På resa till Sandra i Australien. De sista dagarna med flygplan och Zombies. Seattle - Europa

---

---

Final count down. Resan går mot sitt slut även om fortfarande väldigt långt hemifrån.

Men några huvudpunkter är kvar.

Med gröna (jag har kanske skrivit blåa förut men referenscheck gav vid handen att det rör sig om gröna kapslar) och röda Wahlgrenspiller i kroppen vaknade jag upp ok men inte hundra på mitt motell med partiell sjöutsikt på en ö sydväst om Seattle. Lite febrig och hostig men absolut i skick att uppbåda energi nog för att springa runt ett antal timmar på ett museum med 150 flygplan.

En väldigt omfattande frukost levererades till mitt rum i lådor med både varmt och kallt. Kanske ett halvt kilo plastavfall återstod när jag ätit klart. Rent vansinne.

Malibun tog mig till Museum of Flights och det var en överväldigande syn. Flygplan från alla tidsåldrar och både militärt och civilt med tyngdpunkt på civil luftfart och även rymdfart och det är lite ovanligt för normalt sett, när det gäller modernare flygfartyg, är det militära flyg som brukar dominera. Och något som är ovanligt är att man kan gå in i många av de stora flygplanen. Jag har aldrig tidigare varit inne i en Concorde eller varför inte ett tidigt Air Force One. Mycket intressant. Att sätta sig i flygförarsitsen i världens hittills snabbaste flygplan, en SR71 Blackbird var ju rätt coolt.

Just denna individ var särskilt intressant ur en svensk synvinkel. Blackbird var ett spaningsflygplan som på hög höjd, max 26 000 meter, och med hög fart, max 4 000 km/h d.v.s 3,3 gånger ljudhastigheten, spanade på framförallt ryssarna men även alla andra länder man tyckte det var lite extra roligt att titta ner på. Men - den svenska synvinkeln. I slutet av 80-talet, under ett spaningsuppdrag över Sovjetunionen fick denna Blackbird problem då en motor exploderade. Jo det kan ju innebära lite problem i 3000 km i timmen på 2 mils höjd.... Ryssarna uppmärksammade detta och skickade upp ett gäng MIG för att tvinga ner Blackbirden, antagligen genom att skjuta ner planet. De var omåttligt intresserade av tekniken i detta flygplan så klart.

Blackbirden girade in mot Gotland för att söka skydd och svenskt jaktflyg i form av beväpnade Viggen uppmärksammade detta och gick för att möta upp och kolla läget. Tydligen hade ryssarna låst sina missiler mot Blackbirden för att skjuta ner men då det var ett helt gäng lite lätt aggressiva Viggen i närheten blev det ingen nedskjutning och den haltande SR71:an eskorterades ut ur Östersjön och till säkrare Nato-luftrum. Denna incident var hemligstämplad i över trettio år och 2018 fick fyra svenska tidigare Viggenpiloter medalj från det amerikanska flygvapnet för deras insats. Rätt häftigt. Och nu satt jag i samma cock-pit som piloterna som fick hjälp av svenska flygvapnet när det begav sig.

Efter det landade jag med bravur, tycker jag själv, en rymdfärja i Mojaveöknen.

Några timmar senare lämnade jag tillbaka Malibun efter lite drygt 80 mil på vägarna och tog spårvagnen in till Seattle.

Sista hotellnatten på denna jorden-runt resa väntade. Jag hade bokat ett hotell i det område som ska vara det bästa och ballaste området i Seattle. Bell Town. Alla stora fina hotellkedjor finns där, många, framförallt inhemska turister, massor med restauranger, nära Waterfront och en stor berömd marknad, Pike Place Market, med lokalt hantverk mixat med framförallt skaldjurskrogar. Folklivat liksom.

Mitt eget hotell som låg mitt i smeten var riktigt najs, för 50 år sedan. Det funkade på grund av läget men var lite bedagat.

Seattle - The Coffe Capital of the World. Första Starbucks finns här. Vad mer? Jo förutom Boeing så har även Microsoft sitt huvudkontor här så lite high-tech stämpel men det som drog mig hit var musikscenen. Den största är Jimi Hendrix men jag var mer intresserad av att hitta nåt från grunge-perioden där band som Soundgarden, Nirvana och Pearl Jam hade sitt ursprung på 90-talet i Seattle.

Lördag kväll, nån skramlig källarpub med Nirvana-wannabees tribute band. Vad kan gå fel?

Jo rätt mycket. Sleepless in Seattle, ni vet filmen, har fått sig en helt annan betydelse för mig. En helt annan. Själv, trots fortsatt intag av rött och grönt inte på topp. Febern la sig men inte tillräckligt. Men det skulle inte hindra mig från att gå ut på byn och leta garagerock.

Men jag var inte ensam i letandet. Det var många som letade. Efter nån slags mening med livet.

När jag på eftermiddagen kom upp från snabbspårvagnsstationen slogs jag av alla existenser som mer eller mindre irrade runt i de centrala delarna av staden. Hundratals. Jag har inte tidigare, i den västra hemisfären, stött på så mycket mänsklig misär. Helt galet. Min första tanke var att aha är det så här crack-pundare ser ut? Det har jag ju sett mycket av på Cops.(Bad boys,bad boys...) Betänk dock att när jag skriver crack-pundare är det inte för att avhumanisera dessa tragiska människor och deras öden utan att mer flyktigt och slentrianmässigt förklara min upplevelse.

