Öst-Timor - Långt från lagom

---

Det känns som en bastu. Svetten rinner nerför min rygg samtidigt som värmen och luftfuktigheten stiger ytterligare i takt med att allt fler åskådare samlas under presseningen. Runt den lilla manegen av korriguerad plåt ligger ett förväntansfullt sorl, luften är laddad och alla verkar se fram mot det som ska hända. Själv är jag mest orolig, men måste jag tillstå, även lite nyfiken. Jag befinner mig på, må fan ta mig!, något jag aldrig trodde jag skulle gå på - tuppfäktning.
Av någon anledning har jag fått plats inne i manegen och från min lilla pall ser jag ut över publiken: unga män, gamla gubbar, familjefäder, folk ur alla klasser - det här är så nära en nationalsport man kan komma. För många är det här big business och ansiktsutrycken är strama och sammanbitna, nästan nervösa. Du kan gå härifrån som en burgen man eller med ett ansenligt lättare läder.
Så kommer plötsligt kombatanterna in i ringen och det känns som om taket lyfter: publiken klänger på varandra, skriker, knuffas, hänger över staketet, viftar med pengar och vadslagningen och stämningen blir i det närmaste hysterisk. Huvudpersonerna själva verkar vara de enda som håller huvudet kallt. Men inte länge till. Med ett fast grepp om sina dyrgripar hetsar ägarna tuppparna mot varndra (ruskar tupp skulle man kunna säga om man är på det humöret). När tupparna efter en liten stund är så uppretade att de formligen håller på att explodera av ilska drar man bort slidan på den rakbladsvassa kniv man fäst på en av klorna. Några sista vad och så släpper ägarna taget om sina dyrgripar. Tupparna rusar mot varandra i full fart och slåss boktsavligen så att fjädrarna ryker. Men utrustade med sina sylvassa knivar blir kamperna ofta en kort affär. Fjädrar blandas med blodstänk, en av tupparna vacklar till, tvekar och faller omkull. En explossion av ljud - är det över? Ägarna plockar upp sina tuppar och provar att återigen hetsa dem mot varandra. Jodå, det är fortfarande lite liv kvar i den skadade och tupparna släpps tillbaka på marken. Publiken är i extas, jublet vet inga gränser och ljudnivån stiger till orkanstyrka.Det tar inte särskilt lång tid innnan den skadade åter ligger på marken, denna gång för gott. Samtidigt som livet rinner ur honom närmar sig extasen nya rekordnivåer, pengar byter ägare och det känns som om kallabaliken är nära. Kvar på backen i en pöl av sitt eget blod ligger de sorgliga resterna av det som alldeles nyss var en stolt tupp. Tuppen slängs åt sidan och omedelbart kommer två nya "tävlanden" in i manegen. Jag sitter på min pall och är i det närmaste chockad. Hur jag än letar kan jag inte se någon empati för den skadade tuppen eller någon som helst förståelse för att det är levande varelser de leker med. Sett ur en socialantropologisk synvinkel är det här ett intressant spektakel. Sett ur alla andra aspekter är det vidrigt, en bedrövlig inblick i människans allra mörkaste natur.
Det här är Öst-Timor - mycket långt från landet lagom.

