Japan 12 april-8 maj

---

Efter ett extremt tidigt uppvaknande i Taiwan var vi antligen framme i Tokyo! Pa flygplatsen blev vi attackerade av ett tv-team som ville intervjua oss om vad vi skulle gora i Japan. Man kan saga att vi direkt blev BIG IN JAPAN😉 Under intervjun uppdagades det att vi egentligen inte hade nagon plan forutom att ata sushi. Karin sa att hennes favorit sushi var med avokado och lax, vilket vi senare fick veta var en svensk uppfinning. Avokado lyste med sin franvaro i det japanska koket. Vi sa ocksa att vi ville se korsbarsblommningen, men tillade sen som fraga om det fortfarande gick att se, ingen koll med andra ord.

Det forsta vi fick lara oss var att lokaltagssystemet i Japan inte var helt logiskt i jamforelse med Taiwan. Dessutom var det viktigt att stalla sig i ko infor att dorrarna till tagen skulle oppna sig, och absolut inte tranga sig. Som van koare i Sverige var det skont att inte langre behova vakta sin plats med huggtander. Under hela farden till Japan var allt jag och Karin hade i huvudet sushi sa givetvis blev det ocksa temat pa forsta maltiden i Japan. Vi fick lara oss att sa fort nagon kommer in i en restaurang eller affar skriker japanerna som galningar for att halsa valkomna. I ovrigt var de valdigt artiga och reserverade sa det blev lite av en kontrast:p

På hostlet träffade vi på en australiensare som var en riktig äventyrare bland annat berättade han att han kört motorcykel något år sen och råkat köra på en sten eller liknande och hamnat i diket. Han låg där över natten innan man hittade honom och då var han medvetslös (man tror att den kalla kvällen hade räddat hans liv) han hamna i koma men klarade livhanken. Verkligen intressanta människor och märkliga/skrämmande levnadshistorier som vi emellanåt stötte på under resans gång!

En trevligare sak var att det var dags för team Stella, Johan och Katja att anlända till hostelet! Det var kul att aterse vara resekamrater samt Katja som vi inte sett pa lange. Vi gick ganska omgaende till en mysig pub i narheten av hostelet (Poppeye). De hade manga olika typer av olsorter och vid varje olbestallning fick man en liten matratt till. Efter ca tre ol och tre matratter kande vi att sangrosten var pa topp sa vi begav oss till ett kareokestalle. Tva timmar av vralande och sliskiga dryckesintag senare var vi helnojda.

Dagen darpa tog vi taget till Shibuya. Vi gick forst till en beromd vagkorsning som visade sig inte vara sa haftig (vi var tom osakra om vi hamnat ratt). Vagkorsningen i Sydney var betydligt storre men inte lika kand. Darefter gick vi runt i shoppingomradet och Karin och Katja shoppade som galningar i secondhand-butiker. Vi kom fram till att japaner tar mycket battre hand om sina klader sa kladerna var som nya. Efter det hade vi fortjanat en maltid. Vi gick till ett stalle med rullbandsushi dar de sma lackerheterna gled forbi om man inte var snabb nog. Vi halsade ocksa pa hundstatyn (hachiko) som uppkommit for att hedra hunden Hachiko som alltid foljde sin husse till stationen nar han skulle till jobbet. Tyvarr avled husse en dag pa jobbet men Hachiko fortsatte att vanta varje dag pa honom.

Tillbaka pa hostelet var det fest och Katja och en schweizare drog igang leken Varulv. Trots en tydlig instruktion var manga asiater forvirrade da de aldrig spelat det innan. Aven jag blev smatt forvirrad da schweizaren tog in karaktarer i spelet som jag aldrig hort om innan. Ju langre spelet fortgick desto rodare blev en japan som verkade ha den speciella genen som gor att han har svarare att bryta ner alkohol pa vanligt satt. Under kvällen blev jag, Karin och några andra utvalda offer för en brutal massage av en entusiastisk (las överförfriskad) japanska.

