Sista dagarna i Nya Zeeland

---

Tiden har börjat te sig konstigt för oss. Saker som hände igår känns som veckor sedan medan saker som hände för flera dagar sedan känns som igår. Det är helt omöjligt att hålla reda på veckodagar och datum och om jag inte hade fört dagbok varje dag skulle vi ha glömt hälften av vad vi varit med om.



Vi lämnar lake Mahinapua efter frukosten och ger oss av mot Franz Josef. Resan är kort, när vi kommer fram går jag och Niklas och handlar lite lunch som vi tillagar i vandrarhemmets kök och äter brevid en katt som verkar bo där och är kung av köket. Resten av dagen tar vi det lugnt, vi njuter avv att vara lediga och gömmer oss för den något för varma solen.



Vi sover mycket bra i vår lilla stuga som endast rymmer en dubbelsäng och för första gången känner jag att det är jobbigt att gå upp när klockan ringer. Men upp måste vi för idag är det dags för vandringen uppe på Franz Josef glaciären som ligger mellan två bergstoppar. Vi får lite utrustning och får sedan gå till helikoptern som ska ta oss upp på glaciären. Jag är nervös för att flyga helikopter, men förvånansvärt nog så är det riktigt roligt.

Vi landar på glaciären och sätter på oss några riktigt stora isbroddar som gör det omöjligt att halka vilket jag annars är expert på. Vi tar oss sakta fram på glaciären genom att gå i sprickor och genom isgrottor och ibland över dem. Det smälter för fullt och vi får dricka lite glaciärvatten. Det finns en högre del av glaciären som vi inte går på för den är instabil och rör sig två meter om dagen, vilket gör den till den glaciär som rör sig snabbast i världen (har jag för mig att vår guide berättade). Medan vi är på isen ser vi sten rasa från den sektionen och Adam som är guiden för dagen säger att de stenarna nog är lika stora som en människa. Man blir väldigt desorienterad med avstånd och storlek på isen, allt ser nära ut men vi rör oss över bara ett litet område på våra tre timmar på isen.

När tre timmar gått får vi åka ner igen, tyvärr är jag och Niklas överens om att det här var den minst imponerande aktiviteten vi gjort hittils men det var rätt kul i alla fall. Vi kostar på oss ett riktigt mål mat på en restaurang och sedan går vi på en promenad i regnskogen som endast existerar på den här sidan bergen i NZ. Vi försöker sjunga lite med en fågel som har ett väldigt speciellt läte, sedan går vi hem och tar det lugnt för imorgon bär det av tidigt på morgonen mot Wanaka.



Idag är jag trött, jag kunde av någon anledning inte sova bra alls inatt. Vädret speglar mitt humör och bjuder på mulet, regn och en kväljande värme som ger mig huvudvärk. Vi gör några stopp som vanligt och gör några hikes, den längsta är vid lake Matheson som även kallas för mirror lake för att den speglar omgivningen så bra i det mörka vattnet. Vi får en spegling av Mt Cook, men toppen skyms i moln.

Vi åker genom ett bergigt landskap som är väldigt vackert men man har blivit så bortskämd med vackra vyer i det här landet att man nästan inte uppskattar dem längre. Vi stannar i Wanaka för kvällen, jag och Niklas gör inget speciellt och imorgon åker vi vidare mot Queenstown.



Idag bär det av mot Queenstown men först gör vi ett stopp alldeles utanför Wanaka vid ett ställe som heter puzzleworld. Det ser intressant ut men jag och Niklas bestämmer oss för att gå upp på Mt Iron istället och få en utsikt över staden. Det var en brant stigning men utsikten var värd det och det är skönt att få röra sig lite när man mest sitter på en buss hela dagarna. Nästa stopp blir i en dal där de odlar mycket frukt på grund av det torra varma vädret som blir i dalen som kallas för the kettle. Vi köper körsbär och mumsar på dem under resten av färden.

Sista stoppet innan Queenstown är vid en sagolikt vacker flod som har en turkosaktig färg som jag älskar. Vi stannar vid en bro och ett par tappra själar från vår buss hoppar bungejump från bron ner till floden där man kan få gå så lågt att man doppar huvudet om man vill. Fallsträckan är fyrtiotre meter och är nog en av de lägre höjderna man kan hoppa från. En brasilian som vi reser med har hoppat en av världens högsta bungejump som var runt tvåhundratrettio meter har jag för mig. För mig är till och med fyrtiotre meter för högt.

Sedan kommer vi äntligen fram till Queenstown, vi går ut och äter och sedan shoppar vi faktiskt lite kläder då både jag och Niklas har lite dåligt på den fronten.

Senare på kvällen går vi till baren Red Rocks där vi och många från vår buss har vad de kallar för "last supper" då det här ofta är sista stoppet där alla från samma buss är tillsammans. För oss hände ju det lite tidigare men några har vi ju umgåtts med sedan Auckland. Vi får riktigt gott grillat och de har vegetariskt spett till mig, allt för tio dollar som är cirka femtiofem sek. Vi har det riktigt trevligt medan vi äter och spelar lite biljard, sedan går vi vidare till en bar som heter Loco, men den är alldeles för högljudd för mig så då går vi hem istället. Det är nog lika bra för imorgon ska vi upp och åka iväg till Milford sounds.