Öst-Timor, asiens nyaste tillika fattigaste land, ligger inklämt mellan Indonesien, Australien och Papua Nya Guinea längst ner i syd-östa hörnet av asien. Landet täcks av stora berg som dramatiskt faller ner i havet där kilometerlånga öde stränder väntar med turkost vatten. Det är vilt, det är vackert men förvänta dig inte den sedvanliga klichébilden av ett tropiskt paradis. Under större delen av året, april-december, faller det mycket lite regn och landskapet torrt och sönderbränt. Då är dykningen som bäst, sikten är ofta över 30 meter. Öst-Timor ligger mitt i det som brukar kallas "The Coral Triangle", världens artrikaste marina miljö med över 500 korallersorter och 3000 olika fiskarter!
Öst-Timor har en turbullent, sorglig men intressant historia. Landet fick sin självständighet så sent som 2002 efter att ha varit ockupperat i 500 år av först Portugal och därefter Indonesien. Portugal lämande landet 1975 och en vecka senare anföll Indonesien landet (med USA´s och Australiens goda minne) med förödande konsekvenser. Det är estimerat att 100 000 timoreser dog till följd av den indonesiska invasionen! Landet styrdes därefter med järnhand från Jakarta i över 20 år innan Indonesien till slut drog tillbaka sina trupper. Öst-Timor kastades då in i ett blodigt inbördeskrig mellan pro-indonesisk milis och självstängighetsförespråkare. Sammandrabbningarna eldades ivrigt på av den indonesiska armen innan man så till slut med hjälp av trupper från australien och FN kunde genomföra en folkomröstning där 80% röstade för självständighet.
Arvet från den portugisiska och indonesiska eran finns överallt, men på olika sätt. Portugiserna lämnade efter sig pampiga herrgårdar, pousadas, och typisk kollonial arkitektur. Indonsierna i sin tur lämande efter sig något helt annat: sotiga ruiner och tomma hus. Tillsammans med pro-indonesisk milis brände indonesisk militär ner 75 % av alla byggnader i landet då de drog sig tillbaka utan någon som helst annan anledning än att jävlas en sista gång.
Det senaste arvet är enorma mängder FN-personal med tillhörande jeepar. Ibland känns det tusan som det finns fler FN-fordon än vanliga bilar: vart man än går ser man stora vita FN-suvar som med mörka rutor rusar fram på smala gator, gärna i kortege. De väjer inte för mycket och är därmed inte särskilt uppskattade av lokalbefolkningen. En lustig, eller möjligen irriterande detalj, är att man mycket sällan ser mer än en person i varje bil. Det är som om varje anställd har som löneförmån att ta en bränsleslukande montertruck var man än ska och mer än en gång har jag velat ropa att jag vill ha mina skattepengar tillbaka :-) Men det är ett mindre problem, och om allt nu går enligt plan och lugnet håller i sig, ska FN vara ute ur landet till 2012. Förhoppningsvis lär det även hjälpa till att få ner prisnivån: välavlönad FN-personal med traktamente är inte särskilt priskänsliga vilket hotel- och restaurangägare märkt. Det här är fortfarande ett billigt land, men jämfört med andra länder i syd-ostasien svider det ordentligt i plånboken när man betalar boende och mat.

En plats som Öst-Timor lockar till sig en mycket speciell typ av expats: råbarkade och kedjerökande typer, gärna med en grov humor. En av dem lärde vi känna väldigt gott, vår divemaster Wayne. En oehört karismatisk person med en väldigt intressant bakgrund. Wayne har jobbat som krigskorrespondent för Reuters i 15 år. Han var vad de kallade en "Fireman", en person som inte fick bo längre än 30 minuter från Heathrow och som man med mycket kort varsel kunde skicka till vilken oroshärd som helst i världen; Rwanda, Somalia, Afghanistan, fd Jugoslavien, Kongo... Efter att ha sett sin man skickas till olika krig i 15 års tid tröttnade hans fru till slut en dag 1999 och ställde ett ultimatum; antingen slutar du eller så går jag. Wayne tog då med sig frugan till Öst-Timor (som vid tidpunkten befann sig mer eller mindre i krig) och öppnade Öst-Timors första dykskola! Ur askan i elden... Initialt bodde de i en container (!), Dili var i ruiner och det hände att Wayne från sitt hem kunde se uppemot 600 personer braka samman med pil, båge och stenslungor. Att sitta och ta en öl med Wayne och höra hans historier är minst sagt fascinerande!