Nasta dag akte vi till Akhibara. Vi skulle bara vara dar en timme for att kolla pa en troja men det slutade med att vi spenderade hela dagen dar. Akhibara kallas ocksa Electric city da stallet ar fullt med elektriska prylar. Nar vi kom in i ett varuhus med flera vaningar var vi nastan tvugna att koppla Katja da hon fick en stirrig blick och borjade komma pa alla mojliga elektriska prylar som hon plotsligt behovde. I Akhibara var det en stor festival (SEGA festival) kring tv-spel dar de bland annat hade en kran med en plata som man kunde lagga sig pa och sedan bli nedsankt i ett hav av snacks och da ta sa mkt som mojligt innan man blev upphissad igen. Saklart ville Katja galningen testa detta. Hon lyckades bli utvald i publikmassan och vi var sa stolta nar hon gjorde det, Karin fick tom en tar i ogat. Hon visade sig ocksa valdigt duktig pa att greppa snacksen sa hon fick ihop en hel pase. Efter att ha testat nagra snacks kande vi oss dock ganska nojda med det sa Katja lamnade resten pa hostelet dar speciellt japanerna blev valdigt glada for det. Pa festivalen traffade vi pa en kanadensare som deltog i festivalen och som var helt lyrisk over en stor vaska som man kunde fa genom att ta kort pa ngr bilder. Han lyckades overtyga Katja som ocksa blev helt lyrisk nar hon fick vaskan. Nar hon nagon dag senare skulle packa ifragasatta hon dock sitt val och aven den fick lamnas kvar pa hostelet:p Akhibara var ocksa Manga city sa vi besokte flera varuhus med det temat. Forutom tv-spel, bocker och dockor fanns ocksa Manga-porr. Manga av dem med oproportionellt stora rumpor och brost...Det kandes lite fel att se var barndoms Sailor Moon ibland dessa bilder.

Dagen darpa akte vi till Shibuya igen och kollade i affarer samt gick runt i Yoyogi-park. Som avslutning innan Stella, Johan och Katja skulle aka hem gick vi annu en gang till ett kareokestalle och sjong.

Några saker som är väldigt typiskt Japan är att det helt plötsligt kan komma arméer av kostymer på gatan, ofta är det såklart tidigt på morgonen och sent på kvällen men i vissa områden ser man dem hela tiden. Japaner är ambitiösa och jobbar många timmar per dag. Regeln är att ingen får gå hem före chefen och som tyvärr brukar stanna länge. Den andra saken är de japanska toaletterna, en helt annan nivå än de vanliga tradiga västerländska. Här finns det ofta en panel med ett antal intressanta knappar. Bland annat kan man klicka in rump och- framrumpstvätt med olika styrka och temperatur. Ibland även fågelsång och porlande vatten för att cover up om det är nummer 2 på gång.

En annan sak som är lite speciell är att de är väldigt kreativa att komma på olika former av koncept för caféer och restauranger, det finns alltifrån ex. uggle/katt/kanincaféer till ninja/robotrestauranger. Vi valde att besöka ett monstercafe. Monstercafet var inte så skrämmande men väldigt färgglatt. Serveringspersonalen var utklädda i olika galna kreationer. Syrran och jag valde att äta regnbågspasta med regnbågssåser, sushi och färgglada smoothies.

En fantastisk upplevelse var även den när vi gick och kollade på träning i sumobrottning. Man fick stå utanför deras träningsanläggning och stirra in på dem genom stora glasrutor..stackarna. Där stod ett 30-tal turister och fotade loss men alla fick vara knäpptysta för att inte störa träningen mer än vad vi redan gjorde. Efter studerat stretching och några matcher med stora och små sumobrottare i rejäla string beslöt sig två av dem att komma ut och ta några foton med alla exalterade turister. Känslan att stå mellan två stora sumobrottare kändes unikt och STORT på många sätt😉.

Stella, Johan och Katja hade nu farit hem till Sverigeland igen och vi tänkte därmed att vi skulle fortsätta vår färd genom Japan med Shinkansen (bullet train/snabbtåg) även kallad av oss "Skinkan". Vi hade Japan railway pass så det blev väldigt smidigt. Snabbt går det med Skinkan över 300 km/h, inte direkt som Vietnams nattåg på 60 km/h. Hakone i närheten av Mount Fuji blev vårt första stopp på vår rundtrip. I de vackra bergen i Hakone var det betydligt kyligare och regnigare än i Tokyo men vi hade bokat in oss på en Ryokan med onzen. Alltså ett tradionellt japanskt boende där man sover på golvet (Ryokan) med varma källor (Onzen). Utsikten från vårt fina rum var helt underbart över de dimhöljda gröna bergen med olika vackra blommor i förgrunden. Vi tog på oss våra kimonos, åt vår Bentobox och sen stack vi ner och värmde oss i den traditionella onzen med 40 gradigt vatten. Innan man doppar sig i grytan sitter man på små pallar och skrubbar sin kropp ren med duschmunstycke och en hink. Vi var även tvungna att besöka den mer moderna onzen också med utomhusbadtunna, härligt när det regnar! På kvällen blev det en sjurätters tradionell japansk middag med små vackra rätter med fisk, sojabönor, bläckfisk, sashimi, grillad fisk, räkor, sjögräs och hotpot. Kalaset avslutades med Sakura glass (körsbärsblomsglass), mochi, frukt och te. Nästa dag började vi dagen tidigt för att hinna med både en fantastisk japansk frukost (men en aningen för mycket) med fisk, misosoppa, ägg, te och yoghurt, sen blev det lite onzen innan det var dags att tuta vidare söderut till Hiroshima med Skinkan.