Som sagt dessa människovrak i drivor, en del skrikandes fula ord, en del nedskitna med nedhasade byxor men det stora flertalet rörde sig, om de ens rörde sig, precis som zombies. Levande döda. Och det var min första tanke, vad är det som pågår - detta är ju Zombie-land, utan för den delen att zombisarna började äta på icke-zombisar som till exempel undertecknad och det var ju för väl det.

Men det handlade inte om crack eller meth eller annat jättedumt utan om en annan drogvåg som sköljer över staden och även över andra delar av USA. Man missbrukar en blandning av Fentanyl och Xylazine och sistnämnda är ett bedövningsmedel för djur, stora djur Därav zombie-effekten. Jag såg ett gäng i närheten av mitt hotell som stod mer eller mindre blickstilla under flera timmar. En annan lite oskön effekt av drogen är att vävnad dör och att man får stora sår som gör att skadade delar i värsta fall måste amputeras.

Jag kände mig aldrig hotad, jag tänker att det räcker med att snabba på stegen lite så är en eventuellt ond zombie långt bakom, men lusten att dra iväg på kvällen och hänga på nån punkig bar försvann helt. Så det blev en whisky och lite Green Day via Spotify på det bedagade hotellrummet istället. Lite snopet.

Så, sorry Seatlle - en fantastisk vackert belägen stad med hyggliga anor i en naturomgivning som får andra storstäder världen över att blekna. En stad med stor och betydelsefull high-tech industri, mycket pengar i omlopp. Men oförmågan (ja, jag vet att jag bara sett lite grann på ytan, jag har ingen aning om vad som pågår under ytan, vilka förebyggande insatser man jobbar med, repressiva åtgärder och inte minst socialt omhändertagande, men det lilla jag såg var inte imponerande. Bland alla hundratals zombies såg jag två personer som verkade jobba uppsökande och jag fick intrycket av att dessa personer jobbade i en frivilligorganisation) att ta hand om dessa individer på samhällets botten i en sån rik omgivning var ledsam. Så skärpning Seattle, bättre kan ni!

Resdag. Slutpacka på förmiddagen och sen ut till Sea-Tac (Seattle - Tacoma airport) och brunch på loungen. Nu var det den sista delen av mitt lyx-backpack upplägg. Lufthansa Business Class från Seattle till Rom med mellanlandning i Frankfurt. Arbetshästen - en A330 skulle ta mig till Frankfurt och sen en A321 från Frankfurt till Rom. I Rom hade jag några timmar över innan flyget med KLM (B737-9 (lite ovanlig kärra)) till Stockholm via Amsterdam skulle avgå så jag tänkte att jag skulle hinna med en riktigt god kopp kaffe vid Spanska trappan eller Fontana di Trevi.

Fortfarande lite hostig men jag hade köpt mig riktigt bra hostdämpande halstabletter som höll hostan i schack. Nu för tiden får ju alla för sig att man har Covid så fort man hostar till så det är ju lite jobbigt med alla vettskrämda blickar.

Numera luttrad business-resenär så jag visade min granne på flyget hur bordet funkade, vilka knappar man skulle trycka på för att vinkla sätet si eller så och var hörlurarna låg så grannen blev alldeles till sig och ville bjuda på en drink som tack men då jag berättade att drinkarna ingick och mat likaså så blev det fart. Grannen, en dam i 70-årsåldern som var på sin första Europaresa och hade blivit uppgraderad till BC drog i sig tre-fyra kanske till och med fem snabba om man räknar in champagnen for the runway. Sen somnade hon och missade all mat, filmer och ytterligare drinkar. Hon vaknade dock till frukost så det blev i alla fall nån slags egg-roll, ett glas apelsinjuice och yoghurt till henne. Lite orutinerat kanske men jag hoppas att hon, när hon är på väg tillbaka och kanske har turen att bli uppgraderad igen, att hon pausar ett tag efter ginstänkare nummer två för att kunna njuta uppgraderingens frukter lite mer.

Resan över Atlanten gick bra, jag kollade nån rulle och sov återigen helt ok. En snabb mellanlandning med transfer i Frankfurt och in på loungen för lite uppfräschning sedan vidare till Rom där jag hade nästan sex timmar mellan flygen. Men tyvärr var mitt flyg försenat ner och KLM insisterade på att jag var tvungen att, för första gången på hela resan, checka in mitt bagage då flygen mot Amsterdam och även mot Stockholm var knökfulla. Så det tog lite tid och jag räknade ut att min kaffepaus vid Spanska trappan max kunde hålla på i 22 minuter så jag styrde stegen mot en lounge på Roms flygplats (FCO) där jag åt en alldeles utmärkt pasta med något gott rött från Lombardiet och några koppar riktigt gott kaffe (utan nödvändigt frystorkat tillskott). Och jag blev lite fundersam - inte en enda utskällning. Befann jag mig verkligen i Italien?

Sista benen upp till Arlanda via Amsterdam med KLM gick utan problem och eftersom KLM landar på T2 på Arlanda så flyter allt på bra mycket snabbare än den hemskaste terminalen av dem alla, Arlandas T5.

0030 - 28,5 timmar sedan jag lämnade hotellet i Seattle låg jag nu i min säng i Stockholm och undrade vad fan som hände.

Det är inte riktigt slut här - jag återkommer med bilder och tror faktiskt lite bonusmaterial i form av några videosnuttar, bland annat en alldeles imponerande ölupphällningsmaskin i Tokyo, men även med en wrap-up i form av tips, tankar och annat som ploppat upp under och framförallt efter nedtecknande av denna blogg.

Så - stay tuned!

---