Advertisement
Published: October 18th 2009
To all my english friends, here´s a brief recap - life´s good. I swam with whales. Look at the pictures! 😊
Nine o´clock, female and a calf! Båten kränger till när alla ombord unisont kastar sig mot babord sida på den lilla båten. Valspanaren på båttaket pekar ut mot en till synes oändlig horisont och spänt låter jag blicken fara fram och tillbaka över havet. Spänningen stiger. Plötsligt bryts den azurblå vattenytan av en liten ryggfena och jag hinner tänka - Jaså, bara en delfin - innan den lilla ryggfenan lyfts upp av enorm rygg som liksom rullar fram över havet. Jag hör ett enormt frustande och en vattenstråle skjuts upp flera meter i luften. Det är inte längre något snack om saken, rakt framför mig har jag en av Tongas ungefär 700 knölvalar. Nu är det bråttom. Kaptenen styr upp snett framför valen och lägger båten i position. Jag har sedan länge fått på mig mask, snorkel och simfenor och bara väntar på hans signal att få kasta mig ut i havet. - Go go go!! En sista titt på kameran och jag lämnar båten bakom mig. För bråkdelen av en sekund är allt ett inferno av luftbubblor och
vatten. Jag är mitt ute i "The big blue", det är över 1000 meter till botten och var jag än tittar är det en jämn blå kullör. Omedelbart hör jag valarna, deras sorgsna, nästa spöklika sång ekar omkring mig. Adrenalinruschen är total, hjärtat hamrar och det känns som om jag ska explodera av upphetsning. Hur kommer det att se ut då jag ser valen, hur kommer det att kännas,vad kommer att hända, hur kommer jag och valen att reagera? Jag behöver inte fundera så länge för plötsligt ser jag en enorm, mörk skepnad framför mig. - Den är på väg rakt mot mig! Jag fumlar och fipplar med kameran, - Fan! Nästa gång jag tittar upp är den mörka skepnaden kristallklar, valen är inte mer än 10 meter ifrån mig. Jag baxnar över storleken och tittar in i kameran. Då, från ingenstans kommer kalven och lägger sig mellan modern och mig. Den är så nära att det känns som om jag kan sträcka ut min hand och röra den. Sakta glider de två valarna förbi mig, kalven tätt tätt inpå modern, till synes helt oberörda av min ståtliga närvaro. Det är graciöst, det är majestätiskt, det är...nästan lite nonchallant. Det
John and the whale...
Haapai Credits to Brian Fins & Flukesär så surrealistiskt att det blir verkligt. Det blir ett överslag i hjärnan som resignerar och ger upp. Den bara accepterar att världens största djur passerar på några meters avstånd. Det är 56:ans buss med en Nissan Micra i släptåg, 45 ton av massiv materia. Förbluffad låter jag valarna passera. Jag kan se varenda skavank, alla färgskiftningar, varje liten por. Jag är helt tagen och medan jag försöker samla tankarna tittar jag ner i det blå och håller på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Upp ur djupet är en tredje val på väg rakt mot mig! Denna gång "The escort", en hane som följer modern och kalven var de än rör sig i hopp om att en dag få kopulera (nej, jag har inte blivit fin i kanten, jag bara skriver en blogg) med modern. I sakta gemak simmar han under mig på 10 meters djup och jag får ett fantastiskt tillfälle att få en närmare titt på detta enorma djur. Jag märker dock att han långsamt stiger mot ytan samtidigt som jag följer honom ovanför. Sakta börjar jag inse att han faktisk är på väg mot ytan precis där jag själv befinner mig. Nu startar en inre brottningsmatch hos
mig: en del av mig vill vara kvar så länge som möjligt och en del av mig börjar oroa sig över vad som kommer att ske om jag ligger kvar. Större delen av valen har passerat mig och han har nu lagt om kursen och dyker. Jag förstår nu att det är stjärten som kommer att komma närmast mig. Jag slår fullständig back (vilket inte är det lättaste liggandes på mage med simfenor) och ser stjärten sakta, men med en enorma kraft komma rakt emot mig. Nu j-ar är det bråttom! Fenan är 3 meter bred, stenhård och kommer inte att stoppa för något. Den kan förmodligen inte döda mig men den kan utan problem bryta mina ben eller göra mig medvetslös vilket blir detsamma ute på havet. Mina tafatta försk att backa undan för en val lyckas inte särdeles och jag börjar på riktigt inse allvaret i situationen. Den kommer att träffa mig. I ett sista försök att undkomma den jagande stjärten "kastar" jag mig åt sidan/bakåt. I tumultet förlorar jag uppsikten över stjärten men känner virveln i vattnet som suger tag i och skakar om mig. Nästa gång jag tittar upp ser jag "the escort" lugnt försvinna framför
mig precis som om inget hade hänt.
