppfattningen därefter. De känner inte till att vi har något som kallas pengar, det enda de känner till är byteshandel. De har ingen aning om att mopeder existerar (huvudtransportmedlet i det här landet och som lätt går att räkna i miljoner), asfallterade vägar, el, "moderna" kokkärl, klockor, skor - saker du och jag tar för givna och använder varje dag är helt okända för dem.
Men de känner till flygplan eftersom de ser det ibland (och det ligger ett vrak från andra världskriget precis utanför deras område) men vad det är eller att att det sitter människor i det förstår dem inte. Men borde inte Matheus eller Baltazar ha berättat något om världen utanför. Jo, om de andra bara var intresserade, vilket de inte är. Jag frågade om de inte är nyfikna om Matheus skulle komma tillbaka från markanden med något som de aldrig sett, exmpelvis plasten runt en tobaksförpackning. Och jodå, de brukar titta förundrat en stund på materialet men lägger sen raskt bort det och frågar aldrig mer om det. Vare sig Matheus eller Baltazar har någon gång fått en enda fråga om livet utanför djungeln, och när Baltazar frågat dem om de inte vill följa med till marknaden blir svaret alltid nej. Jag kan inte riktigt svara på varför de är så ointresserade. Det stora okända där utanför kanske är så obegripligt att det kanske blir skrämmande. Skulle du vilja veta om det finns en högre stående civilisation mycket nära oss? Men svaret kan också vara så enkelt att det är gamla oförätter gjorda av holländska armén och/eller missionärer som spökar än idag. Ett av de rykten jag hörde då jag var här för ett år sedan var att de är rädda för mönstrade kläder, och det stämmer faktiskt. Anledningen är att de tror att alla som har det är soldater, vilket förmodligen säger en del om vad som hänt tidigare. Jag tog det säkra före det osäkra och hade på mig (vilket du kan se på bilden) enfärgade kläder i en diskret ton.
Men de har inte alltid varit isolerade och anledningen till att jag säga det är deras religon: de är nämnligen, håll i dig, hinduer! Min någorlunda kvalificerade gissning är att de för länge sedan, långt innan muslimer och kristna kom till landet, hade kontakt med ballinesiska (från Bali) köpmän som förde med sig religonen. Men med mycket stor sannolikhet är den kraftigt påverkad av deras ursprungliga tro, jag fick bl a höra att man vänder sig mot solen och dyrkar en stor sten/klippblock. Det här är ett viktigt och otroligt intressant område som jag vill veta mer om, men tyvärr kunde varken Matheus eller Baltazar ge mig mer detaljerad information.
Mat finns i överflöd och i odlingarna finner man bl a kasava, tarot, duriam, sago och sötpotatis. Ur djungelns skafferi plockar de bl a hjort, kuskus, flygande hund, hornbill och pyton. Vanligtvis använder man sig av pilbåge och hund då man jagar, men vildgrisar som kan vara både aggresiva och farliga fångar man med en snara som spänns i en båge. Lite grand som de där klassiska fällorna man brukar se på TV och som hjälten av någon anledning alltid kliver i.
Mycket av maten tillagas i bamburör som läggs i elden och fungerar som kokkärl. Men bambu är bra till mycket annat, de använder det även till tallrikar, glas, knivar, sax för håret och rakdon! Det finns överhuvudtaget inga moderna redskap i deras liv förutom att vissa har en machete. Det kanske inte är så märkligt, oavsettt hur man förhåller sig till världen utanför så förstår man att en sådan gör livet väsentligt lättare. Kläderna görs av bark som man helt enkelt bankar ut (inte helt olikt stammen i Marakai/Vanuatu som jag skrev om i december).
Det här är ett av de sista kulturerna där eld görs upp på traditionellt sis, men det görs på ett myckt udda sätt: genom att man slår en täljsten mot bambu! Bambun är så hård att det bildas gnistor som antänder ett prepparerat material man håller i med andra handen. Det eldfängda materialet görs genom att man blandar innanmätet ur en viss palm med annan planta, tillsätter vatten och låter torka. Voila, rena dynamiten! För att lysa upp tillvaron under mörka djungelkvällar används ljus/facklor som görs av sagopalm, blad och latex. De här sinnrika facklorna brinner länge och hjälper dem även att hitta hem från sina odlingar/jakten när solen gått ner.
Hemmet är för övrigt en hydda byggd på pålar och är i runda slänga i storleksordningen 3x5meter. I den halvöppna planlösningen (här smög sig plötsligt lite mäklarsvenska in, det kanske finns en "välkommnande hall" också?) finns kök, matplats, sovdel, förråd, vardagsrum - you name it - och här lever och trängs upp till 10 personer. Men så
fort du gifter dig förutsätts du flytta ut (kanske inte så märkligt) och starta ditt eget bo. Man bor så länge som möjligt i sitt hus men så fort någon dör är det tabu och då går flyttlasset pronto. Den döde läggs på en hylla nära taket och man lämnar därefter hyddan åt djungeln för att aldrig återvända. Efter bara något år är allt borta.