Jag sover dåligt igen och vaknar innan larmet, när det äntligen ljuder går vi och äter frukost som de ger en gratis på det här hostelet så vi passar på. Sedan bär det av mot Milford sounds med chauffören Diesel som är maorier och full i bus.

Eftersom jag sovit dåligt och Niklas givit mig en åksjuketablett som gör en dåsig så har jag väldigt svårt för att hålla mig vaken under bussturen, men vi gör många stopp på vackra platser på vägen till Milford. Jag önskar ni kunde se NZ för varken kort eller mina ord kan göra landet rättvisa. Vägen ner till Milford bjuder på ett dramatiskt landskap. Det är höga toppar och djupa sjöar, från de snöklädda bergstopparna kommer det ner flera höga smala vattenfall. När det regnar ska det bli ännu fler vattenfall och alla säger att det ska vara magiskt. Men idag är det strålande sol så vi får vara nöjda med det vi ser.

Nere vid Milford åker vi en båt som tar oss ut en bit i fjorden, från båten ser vi ytterligare några vattenfall, höga berg och rik växtlighet. Det fanns chans att se delfiner, sälar och pingviner här, men vi ser endast sälar. Det hade varit fantastiskt att se en pingvin men man kan inte få allt.

Vägen hem är lugn, jag sover mest, men jag är vaken så att jag får se solnedgången som färgar bergen i guld. Molnen som finns når inte över bergstopparna och de ser ut som ett vattenfall av dimma som kommer ner längs bergssidan när moln och berg krockar. Det är otrolig att det finns så skiftande flora här, regnskog och glaciärer, fjordar och paradisstränder. Så mycket orörd natur i ett så litet land.

Vi har bara en vecka kvar i NZ och jag börjar få lite ångest över att lämna det här landet, men man vet ju inte vad de andra länderna har att erbjuda.

Vi kommer tillbaka till Queenstown där vi bor med några väldigt trevliga människor, inga av dem har vi åkt med men alla är från kiwibussarna. Vi går och lägger oss och imorgon bär det av igen vilket är lite tråkigt för Queenstown är en mysig stad som vi känner att har mer att erbjuda.



Morgonen börjar med att vi säger hejdå till våra rumskamrater, men också till Beatrice, Frankie och Wey med flera, några av dem har vi åkt med sedan Auckland, sedan hoppar vi på bussen och beger oss mot lake Tekapo. Vi gör några stopp på vägen, ett av dem är vid en helt ljusblå sjö med Mt Cook i bakgrunden. Färgen på vattnet påminner om blå lagunen på Island men den här sjön är mycket större.

Andra stoppet är vid en kyrka som är namngiven efter vallhunden och det finns en staty av en bordercollie inte långt ifrån den. De har mycket lantbruk och det bergiga landskapet har gjort att de är väldigt beroende av vallhundarna för att kunna arbeta.

Stoppet för kvällen är vid lake Tekapo där vi delar rum med svenskan Elin som också är ute på en längre resa genom Asien och Oceanien. Jag, Niklas och en brittiska som heter Ali bestämmer oss för att gå upp för Mt John för att titta på utsikten och solnedgången. Vägen upp är lättare än Mt Iron och vi stöter på en Schweizare på vägen som vi tar sällskap med. På berget bor det massvis med kaniner och här finns även ett observatorie för natthimlen här ska tydligen vara den bästa för att studera södra halvklotets stjärnor.

När det blivit mörkt går jag och Niklas ner till sjön för att se på stjärnorna och de överdrev inte, jag har aldrig sett så många stärnor på himlen samtidigt. Vi kan se vintergatan och det glittrar överallt i himlen, jag är glad att vi fick en sådan klar natt när vi var just här. Nu ska vi sova för imorgon bär det av till Christchurch och sedan förhoppningsvis vidare till Kaikoura.



Idag när vi vaknar känner sig Niklas sjuk, det verkar vara lika som den jag hade i USA tråkigt nog. Bussresan är händelselös, vi stannar och köper lite medicin till Niklas och vädret växlar mellan sol och regn. Vi fixar boende för de sista dagarna i Christchurch och tar en tidig kväll och hoppas Niklas är pigg nog för att åka till Kaikoura imorgon.



När vi vaknar mår Niklas inte tillräckligt bra och vi bestämmer oss för att stanna i Christchurch istället för att åka till Kaikoura tyvärr. De sista dagarna här spenderar vi med att ta det lugnt. Christchurch var med om en jordbävning 2011 och har inte återhämtat sig helt efter det och mestadelen av staden är en stor byggarbetsplats. Jag går ner till en park som ligger nära hostelet för att ha någonting att göra, den är väldigt vacker och stor. De har delat in den i olika zoner med olika typer av växter och jag sätter mig på en bänk vid vattnet och bara njuter av solen och värmen. Vi planerar för Australien så smått och imorgon bär det av till nya äventyr i landet till väst.

---

Photos

Lake Matheson
aka "mirror lake" with Mt Cook in the background.