I Hiroshima fick vi tina upp lite i värmen. Vi bodde på ett hostel och träffade ekorr-bäver hamstern som kallades Riccardo. Riccardo ett litet kramdjur som härmade allt man sa efter man tryckt igång honom. Efter en upprörd diskussion som slutade i bråk slog vi av honom. Det var dags att göra något vettigt. Vi begav oss till Hiroshimas A-bomb site och Hiroshima Peace Memorial Museum. Mycket intressant och sorglig historia... år 1945 släppte USA atombomben "Little Boy" i Hiroshima och kort därefter "Fat man" i Nagasaki. Förödelsen blev enorm och över 200 000 dog i de båda städerna. Kläder, brev och saker ifrån offren fanns bevarade på museet. A-bomb site visade ruinerna av en tidigare representationsbyggnad för industrier, konst m.m. Atombomben detonerades i närheten av denna 600 m upp i luften. Det blev en dag där vi fundera över livet och dess orättvisor, och också hur människor hjälper varandra och kan gå vidare efter något så fruktansvärt.

Vi besökte också ön Miyajima utanför Hiroshima. Mest känt i Miyajima är da shrine som finns mitt ute i vattnet. På grund av tidvattnet är dock inte helgedomen alltid i vatten utan vissa tider på dagen har vattnet sjunkit undan så man kan stå bredvid det. Man fick också samsas med massor av eremitkräftor som samlades i vattenpölarna. I Miyajima fanns liksom i Nara massor av hjortar som var vana vid människor och gärna blev matade. Man undrar lite hur det hela började, var det en hjort som en dag tänkte att nej nu skiter jag i det här matletandet och istället krävde föda från människorna. Så såg andra hjortar det, blev avis och började härma den lata hjorten😉 På Miyajima fanns en utkikspost från ett av bergen. Jag och Karin beslöt oss för att vi kanske skulle gå en del av den sträckan, dock gjorde vår envishet att vi aldrig vände om utan hela tiden fortsatte uppåt. Så till slut var vi ändå uppe på toppen. Vi fick komplimanger av ett par som vi gått förbi och som tyckte vi var atletiska, då visste de ju inte att vi tävlade lite mot dom att komma upp före:P Utsikten där uppe var väldigt vacker och vi fick en stunds vila innan det var dags för färden neråt igen.



På tågstationer i Japan finns det ofta ett stort utbud av både restauranger och annan shopping. På tågstationen i Hiroshima hittade vi den berömda Okonomiyaki Hiroshima style. En typ av stekt pannkaka med nudlar, kål och lite andra grönsaker samt majonäs och fisksås på toppen. Vi tyckte den var okej men en aningens för mycket fisksås. Vi hittade dock en betydligt delikatare söt ostpaj (cheesetart) som folk köade länge för för att kunna få njuta.

Vi hann även besöka en väldigt vacker japansk zenträdgård som tyvärr förstördes när atombomben släpptes men återbyggdes till liknande sina glansdagar.

Vi hann precis att checka in på hostlet i Osaka innan det var dags för pubcrawl! Det började på en irländsk pub, Maria och jag som var hungriga började med den mest sopplika drinken, en varsin Bloody Mary. Vi fick alla vars ett skumgummidjur för att hitta vår grupp och mingla runt lite. Sen gick vi vidare till tre pubar och avslutade på en klubb. På ena stället kastade vi pil, jag kom inte sist så jag är nöjd :P Vi dansade och pratade med folk från hela världen Japan, Nya Zeeland, Kina, Frankrike m.m. På klubben dansade Maria poledance, vi var alla mycket imponerade! Senare på kvällen blev det poledanceshow men Maria ville tyvärr inte delta då. Sen fanns det en hel del trevliga ladyboys och andra intressanta personligheter på klubben.