Tid så som vi mäter den är en modern uppfinning, för dem är inte tid något väsentligt eller något man mäter. Den bara finns. Det här kan ju ställa till problem om nu något viktigt ska inträffa om exempelvis fem dagar: ett möte, en cermoni, fullmåne... Men det har de löst på ett fiffigt sätt genom att de tar ett strå och knyter fem knutar på det. För varje dag som går tar de upp en knut ända till alla knutar är borta och de vet att det är dagen D. Adventskalendern goes jungle, typ.
Under kvällen bestämmer mina guider, eftersom det är omöjligt för mig att hänga med i diskussionen, att Baltazar och Matheus så fort solen går upp ska återuppta kontakterna. Baltazar är hoppfull: han är övertygad om att han kommer att hans släkt kommer att gå med på att träffa oss. Jag somnar till sorlet från mina guider som sitter och pratar. Ska vi äntligen lyckas?
Mina vänner lämnar hyddan redan vid 5-tiden och för mig vidatar några timmars nagelbitande. Jag sitter utanför huset med mina gåvor när Baltazar kommer tillbaka, och det är dåliga nyheter han kommer med. Han har inte lyckats övertyga någon av sina släktingar i det förträffliga i att komma ner och möta mig. Jag kan inte säga att jag är fövånad: jag visste att det skulle bli svårt, de har ju trots allt undvikit all kontakt fram till nu. Varför skulle de plötsligt ändra sig bara för att det kommer en vit man med gåvor i ett ärende de i inte förstår? Den bistra verkligheten börjar komma ifatt mig, har jag kommit hela den här vägen för ingenting?
Så jag sitter där nere vid floden med mina gåvor och finaste gå-bort-kostymen och undrar om jag varit alltför naiv när ropet plötsligt skär genom djungeln. Jag kastar huvudet åt höger och vad jag ser är får mig att tappa andan. Ur det höga gräset 100 meter längre ner kommer två personer ut på strandbanken. De är nakna sånär som på ett orange/brunt höftskynke och på huvudet bär de något som ser ut som en bandama. I handen håller de en lång båge och på ryggen bär de en större kniv. De rör sig ut i floden och visar att de är här. Jag ser på dem, de ser på mig. Det är en absurd stund och för ett kort ögonblick verkar alla tveka. Det känns som om stenåldern kommer och hälsar på. Det finns inget i synen framnför mig som skiljer sig från vad jag skulle sett för 2000 år sedan. Det känns overkligt, efter allt jag gått igenom för att komma hit så är de plötsligt här, precis som om de bara stått där och väntat hela tiden.
Jag reser mig och tar mina gåvor och rör mig långsamt mot dem. Jag kastar en blick över axeln och ser att mina guider är bakom mig. Jag har gett min kamera till huvudguiden och bett honom att försiktigt dokumentera mötet med kamera. I det här läget är det som om hela min tillvaro vänds upp och ner, det känns surrealistiskt att få vara med om det jag just nu upplever. - Hur gör man nu? Jag ler stort och försöker se så snäll ut jag bara kan. Jag är inte säker på hur de hälsar men jag sträcker fram högerhanden. Den ungen mannen ser lite nervös ut men ler tillbaka och vi hälsar. Jag försöker tala om att jag heter John men hade förmodligen lika gärna kunnat läsa upp börskurserna. Hans blick flackar och det är svårt att få ögonkontakt men jag sträcker fram mina första gåvor, ett tiopack tändsticksaskar, fumlar till det och tappar en av dem på marken. Jag vet inte om pojken ens vet vad det är han får men han bryr sig inte om att ta upp den förlorade tändsticksasken.
Jag ber min lokalguide förklara att jag är hedrad och glad över att de vill möta mig och att jag har lite gåvor med mig till dem som ett tecken på vänskap. Under tiden som vi tar fram våra gåvor frågar jag via guiden om det är ok att ta några foton. Jag vill undvika att trycka upp kameran i ansiktet på dem, men med min zoom kan jag sitta på lite avstånd och ändå ta bilder. Jag försöker att konversera med hjälp av guiderna men det är svårt och inte blir det lättare av att dialogen hela tiden måste gå i två steg via guiderna. Yxigt är bara förnamnet. Men jag får i alla fall fram att de tillhör Matheus familj och att de egentligen är tre stycken. Modet tröt dock i sista sekunden för en av dem och förmodligen är han någonstans i närheten. De berättar också att de kallar sig själva Yamalise vilket betyder "Alla byar". Jag har så många frågor och det är så förbannat mycket jag vill veta men jag inser att jag kommer att vara tvungen att låta det bero. Det känns svårt men är det enda rätta, det var ett stort steg för dem att komma hit och jag måste acceptera att det här är så bra som det blir. Så efter bara 4-5 minuter väljer jag att avbryta mötet.