Valarna rör sig konstant och jag försöker så gott jag kan att hålla jämna steg men det är en ojämn kamp. Efter en stund försvinner de ur sikte och jag kommer åter till den verkligehet jag lämnade några minuter tidigare. Jag börjar simma tillbaka till båten och är så glad att jag både skrattar och sjunger samtidigt.
Och så här håller det på, upp och ner i vattnet, fram och tillbaka hela dagen. Ibland får vi simma lite längre med valarna och ibland bara några sekunder. Jag gör detta två dagar och under andra dagen får vi även tillfälle att simma med valarna på grundare vatten, 15-30 meter, vilket på ett sätt är än mer imponerande eftersom det är först då man har botten att jämföra med man verkligen inser deras storlek.
Jag tänker inte börja yra om att vi "kommunicerade", att vi fick telepatisk kontakt, att man känner dess intelligens osv osv. För valen var jag möjligen något den reflekterade över i en sekund, ungefär som en vindpust; du märker när den kommer med du har redan glömt den då den försvinner.
Jag var initialt lite tveksam till det
här med att simma "med" valar eftersom det möjligen skulle kunna upplevas som stressande för djuren, särsklit som de har kalvar. Men nu efter att ha gjort det tror jag mig kunna konstatera att simmningen med största sannolikhet inte påverkar valarna nämnvärt. I samma sekund som de skulle uppfatta situationen som stressande kommer de bara att slå ett slag med stjärten och försvinna. Simmningen utförs desstuom under kontrollerade former, det är bara licensierade båtar som får gå nära valarna, aldrig mer än en båt i taget, en instruktör måste alltid vara i vattnet etc. Dessutom: Tonga var fram till slutet av 70-talet en valfångarnation. Det här ger fiskarna andra möjligheter till intäkter, det är dessutom en mycket viktigt inkomstkälla för ett litet land som annars skulle ha en mycket liten turism. Tonga står under hårt tryck från andra nationer som jagar val men så länge alternativet är mer lukrativt kommer valfångstförbudet troligen att bestå.
Tonga är ett litet kungadöme i södra Stilla Havet. Enkelt beskrivet kan man säga att det består av tre olika ögrupper, Tongatapu, Vavau och Haapai. Tongatapu med huvudstaden Nukoalofa är relativ ointressant ö med ett fåtal attraktioner och några vackra stränder. Vavau´s skärgård är känd
som en av världens främsta seglingsdestinationer samt för sin valsimmning och det var här jag gjorde mina två första valsimningar. Skärgården, som är ganska koncentrerad och lämpar sig ypperligt för kajakpaddling, består av lite högre öar med branta klippor blandat med stränder. Haapai är med sina små låga öar, vita palmbeklädda stränder samt laguner i alla nyanser av blått är förmodligen så nära den optimala bilden av Söderhavet man kan komma. Om det kommer lite turister överlag till Tonga så kommer mycket få till Vavau och i stort sett inga alls till Haapai.
Jag kom till Haapai i någon form av fraktbåt och kunde redan vid inseglingen konstatera att Haapai i enkla ordalag är helt fantastiskt. Här finns egentligen inte mycket annat att göra än att dyka, snorkla, sola och njuta av livet. Jag tog fasta på detta och begav mig därför direkt till Uoleva som är en obebodd ö straxt söder om huvudön. Här, mitt på stranden, ligger fyra enkla men fräscha hyddor. Ön omgärdas helt av sand och det tar ungefär 3 timmar om man vill gå runt hela ön. För närvarande är vi fyra stycken som bor här och en av oss är ett riktigt original,
en något äldre dam från Nya Zeeland. Hennes standarduniform är lämpligt nog stickad tröja med toppluva, skratten kommer fuillständigt slumpvis och om det ligger någon sanning i påståendena att vi befolkades av varelser från en annan galax så är detta det slutgiltiga beviset. Om hon hade varit född några århundraden tidigare hade hon förmodligen varit klassad som trollpacka. Ägaren, som är enarmad efter en olycka, hade lite problem med att få upp en burk (kul bara det!). Damen från Nya Zeeland såg hans bryderier och frågade: - Do you need a hand? Ridå.