En av dagarna träffade vi på en väns japanska vän Yoko. Sprudlande glad tjej! Hon visade oss Osaka castle och vi åt macha glass tillsammans. Vid slottet träffade vi på några japanska gossar som ville fota Maria och mig i skoluniformer för att locka utländska studenter till Japan, tur att de inte fick reda på hur gamla vi var. Yoko tog med oss till shoppingområdet i Osaka och där kollade vi lite affärer och sen gick vi till ett stort pariserhjul på taket på ett av höghusen- en otrolig utsikt fick vi därifrån! Lite senare var det dags att träffa Marias japanska vän Yuki från sin studietid i Kanada. Vi träffade hon och hennes pojkvän i ett mysigt restaurangområde och vi köade utanför en populär Tempurarestaurang. Vi valde mellan hela småfiskar, bläckfisk, ägg och olika grönsaker som kockarna friterade på beställning. Det var ytterst viktigt att endast doppa i såsen en gång, en utförlig beskrivning fanns om detta. Den fullspäckade dagen avslutades med kareoke tillsammans med några av de vi träffat på pubrundan kvällen innan. Vi lyckades pressa in några svenska låtar i musikmixen😉

Universal studio finns utanför Osaka och jag, Maria och våra barnasinnen var tvungna att besöka denna stora lekplats! Under en hel dag var vi där och åkte en massa karuseller, såg på shower och åt mat. Våra favoriter var Harry Potter och Spider man som var en blandning mellan karusell och simulator. Vår favorit berg- och dalbana var Flying dinosaur där man sitter i flygposition med ansiktet nedåt och åker i full fräs genom loopar och andra roligheter. I Harry Potter världen var det uppbyggt som i filmen och de hade underhållning i världsklass av sjungande och dansande ungdomar som var utklädda i skoluniformer ala Harry Potter. Vi drack även Butterbeer som smakade som smörkola cider, rätt gott faktiskt! Vi (läs mest jag) ville hemskt gärna också besöka Minion Mayhem. Där man åkte berg- och dalbana med minions via en simulator. Sen var jag supersugen på att köpa en massa skräpminions-souvenirer men som tur var har jag en klok syrra som stoppade dessa tankar.

Så var det dags att bege oss vidare till Kyoto. Väl där checkade vi in på ett riktigt trevligt hostel med fantastisk frukostbuffe för en billig peng. På kvällen fick vi rekommendation av personalen att gå till det bästa ramen stället (japansk nudelsoppa) i stan, på väg dit misstänkte vi att det inte var första gången de rekommenderat stället då även fler från hostelet var på väg dit. Det slutade med att vi hamnade vid samma bord och började snacka. Det visade att de kom från Skottland och två av dem var kusiner men var även släkt med Ygritte i Game of Thrones, vi som älskar serien och böckerna blev mäkta imponerade. De berättade att det snart var dags för Ygritte och Jon Snows riktiga bröllop, det hade man ju inte tackat nej till att krascha😉 Vi fick också tips på en mysig restaurang som de varit på som låg mitt bland villor. Det var inte lätt att hitta till det då det inte fanns skyltar så när vi väl hittade en dörr och ringde på vid niotiden på kvällen var vi osäkra på om vi skulle få en utskällning eller ett välkomnande.. Det visade sig dock vara rätt och en japansk dam med massor av energi tog emot oss. Hon berättade om livet i Japan medan hon lagade till massor av japanska traditionella smårätter (sashimi, marinerad bläckfisk, alger mm) och drack varm sake. När vi skulle bege oss hemåt fick vi japanskt godis som hon upptäckt att västerlänningar tyckte hade rolig konsistens!

En av dagarna åkte vi på dagsutflykt till Nara, hjortarnas stad! Nästan direkt fick vi ett varmt välkomnande av just hjortarna som tycktes vara fler än de mänskliga invånarna. Hjortarna ses som heliga och därmed tar folket hand om dom och de blir många och extremt lata. De hade till och med små hjortanpassade snacks som såldes lite överallt. De var även typiskt japanska för de bugade hela tiden för att få sina snacks. Ibland blev de dock lite för ivriga och artigheten fick vicka undan och istället fick man en buff eller stång. Vi såg även turister som rusade runt med ett gäng hjortar efter sig men de kunde de gott ha då de hade sina fickor proppfulla med gottis utan att dela med sig.

Ibland kom studenter fram och ville ta ett foto med oss under fnissiga och blyga omständigheter. I Nara ville även en hjort bli förevigad och vi fick ett foto med honom tillsammans med oss och några japanska skolungdomar. Nara var väldigt mysigt och grönt med skogar och kullar, vi besökte tempel, några shrines och de gamla kvarteren i Nara. I de gamla kvarteren fanns det många typiska japanska byggnader och trevlig hantverk och souveniraffärer. Jag och Maria besökte bland annat en mysig liten kläd och skoaffär där vi blev inspirerade att köpa nya läderskor och så blev det!