Det sista jag ser av dem är när de med ett fast tag om gåvorna försvinner in i det höga gräset, upp mot bergen och tillbaka till anonymiteten. De vänder sig inte om en enda gång. Plötsligt är allt tomt och tyst igen och kvar står jag som ett fån och undrar vad tusan det var som nyss hände.
Vi har bara hunnit några hundra meter därifrån då lokalguiden beger sig tillbaka till hyddan eftersom han glömt ett kokkärl. Han kommer tillbaka upphetsad, den tredje personen hade i sakta mak gått på andra sidan floden men i samma sekund som han upptäckte guiden sprang han iväg i full fart. Han hade mycket riktigt varit där hela tiden! Jag går långsamt därifrån och vänder mig om flera gånger, men de är borta och jag förstår att jag nog aldrig mer kommer att se dem.
Det var ett mycket kort möte och man kan undra om det verkligen var värt all tid, energi och pengar. Ja det var det! Nu vet jag att de finns och jag vet att de vill bli lämnade i fred. Okontaktade stammar som det här är de mest sårbara kulturerna som finns på vår jord och för att överleva i det långa loppet behöver de vår hjälp. Det största hotet för närvarande mot Yamalise är planerna på en enormt oljepalmsplantage som kommer att gå skära rakt in i deras område och ödelägga allt. Yamalise har förtåss ingen aning om detta och kan inte på något vis protestera. Annat än med vapen då män med enorma maskiner kommer och förstör det som alltid varit deras hem. Det kommer förstås att gå åt h-e och bli ett brutalt uppvaknande där Yamalise kastas rakt in i 2000-talet. Liknande historier finns det gott om i amazonas och erfarenheterna därifrån förskräcker. Stammedelmmarna blir behandlade som andra klassens medborgare med självmord, svält, fattigdom och allmän djup missär som följd. Efter bara några år är stammen kraftig reducerad och kulturen en skugga av sitt forna jag. En civilisation utan kultur förlorar sina rötter och en civilisation utan rötter förlorar sin kultur. Det blir en ond spiral där till slut inget återstår.
Ja det var ju värst, det här låter ju som om det är självaste Moder Theresa som är ute och reser. Helylle. Nu får jag skärpa mig, självklart var själva äventyret och utmaningen viktigt också :-)
Men min förhoppning var att kunna dokumentara deras kultur innan den försvinner. Jag kan inte påstå att jag lyckades särsklit väl, jag har skrapat lite på ytan men det finns fantastiskt mycket mer att lära och skriva ner. Hur det ska gå till får framtiden utvisa. På ett sätt område har jag i alla fall lyckats: jag har bevisat att sagor ibland faktiskt kan vara sanna och att inget är omöjligt. Så till min socialantropologilärare - där fick du, gubbstrutt! :-)
I det här blogg-inlägget hade jag egentligen tänkt att skriva om vad jag gjorde efter Öst-Timor, men historien med Yamalise kom emellan. Jag var bara tvungen att skriva den nu! Här kommer istället en kort re-cap på vad som hände:
Väst-Timor: huvudorten Kupang har nu officielt tagit över titeln som "Världens tråkigaste stad" från Falköping
Alor: Vulkaner, dykning i världsklass och spännande kulturer. Här kom Christoffer på besök, vår divemaster hänger sig, instruktören blir packad och Andreas fick en elakartad infektion i foten
Sulawesi/Tana Toraja: vackra lansdskap, säregna hus och fantastiska begravningsritualer. Här kastar Andreas in handduken och opererar foten i Bangkok. Christoffer åker hem och jag fortsätter min resa ensam igen.
När du läser det här har jag vilat upp mig med lite dykning på Sipadan/Borneo, Sipadan och det här är förmodligen mitt sista blogginlägg. Jag har visserligen 1 1/2 månad kvar men det tar för mycket av min dyrbara tid och sista tiden vill jag bara vara. Så nu beger jag mig av till foten av Himalya: Assam, Sikkim, Aruncahal Pradesh... Något säger mig att det kommer att finnas en hel del att skriva hem om där, så man ska väl aldrig säga aldrig :-)
Sen vill jag avslutningsvis bara få er alla att omedelbart springa benen av er och inhandla Colbie Cailats senaste album Breakthrough, skön tillbakalutad sommarpop med akustiska inslag. Musik man blir både glad och avslappnad till! Ditt perfekta soundtrack i vår:-)
Over and out
J
Advertisement
Tot: 0.084s; Tpl: 0.021s; cc: 8; qc: 53; dbt: 0.05s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.2mb
Sissel Sandberg Jorquera
non-member comment
Fantastisk
Hei John. Har fulgt deg litt sporadisk på bloggen din,hvilken fantastisk reise du gjør. Dette siste innlegget er det beste jeg har lest! Følte at jeg var der sammen deg. Hvilken opplevelse det må ha vært, og "for the record; du skriver veldig levende og bra..." Ha det fint på siste del av reisen din. Klem Sissel