På väg till Sandra I Australien. Resa över Nordön.

---

---

Kia Ora,

Auckland – centralt beläget ganska billigt hotell. Fixade ett gäng mackor och pastasallad inför den kommande långa tågresan. Jag var tvungen att checka in kl 07 på morgonen på tåget så inge rulla hatt i Auckland. Jag provgick den 20 minuter långa vägen till tågstationen kvällen före för att ha koll.

Upp tidigt och ner till Strand Station där mitt tåg väntade. Alla väskor utom ett litet handbagage checkades in i en separat bagagevagn. Ett ganska kort tåg med fem sex vagnar och ett diesellok skulle ta oss över Nordön ner till Wellington. Luftigt med stora fönster och även välvda takfönster så att man skulle kunna se allt vackert. Tåget hade dessutom en så kallad viewing car. En helt öppen tågvagn med tak där man kunde gå ut under färden för att få ännu bättre utsikt över ställena man åkte förbi. Så ball grej och med ens blev jag ännu mer tågnördig.

Nya Zeeland. Det ligger ju så långt bort man kan komma men som tidigare skrivits – man känner igen sig i mycket. Men en sak sticker ut och det är stoltheten över sin historiska och kulturella bakgrund. Långt före europeerna hittade dit bodde ursprungsbefolkningen Maorier där. Och man framhäver det maoriska lite över allt. Alla vägskyltar och gatunamn är på maori, högst upp sedan på engelska. I alla beskrivningar och på informationsskyltar framhävs den maoriska bakgrunden. Och den stoltheten bärs inte bara av maorier utan även av de med europeisk bakgrund. Maoriceremonier på sportevenemang, inom det militära, på skolor och lite varstans.
Jag fick ingen känsla av motsättningar som man kan känna på andra ställen.

Dock ska sägas att min känsla är att maorier mer är renodlad arbetarklass och jag såg inte så mycket av blandäktenskap så nåt kanske finns under ytan som jag inte fått kläm på. Men maorier, precis som många andra, är ena rackare på att partaja, men mer om det lite senare.

Tåget rullade ut på tid och jag tror det var sju stopp på vägen söderöver.
Naturen är helt mind-blowing. Vinodlingar, andra odlingar, enormt kuperat och grönt. Fårskallar precis överallt och genom århundradena har man karvat ut små stigar åt fåren ur kullarna /bergen så att de kan beta och knalla runt lite överallt.

Tåget ringlar sig fram genom landskapet och en gps-styrd guidetjänst via hörlurar berättar om platserna man passerar och många är heliga platser för Maorierna. Små byar och städer där tiden inte går så fort passeras och det lilla tåget klättrar upp på en högplatå som är genomkorsad av stora raviner och kantad med snöklädda vulkaner. Såå mäktigt. En av vulkanerna vi passerar är en av världens sju super vulcanoes och jag tackar den för att den valde att vara lite sömnig när jag passerade.

Till slut ringlade sig tåget ner mot kusten och huvudstaden Wellington där vi rullade in i mörker. Jag kramades om av den rejäla tågvärdinnan innan jag fick lämna tåget och checka in på mitt hotell på andra sidan gatan.

Hotell – jag reser med en tajt budget så hotellen jag valt blir ju då en kombination av läge och kostnad. Oftast enkla men ändå helt ok. Wellington verkar vara en dyr hotellstad och jag var tvungen att bo centralt för att jag återigen skulle upp tidigt på morgonen därpå för att ta en shuttle bus till färjeterminalen och färjan som skulle ta mig över till Sydön. Jag hittade ett hyggligt billigt kombinerat hostel och hotell bara fem minuter från stationen och bussen så jag bokade det.

Senast jag bodde på ett sån junkhotell var vid Gare du Nord i Paris 1989. Hotellet hade heltäckningsmattor med en helt egen biotyp. Man tog inte av sig skorna – inte så mycket annat heller. Lakanen såg rätt rena ut och min jakt på bed bugs gav inget så det gick att sova – med skorna på.

---