I Kyoto besökte vi även Golden temple, väldigt vackert i pimpigt äkta guld. Hade varit en bostad men gjordes sedan om till ett tempel. Trädgården var också fin men något som inte var lika kul var alla turister som strömmade in, matstånd, fotoblixtar och högljutt prat. Det var nog en gång i tiden en harmonisk och lugn plats men ibland lyckas turister minska magin.

En typisk sak för Kyoto är de mystiska geishorna och nej då menar jag inte turisterna utklädda som geishor som finns överallt, utan japanskor som fått träning i många år för att bemästra underhållskonsten i bla. musik, dans, sång och lekar för att roa middagsgäster. Det var mycket svårare att få en glimt av dem. Men vi lyckades åtminstone en gång! Vid vissa tidpunkter går de in och ut från byggnader där de ska arbeta, vi lyckades fånga två på foto, stackarna..rätt respektlöst att inte fråga men man får en liten hetsig djängel inom sig som bara vill få ett fotobevis till varje pris. Ett gäng spanjorer var en aningens mer på G, en hetsjakt med skrik och pek körde de som specialitet, vilket inte geishorna verkade uppskatta alls.

Traditioner som sträcker sig långt tillbaka i tiden bevarar japanerna väl. En sådan tradition är tecermonier. Vi var med på en anpassad för turister, de viktigaste delmomenten var med förutom att deras traditionella inkluderar maträtter och pauser då hela tecermonin kan ta upp till 4 timmar sittande på tatamimattor. Vi fick en japansk jättesöt sockergodis i gelé som var sådär men eftersom vi var i Japan var alla ytterst artiga (men något oärliga) och sa att den var god. Vår tecermonimästare bar en kimono och började med en ritual för att rengöra redskapen av respekt för att dricka en kopp matcha te. Sedan var det dags att utföra tillverkningen av teet hon vred och vände på koppen, vispade matcha, porlade sakta upp vatten, vispade där, kände här och sen avslutade hon med att ha en ritual för att rengöra redskapen...vi kom bara ihåg ett uns vad hon gjorde men sen fick vi testa själva med en lätt nervositet i kroppen. Vi fick varmt vatten sen skulle vi vispa upp ett matchaskum, koppen skulle vridas med fula sidan ifrån sig när man dricker och fina sidan när man ställt ner koppen. I slutet skulle man sörpla högt för att visa hur gott det var. Tecermonimästaren var inte helnöjd med min prestation vad gäller att ta lagom mängd te (jag brassade på lita mycket) och min vispning gick sådär så hon fick rycka in. Maria stöttade mig på sitt sätt genom småskratt och vad-gör-du-nu blickar. Men dock fick jag beröm när jag sörplade högljutt. Som minne köpte vi med oss riktigt matcha te (är det riktigt kostar det😉) som kommer från grönte-buske men det är snarare de nya skotten som används än de färdigutvecklade löven. Därefter vandrade vi omkring i de mysiga, gamla kvarteren och inhandlade bla sake med plommon-och citronsmak.

Nästa destination var Takayama. Själva ankomsten påminde om en skräckfilm. Det var mörkt och runt elva på kvällen när vi slutligen nådde hostelet efter tjugo minuters vandring. Receptionisten hade redan gått hem men lämnat instruktioner till oss. Väl på rummet fanns där bara en japansk dam. Hon satt på sin säng i mössa och jacka och pratade med gäll stämma. När vi sedan borstade tänderna kom hon också in och utförde en lång rengöringsritual samt pratade om en lång finsk kille som hon tagit ett kort på:P
På morgonkvisten (vid halv åtta) vaknade jag och Karin av att hon sprang runt och skrek sorry Picture sorry.. Vi tolkade det som att hon ville ha även en bild på långa svenskor men tyvärr var vi inte i tillräckligt vaket stadium för att orka upp för det:P

När vi väl vaknat till upptäckte vi att Takayama inte var så spöklikt längre utan omgivet av fin natur. Vi begav oss till The Hida Folk Village som bestod av massor av gamla japanska hus som hade flyttats dit från olika ställen i Japan för att bevaras. Man fick gå in i de flesta av husen för att se hur de levde på den tiden. Vi fick bland annat veta mer om det hårda livet som skogsarbetare, hur silkesproduktion går till (tydligen är de silkesmaskar som är framavlade av människan beroende av oss för deras fortplantning!), giftermål och traditioner mm. Vi köpte en liten hemvävd duk till mamma av en gammal krokryggiga japansk dam. På vägen tillbaka till hostelet kikade vi inom en affär som sålde teddybjörnar i alla dess former.