När jag skriver dessa rader gör jag det liggandes i en hängamatta med ett hav som aldrig vill ta slut som blickfång. Jag ser spridda öar som dallrar i soldiset, kokospalmerna vajar lätt i vinden och nedanför mig rullar vågorna långsamt in över en vit, finkorning strand. Med lite tur kan jag dessutom från min hängmatta på avstånd se valar som vräker sig upp ur havet och landar i en enorm vattenkaskad, så kalld breaching. Om en liten stund ska jag samla in torra kokosnötter till brasan på stranden ikväll. Det vore en lögn att påstå att jag känner mig stressad.
Många av öarna i Haapai är som sagt obebodda och ett av de bästa sätten att upptäcka dem är att medelst armkraft ta sig runt med kajak. Att långsamt glida fram över reven i det kristallklara vattnet bara några centimeter ovanför vattenytan är faktiskt något helt annat än kanotkursen hemma i Garnsviken 1984. Som en extra krydda till den exotiska grytan hade jag dessutom sällskap av några revhajar som simmade bredvid min kajak då de patrullerade revet.
Religonen ligger som en blöt filt över Tonga och påverkar allt och alla.Faktum är att deras hängivesle ibland kan få vilken from Pingstvän som helst att framstå som en orgie av ohämmad synd. Mig veterligen är det här det enda land i världen där ALLT enligt lag är stängt på söndagar. Det enda som är öppet är kyrkan. Inte ens sport får utövas. Söndag är en dag för vila och andlig spis och detta låter sig inte rubbas. Affärer, bensinmackar, restauranger, cykelreparatörer, valsimmning - vänligen återkom måndag. Det här är naturligtvis något alla vet om och planerar för i god tid. Såvida man inte är en lagom korkat turist. För då har man ingenting när söndagen väl kommer. Jag har väl sällan varit så hungrig och törstig men färgad av min omgivning jag gissar att jag likt Jesus var tvungen att lida för era synder.
Religonen påverkar mig även på andra sätt. Fyra gånger i veckan - måndag, onsdag, fredag och söndag - väcks jag av kyrkoklockorna 05.00. Straxt därefter lyfts kyrktaket av fantastiska toner från traktens alla kyrkokörer. Att vara uppe och hoppa 05.00 är jobbigt men att stå och sjunga för full hals... och desstuom fyra gånger i veckan! Nåväl, jag gissar att de i alla fall inte behöver pulsa fram i snö och drivis för att komma till kyrkan. Jag besökte en söndagsgudstjänst för att få uppleva sångerna i ett något mer allert tillstånd. Det är helt andra låtar, klanger och arrangemang än hemma. Melodierna går i dur, har vackra harmonier och det låter väldigt mycket Polynesien. Med en fond av vajande palmer och besökare som klär sig i traditionella taovala är inramningen perfekt och jag slås faktiskt för första gången av hur långt hemifrån jag är.
Till min stora glädje har jag återigen påbörjat den sedvanliga Söderhavsdieten vilken föreskriver några crackers till frukost, ingen lunch samt ris och och en rar akvariefisk till middag. Jag hyser dock inga större förhoppningar om att kilona ska rasa. Såg ett foto av mig själv sittandes på ett båttak i en våtdräkt och jag kan inte betämma mig för om jag såg ut som Jabba the hut´s okända brorsa eller badbollen man får när man tankar fullt på Statoil.
Vad annars? Jo, jag har bland annat varit med på Kavaparty (en rot som torkas, mals och blandas med vatten), blivit bjuden på pollynesisk dejt, blåst pollynesisk dejt samt blivit stående med en stendöd moppe mitt ute på den tonganska landsbygden.
Till sist: det innoficiella världsrekordet i osannolikt onödiga saker att ta med sig på en jorden-runt-seglats är nu korat: en harpa!
Jaha, det verkar som om jag tyckte att det hänt otroligt mycket intressant för nu har jag författat en hel telefonkatalog. Till nästa gång lovar jag att vara mer koncis.
På återseende!
j
Advertisement
Tot: 0.072s; Tpl: 0.014s; cc: 11; qc: 28; dbt: 0.0296s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb
Köhla
non-member comment
Trosa?
Och jag som trodde Trosa var världens ände. Jag har nog inte ens snurrat jordgloben till denna del av världen, är det popgruppen Fredag avser med deras låt "I en annan del av världen". Fredag som i Robinson Crusoe? Nej, så logisk är nog inte kopplingen. Kul att höra av dig, själv befinner jag mig i södra Kina och det känns också som väldigt långt hemifrån fast uppenbarligen på ett helt annat sätt än du. En för mig okänd stad med 15 milj invånare känna konstigt. Du får ha det bra så hörs och syns vi. PS har du sett giraffen (antar att du redan varit på tonga-tonga) DS