Anledningen till att vi kom till Öst-Timor var främst att landet erbjuder en intressant back-door till Indonesien - här finns dykning i absolut världsklass, intressanta kulturer och ett svindlande vackert landskap. Vad som inte finns är turister. Eller infrastruktur för den delen. Att ta sig runt i landet är, försiktigt uttryckt, en utmaning. Ofta finner man sig själv sittandes i en till brisningsgränsen packad minibuss, på en skraltig pick-up eller i ett lastbilsflak tillsammans med diverse grisar, tuppar och getter varav det sistnämnda är det överlägset bästa färdmedlet. Så länge det inte regnar vill säga. Och befinner man sig i Öst-Timor, i bergen, under regnsäsongen då är man rökt, förlåt dränkt, om man sitter på ett flak. Efter två timmar på skumpiga vägar i tropiskt hällregn kändes det precis som om någon just plockat ut mig ur tvättmaskin. Hade jag nu varit lycklig ägare till en frisyr så hade den garanterat sett ut som en trött golvmopp. Men det var värt det, utsikten är fantastisk! Det dramatiska bergslandskapet accentueras av regntunga moln som ligger runt de branta topparna och små runda hyddor ligger utspridda som strössel på gröna alpina slänter som försvinner ner i dalarna. I sällskap med bland annat en folkilsken gris rullade vi i ett svart moln av avgaser in i den lilla pittoreska byn Maubisse. Byn ligger vackert i en djup dal och alldeles ensamt mitt i dalen sticker helt plötsligt ett mindre berg upp (såg faktiskt lite grand ut som Farmor på höga berget i Bamse, om någon nu kommer ihåg det..). Högst upp på farmors höga berg ligger en pousada med en bedövande vacker vy över dalen med dess odlingar, små stigar och spridda byar. Det är en magisk plats. Och det kostar 50 kr att bo där! Att stå där i Blå timmen och se solens första strålar bryta över bergen och jaga iväg morgondimman, höra tupparna gala och långsamt se dalen vakna till liv är ett av mitt livs starkaste reseminnen.

Vi begav oss också så långt öster ut som är möjligt, till Jaco island, en plats som hämtad ur en tacky bildtapet från 70-talet med blått vatten och kritvit sand. Trött på horder av turister, hysteriska glassförsäljare och allmän dunka-dunka? Då är det här rätt ställe! Att ta sig hit är en pärs, det är inte längre drygt 20 mil från Dili men det tar två dagar av konstant resande i de rullande megabaslåddor lokalbefolkningen enivst hävdar är minibussar. Du är både döv, stelopererad och farligt nära vämeslag efter en avslutande 2 timmar lång promenad när du äntligen kommer fram till fem eller så, mycket enkla bungalows direk på stranden. Det här är vägs ände, glöm det där med el, vatten, komfort och mat. Kan du det är det här en fantastisk plats! Snorklingen är outstanding, så långt du kan se i det kristallklara vattnet täcks botten av hårda och mjuka koraller i alla former och färger, stora stim av fisk simmar förbi och bredvid dig ligger någon ur lokalbefolkningen och jagar fisk med harpun. Mycket sällan har jag snorklat i bättre vatten än det här! Wayne har tidigare dykt här tillsammans med en marinbiolog från australien och de fann omedelbart flera nudibranches (en sorts vattensnigel) som inte är vetenskapligt beskrivna tidigare. Det här leder mig osökt in på det som förmodligen kommer att göra Öst-Timor berömt: dykningen!
Vattnen utanför är bråddjupa, bara någon kilometer utanför kusten är det 3000 meter djupt. Samma marinbiolog som dök på Jaco gjorde via flyg en inventering av val- och delfinbestånden utaför Öst-Timor. På en dag räknade han till 6000 individer! Hit har ännu inte några stora fiskefartyg från främmande länder kommit.Timoreserna har heller aldrig varit några större fiskare, och fram till idag har man låtit bli att fiska med både dynamit och cyanid, metoder som ödelagt många andra rev runt om i världen. Det betyder att fiskebeståden på både rev och ute i haven kunnat leva i stort sett opåverkade fram till nu. Det, tillsammans med Öst-Timors läge i koralltriangeln gör att artrikedommen och mängden fisk är häpnadsväckande. Förutom all "vanlig" revfisk finns här allt från större havsgående fisk som tonfisk och haj till små, märkliga varelser som ghost pipe fish och Rhinopias. Lägg till detta mil efter mil med oförsörda korallrev och chansen att se riktigt stor fisk som späckhuggare, marlin, manta, hammarjhaj samt migrerande val och dugonger (!) och du har utan tvekan ett av världens bästa dykvattten. Mer eller mindre för dig själv!