På grund av det dyrare priserna i Japan hade vi nu fått börja vänja oss av vid lyxvanor och tillaga våra egna måltider då och då. Vi beslöt oss därför för att göra en asiatisk gryta med nudlar och umeshu (plommonvin) till. I köket fanns en japansk kille som tillagade ett långkok och drack sake. Det slutade med att vi utbytte vätskor (bjöd varandra på våra medhavda drycker alltså!:P) och snackade. Han var i slutet av sin utbildning och hade undersökt hur pass geologiskt stabilt området kring Takayama var. Vi förstod inte helt vad han kommit fram till men hoppades att läget var under kontroll😉

Dagen därpå åkte vi på dagstur till byn Shirakawa-go som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Även där fanns massor av gamla hus i trä, i flera av dessa bodde japaner. De hade även el och vattenförsörjning men detta hade byggts in på ett diskret sätt för att bevara det gamla. Byn var väldigt idyllisk men full av turister. Vi vandrade omkring i byn, över en hängbro och till slut gick vi på en stig som ledde till en utkikspost. Vi hann aldrig upp hela vägen men fick i alla fall se en orm som slingrade över stigen, detta verkar vara ett återkommande tema för oss när vi vandrar i naturen i Asien;P

Nästa stad att besöka var Kanazawa. Där bodde vi på ett hostel som varje kväll bjöd på stora mängder plommonvin. Då vi hade hunnit utveckla en stor förtjusning över denna dryck deltog vi därför varje kväll på detta. Där träffade vi på en japan som var extremt social och språkbegåvad. Han kunde flera svenska meningar och övade gärna på oss. Han hade bott utomlands stora delar av sitt liv som bla guide men var nu tillbaka i Japan och sökte arbete. Han hade inga svårigheter med engelska heller som många andra japaner. Hans favoritmening var dock GOUD MÅRGÅN MARIA/KARIN! Vi träffade också på en kanadensisk tjej som hälsade på sen i maj i Göteborg!😊

Vi lånade cyklar från hostelet och åkte till det gamla geishakvarteret. Vi såg många gamla hus och fladdermöss men inga geishor. På vägen tillbaka stannade vi till vid en bar. Det visade sig vara en familjebar med son och föräldrar. Vi började prata med pappan som det visade sig inte kunde mycket engelska. Men med hjälp av teckenspråk, mobiltelefon med översättning, och saké kom vi ganska långt i vår diskussion. Mamman kom ut och bjöd oss på marinerad bambustam som tilltugg för våra ansträngningar (eller för sympati).

Nästa dag cyklade vi till en av Japans mest berömda trädgårdar (Kenrokuen garden). Även om trädgården var väldigt fin var vi överens om att vi faktiskt sett ännu finare trädgårdar i Hiroshima och Nara. Vi passade också på att gå omkring i Kanazawa castle när vi började känna de första regndropparna. Snart öste det ner och vi tog skydd som av en händelse på ett fik med matcha produkter. Där åt vi först matcha glass och sedan gick vi vidare till att pröva matcha godis- bra tröstgodis! Till slut var vi trots ösregnet tvungna att bege oss tillbaka. En snäll japanska skyddade mig från regnet med sitt paraply när jag gick över en korsning.

