Advertisement
Published: July 26th 2010
Ombord på Qantas flight QF 728 från Sydney ser jag från mitt fönster röd sand och mera röd sand. Efter ett tag så dyker en landningsbana upp med en liten terminalbyggnad ansluten till den. Inga gater, inga stora parkeringhus, här finns egentligen ingenting. Det här är platsen utan stad och bostäder beståendes endast av en flygplats och en resort byggd för ett enda turistmål. Det här är Uluru, platsen för världsberömda Ayers Rock.
Dagen innan hade jag vinkat av min underbara familj på Sydneys flygplats och sätt hur deras flygplan tagit luft med destination Singapore för vidare flyg till Manila och till sist Bulan i Filippinerna. Cristina och barnen vill spendera tid med släkt och vänner i Bulan, och även om dom ville så skulle det nog vara tråkigt för barnen att ge sig ut på den 250 mil långa roadtrip som jag precis startat. Och skall vi försöka få barnen tvåspråkiga så vill det nog till att dom har dessa två veckor tillsammans med alla deras kusiner.
När jag så för första gången ger mig ut i vänstertrafik så ser jag efter ett litet tag anledningen till det som vi alla rest hit för. Den enorma Ayers Rock
riktigt glänser i sitt röda sken. Men jag kör inte riktigt enda fram utan tar höger och efter sju mil når jag nästa hög med stenar. Jag har kommit fram till det mycket mer imponerande Kata Tjuta. Kata Tjuta är till skillnad från Ayers Rock flera olika berg som inte är lika breda men mycket högre. Jag vandrar en 10 km lång vandringsled som heter Valley of the winds. Leden slingrar sig utmed dessa enormt imponerande berg som med sina mjuka och runda kanter bildar ett fantastiskt naturfenomen. I ett strålande väder vandrar jag upp längs raviner och dalar med ett scenintryck som slår allt annat jag tidigare upplevt. Halvvägs in på leden träffar jag ett äldre par som fikar i solen. Mannen har antingen glömt att ta bort tomteskägget sedan han tomtade för sina barnbarn i julas, eller så har han helt enkelt inte rakat sig på väldigt länge. Dom häller upp en kopp till mig med och vi pratar om Outback Australia. Mannen i fråga berättar för mig att det är mycket ovanligt att dalen grönskar så mycket som den gör nu. Så här års regnar det normalt inte alls här, men för två veckor sedan öppnade himlen
sig och fick detta karga ökenlandskap att grönska igen. Jag tackar för kaffet och fortsätter min vandring, hela tiden med ett leende på mina läppar, för den här vandringen är helt enkelt fantastisk. Om min mycket gode vän Tobias Gelius varit med mig här, hade han sagt uttrycket som han själv myntade i dom franska alperna år 2001: Resan är betald, allt annat är bonus!
Några timmar senare på eftermiddagen är jag tillbaks vid Ayers Rock tillsammans med alla andra turister som kommit hit för att se den spektakulära solnedgången. När solens sista strålar träffar berget är det som att någon trycker på belysningsknappen och hela berget övergår från att vara ljust rött till en lysande röd/guldig färg. Synen där det mäktiga Ayers Rock står där helt ensamt i detta så för övrigt platta landskap, upplyst mot den mörka himlen är helt otrolig. Hela förloppet är över på tio minuter men Australien har återigen bjudit mig på ytterliggare ett av naturens fantastiska underverk.
På kvällen är det BBQ som gäller och du köper det du vill äta och grillar det sedan själv på restaurangens stora grill. När så livemusiken startar flödar ölen ut från tappkranarna i samma takt
som oljeläckan i Mexikanska golfen gjorde innan den täpptes till. Jag gör sällskap med ett par Australiensiska killar som vill bjuda mig på lite piss. Ganska frågande tackar jag tillslut ja när jag förstått att piss inte är piss utan piss är öl. Vi dricker lite piss och när dom sedan börjar se kvällen ta fart sig drar jag mig tillbaka, lycklig efter en underbar dag i Outback Australia. I morgon väntar en tidig morgon. I morgon börjar min roadtrip upp till Darwin.
I fyra dagar fördas jag nästan 200 mil längs ett fantastiskt landskap som till en början bara besår av sand, sten och små buskar på högst en halv meter. Desto längre norrut jag kommer desto högre och grönare blir vegetationen. Här längs Stuart Highway finns ingenting. Ibland kan jag köra i en halvtimma utan att se en enda bil. Då och då dyker små samhällen upp längs vägen som alla har ett namn som slutar på creek. Samhällen är kanske fel ord att använda för det enda som finns här är en bensinmack och en pub. Inne på puben sitter någon Australiensare med en cowboyhatt och dricker en öl, och med en rejäl dialekt frågor dom:
How is it going mate?
Jag tänker för mig själv att jag är lyckligt lottad som får se det riktiga Australien och inte det internationella som man ser i storstäderna eller längs östkusten. Det här är Red Centre, Northern Territory, Outback Australia!
Advertisement
Tot: 0.222s; Tpl: 0.013s; cc: 11; qc: 50; dbt: 0.1661s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb
peter granath
non-member comment
Tjena brorsan! Faan va coolt det ser ut att vara. låter som att du är helnöjd!! funkar det ok att åka bil själv? låter och ser som sagt riktigt coolt ut. ha de grymt!