Man skulle kunna tro att ett land med en bakgrund som denna har en befolkning som är bitter och misstänksam mot alla utlänningar men glädjande nog är så inte fallet. Jag måste säga att det är imponerande hur harmonisk och nära till skratt befolkningen har trots allt elände man gått igenom. Oavsett situation kan man räkna med ett leende och en oerhört avslappnad attityd till allt (kanske lite föööör avslappnad ibland...). Men ändå: jag tänker inte ställa mig i den sedvanliga kön av hyllningar av lokalbefolkningen. Befolkningen är absolut trevlig, ja, jag men jag har fått ett betydligt trevligare mottagande på andra platser. Mina invändningar gäller främst den manliga delen av befolkningen. Det här är lite av en machokultur, du kan se det i ögonen på unga män när de tittar på dig. Min gissning är att samhället är präglat av 400 år av förtryck och ockupation. Man har vant sig av att alltid vara i underläge och alltid ha en starkare kraft man måste hävda sig mot. Det här är ett manligt samhäller där mycket bygger på klantillhörighet (vad vi kanske skulle kalla större släkter) och oroligheter mellan klaner är vanligt förekommande. Så sent som 2006 höll landet på att kastas in i ett klanrellaterat inbördeskrig. Det här är ett samhälle osar av testosteron och där kvinnan redan från början är mindre värd, hennes position är underordnad mannen, eller som Wayen så målande uttryckte det - kvinnorna går från att vara slavar under sin pappa till att vara slavar under sin man. Men åtgärder görs för att förbättra kvinnornas situation; utländska organisationer försöker att upplysa dem om deras rättigheter, man har kampanjer mot våld i hemmet och har startat kvinnohus dit misshandlade kvinnor kan finna en tillflyktsort. Vi mötte dessutom en australiensisk skådespelerska som hade satt upp den feministiska föreställningen The Vagina Monologous (samma pjäs som Kim Andersson har haft i Sverige i Sverige), och den hade gått för fulla hus.

Öst-Timor kanske inte är stället dit du bokar mammas 50-års resa. Men det är stället för dig som vill uppleva något annorlunda, före alla andra, och inte bryr dig om att lukten i huvustaden har en frisk fläkt av kloak, att en rosenrasande gris är ditt närmaste resesällskap eller att en normal transport innehåller både FN-polis och halvgalna hawaianska missionärer. Så fort Virgin Blue eller något annat lågprisbolag börjar flyga dit kommer förhoppningsvis både dykare och backpackers att upptäcka landet. Men möjligen är det bästa är att vänta till FN lämnar landet 2012, då kommer förmodligen prisnivån att vara lägre men framför allt slipper du att sluta dina dagar i grillen på en framrusande FN-SUV :-)

Andreas och jag hade för övrigt en lite tävling om "Onödigaste sak att släpa med sig på semestern". Jag chocköppnar med en (oanvänd) näshårstrimmer. Andreas kontrar stenhårt med en.... cykelpump! Sen var den tävligen slut. :-)

Till nästa gång

John

---

Photos

Tuppfäktning
Sekunden inna det brakar loss

Kustlinje
Typsikt landskap i norra Öst-Timor

Hyddor
Husen i Östra Öst-Timor har en mycket säregen form

gubbe
Typsik turban/hatt från högländerna

Transport
Grisigt värre. Eller möjligen svinaktigt

Harlaquin Ghost Pipe Fish
Märklig fisk 1

Rhinopia, weedy scorpion fish
Märklig fisk 2

hyddor
Gryning över Maubise

Same
Nu tar du bort kameran ut mitt face eller så är skjortan tom serrö...

Jaco Island
Mer öde än så här blir det inte