Från Kanazawa styrde vi kosan mot Toyama. Där skulle vi stanna en natt för att sedan åka Kurobe Alpine Route som är en väldigt vacker och känd sträcka mellan Toyama och Nagano. På Toyama hade vi lyxat till det med att bo på hotell. Dock var det i praktiken inte så lyxigt eftersom vi fick ett rökrum att sova i... Efter en natts passiv rökning bar det av till första stoppet på rutten. Första sträckan åkte vi tåg längs en natursträcka med broar. Vi märkte snart att det mest var asiater som åkte denna sträckan, kanske för att det var Golden Week som vi råkat pricka in (stor helgperiod för japaner). Snart var det dags för byte och då fick vi åka linbanevagn. Linbanevagnen gick brant uppför ett berg och man var tacksam att japaner stod bakom konstruktionen som verkar kunna sina säkerhetsföreskrifter. Uppe i Bijiodaira bytte vi till tateyama higland bus. Nu hade det börjat bli rejält dimmigt och kyligt och vi började ångra att vi istället för alla våra väskor och plastkassar som vi var tvungna att släpa på istället bara burit på ett par vantar och mössor. Längs sträckan såg vi skog inbäddat i snö som ju längre vi åkte blev tjockare och tjockare och där tillslut bara grenar petade ut. Till slut var vi framme i Murado där vi skyndade oss in i värmen. På golvet i centret intog vi vår lunch som bestod av sushi, sedan gick vi in i museumet som bla innehöll information om den lilla fågeln Raicho som trivdes i det kalla landskapet och inte var särskilt skygg då de sedan lång tid tillbaka sågs som utsända av Gud och därmed blev behandlade därefter. Vi lyckades inte se någon men däremot vandrade vi till den enorma snövägg som är känd i Murodo och man bara kan se en kort period under året innan den smälter. Det var en häftig syn, väggen kan bli upp till 17 meter hög!! När vi var där tror jag den var runt 12 meter! På vägen dit körde vi många selfies längs snöväggen liksom alla andra, vi försökte också göra ett hopp i luften som en guide visat oss, vi kunde dock konstatera att det var hennes specialitet, inte vår. Väl nedkylda tänkte vi att vi skulle gå till ett onsen-ställe som skulle ligga ca 20 minuters vandring bort. Dock gick vi bara några meter innan vi började bli osäkra på vägen. Vi frågade ett sällskap med stora snöskor och väl påpälsade vart vi skulle gå. Men efter att dels ha sett deras stora förberedelse för vandring och dels konstaterat att det snöade och blåste ganska intensivt så tog Karin det kloka beslutet att vi skulle uppsöka denna onsen vid ett annat tillfälle. Istället åkte vi vidare med Tateyama tunnel trolley bus genom en tunnel till Daikanbo. Vid Daikanbo fanns det en fin utkikspost över både berg och en klarblå sjö, den kom vi sedan allt närmare när vi åkte Tateyama Ropeway (alltså linbana) som var det häftigaste transportsystemet. Vid nästa byte såg vi till att bli först i kön för att få de bästa platserna (jodå, E.Olssons döttrar) och åkte då Kurobe Cable car ner till Kurobeko. Därifrån vandrade vi till Kurobe Dam som är ett gigantiskt vattenkraftverk på 335 MW som stod färdigt 1963. Det var bra att de inte hyssjade om de 170 arbetare som hade dött under processen, istället hade de rest en staty i deras minne. Det var mäktigt att gå över dammen som för tillfället inte genererade el. Tur var nog det för plötsligt när vi kollade ner på uttagssidan så såg vi en vild svartbjörn som vandrade längs flodskanterna.
Även här fanns utkiksplatser och efter massor av trappsteg och tunga andetag var vi uppe på toppen och fick en bra överblick över området. För att ta oss vidare fick vi åka genom en tunnel med Kanden Tunnel Trolley Bus. Inget för stora klaustrofober! Sedan var det bara sista biten kvar som var en buss till Nagano.

Då vi hade bokat ett hostel som låg en bit bort från centrum, var inte transportsträckan slut än utan vi fick åka buss i 30 minuter innan vi nådde det. Väl framme kände vi oss direkt hemma. Själva hostlet var en gammal traditionell japansk byggnad som drevs av ett japanskt par- mysigt! De gjorde att vi kände oss riktigt välkomna, gav oss en gedigen genomgång av sevärdheter, bjöd på japanska snacks och pratade mycket med oss undertiden vi satt och vickade med fötterna under ett japanskt lågbord med värmeelement och filt inbyggt. Vi fick ett eget rum som var väldigt typiskt japanskt med tatami-mattor, tunna trä och pappersväggar, skjutdörrar och avskalat/jordnära style. Skjutdörrarna med papper fick Maria vid ett antal tillfällen stifta bekantskap med genom att råka peta hål på pappret varje gång hon öppna dörren, irritationen över ömtåliga byggnadsmaterial kom över henne varje gång!:D Vi skulle ordna bäddningen på golvet för våra sängar, till hjälp hade värdinnan en liten modell med en docka för att visa de olika lakan/täcklagrena och ordningen på det hela. På ett ungefär lyckades vi få ihop det med enligt oss själva vissa förbättringsåtgärder. Tur att täckena var supertjocka det gjorde att vi senare överlevde den kalla natten med oisolerade pappers/träväggar.

Det både även några japaner på hostlet samt ett helt handbollslag. Tonårskillarna i laget var extremt blyga och därmed blev vi lite extra sporrade att ta kontakt med dem. Särskilt en kille tyckte det var lite skräckblandad förtjusning att prata engelska med oss så han pratade vi med så ofta vi kunde. Han stelnade då ofta till- skrek "don´t don´t" help heeeelp me! fast med ett litet leende på läpparna. De hade ju trots allt läxa i engelska som de satt med på kvällarna, då får man ju hjälpa till på sitt egna lilla vis. En annan karaktär som bodde på hostlet var Mr Butter Israel. Han hängde vi med under 1.5 dag puh. Vi gick bland annat runt i området och kollade på tempel, statyer och trädgårdar. Vi var även inne i en lång tunnel från andra världskriget, som var tänkt att förvara delar av Tokyos regering/underrättelsetjänst m.m. Tunneln var väldigt lång och även här hade folk satt livet till för att bygga den för andra skulle räddas. Vi var även och åt goda japanska bullar med fyllning av bönor, kål, sötpotatis m.m. som israelen inte var överförtjust i.

Efter det var det dags för en healande onzen, ett tips från vårt värdpar. De sa att det var en speciell onzen dit folk gick som hade ont någonstans mer som en kur ala treatment-onzen. Vi kände oss friska men ville ändå testa. När vi kom dit kände vi oss lite som aliens. Vi är mycket större än alla andra och japanskorna som var där var nog inte lika vana vid turister då vi var på landsbygden men efter många försök till att göra rätt genom att snegla på vad de gjorde tror jag de kunde vi och de slappna av lite mer. Vi lyckades till och med ha ett samtal med dem på 2 nanosekunder eller ja kanske en minut på sin höjd där vi sa ABBA, SWEDEN? TWINS!! U KNOW? Till slut med förenade diskussioner verkade de förstå oss. Stället var verkligen speciellt, det såg ut som ett kostall och att man låg i ett avlångt badkar där korna skulle dricka, väggarna såg skitiga ut men det var koppar/järn eller någon annan utfällning från vattnet som gjorde det. Efter denna heldag åkte vi tillbaka till hostlet, där var det dags att sticka iväg och handla med israelen och värdinnan. Kvällens stora matlagning kom från Nordafrika och Mellanöstern: Shashuka. Med assistans kokade israelen ihop en god gryta på paprika, tomat, vitlök och lök och med pocherade ägg på toppen. Bröd doppades och vi åt sallad till- en riktig succe´! Vår japanska värdinna var full av förundran över denna ojapanska rätt och kollade, filmade och antecknade hela tillagningen. Vi pratade med två gulliga japanskor som drack vin tillsammans med oss. Vi var ju tvungna att smaka vårt värdpars hemlagade plommonvin, jobbig känsla:P Golden week ställde till det lite för oss, men vårt värdpar hjälpte oss boka Skinkan och nästa dag körde värdinnan oss enda till stationen och väntade enda tills tåget gick. Kändes verkligen som vi hade hittat vårt japanska hem!

Tillbaka till Tokyo för de sista dagarna innan hemfärd kändes konstiga men samtidigt var vi nog båda redo för Swedenland, home sweet home. Vi började tufft i rätt Maia-anda med pub crawl samma dag vi anlände. Det e bara å kör! tror jag min kära syrras budskap är ibland. En kul afton, vi började med uppladdning på en pub med en övertaggad liten kille utklädd till Mario. När vi var uppvärmde med minst en öl och en shot innanför västen gick vi glada vidare. Det blev fler pubar och allt slutade på en klubb med stora rosetter, slipsar och lysande jedi-svärd. En måste vi var tvungna att testa på var kattcafe. Vi kollade upp ett cafe som hade bra hand om sina katter. När vi kom på plats tyckte vi verkligen det stämde, möjligtvis att någon äldre herrkatt hade lagt ut lite men det får vi ju alla räkna med med åren. Fina pälsar och strikt kattgodisutdelning samt luckor till privat rum för alla katter som ville fly turisterna. Man fick betala per 10e min?? och kattgodiset kostade extra men vi tyckte ändå att det var en väldigt trevlig upplevelse. De hade tre söta fluffbollar=kattungar som älskade Maria, hennes tröja och det hörnet hon satt vid. En del av en dör lite av söthetschock när man ser en sån lite varelse. En anna grej vi förbokat sen länge var att åka till Ghibli museet, japans stolthet vad gäller animerad filmproduktion. Bland annat har de gjort filmer som My neighbour Totoro och Spirited away. Museet visade hur man skapade filmerna, teckningar, klippte filmen, effekter m.m. Vi fick också se en nästintill stumfilm (Boro the Caterpillar) om en gullig larv som gjorde en massa knasiga ljud. Mycket vetenskap, naturen, mörk humor och fantasi i ett riktigt litet mästerverk.

De sista dagarna blev också en liten jakt på whiskey, plommonvin, godis och andra sista-paniken souvenirer. När vi sen satt där på flygplatsen och smakprovade olika sorters plommonvin i taxfreeshoppens bar kunde vi inget annat att känna oss nöjda med denna fullspäckade och härliga resa. Tack för oss! :-) Kramar från Maria och Karin

---