FruitsPunchoSamurai: Made in Sweden

---

Hi there, individuals with too much free time! Today is going to be special since I've had a request from a certain panda to write in swedish because "it adds more character" apparently. Klart som fan att jag ska uppfylla ett sådant attraktivt önskemål.

Mitt huvud känns för tillfället ganska överbelastat med hiragana och katakana, två av tre japanska alfabet som också är fonetiska. Seminarierna känns just nu som näskrokar i ultrarapid när man sitter och desperat försöker skriva symbolen för "te" eller "ke" men inte för sitt liv kan komma ihåg hur den ser ut utan fuskpappret. Känner den dömande blicken från den japanska studentskan som hjälper oss under lektionerna och blir alltmer förtvivlad över att jag bara kommer halvvägs genom symbolen. Till slut förbarmar hon sig över mig och visar hur den ska se ut. "Phew! Bara 40 symboler kvar!". Lyckligtvis går det bättre därifrån och till slut känner jag mig minst lika bra som amerikanen som studerat japanska tidigare och ändå är på samma nivå som mig samt finskan med fotografiskt minne. "Helvete, vad orättvist", tänker jag ofrivilligt men ger direkt mig själv en skrevspark som straff, bildligt talat. Tackar teknologi-gudarna för iKana, den app som jag flitigt använt den senaste veckan för att bättra på kunskaperna. Dagens seminarium var faktiskt det bästa japanska seminariet av veckans tre tillfällen, eftersom den kinesiska lärarinnan pratar engelska utan några större hinder även om hon ber om ursäkt för att den är så dålig. "Äntligen någon som inte bara upprepar det japanska ordet som om man vore totalt efterbliven", tänker jag samtidigt som lättnaden sprider sig.

De humanistiska föreläsningarna är som fristäder för mitt självförtroende, känner mig som en akademisk superhjälte och omfamnar diskussionerna som om de vore knaperstekt bacon eller majonnäs. Det första seminariet i kursen "International relations C" var också extremt underhållande. Låt mig först förklara många av de japanska studenternas svar på frågor som ställs av professorerna på engelska. De använder sig av vad jag skulle vilja kalla "Seagal"-tekniken, ursprungligen utformad av de statiska ansiktsuttryckens odisputabla mästare, Steven Seagal. De rör inte en min, utan ser helt neutrala ut, som om en gigantisk basilisk tagen ur Harry Potter stod bakom professorn. "International relations C" lärs ut av Kosuke Shimizu, en karismatisk professor som spenderat en hel del tid i Nya Zeeland och därmed skaffat sig det landets speciella accent, mixat med den säregna japanska brytningen, som dock inte är alltför stark. Han ursäktar sig i förväg över att han har en tendens att prata snabbt och säger åt oss att säga till om något är oklart. JAS-studenterna nickar med välvilliga leenden. Shimizu vänder sig till och frågar de japanska studenterna med sin nyzeeländska accent "You follow me, yeah?". Seagal. Han fortsätter med seminariet och diskuterar, mestadels med JAS studenterna, angående kursens utformning. Han frågar oss varför vi vill läsa kursen och vad vi skulle vilja ha med i planeringen utöver det han har presenterat. Vi svarar utan problem. Han försöker ställa samma fråga till japanerna. Seagal. Under hela föreläsningen slänger han in ett skämt lite här och vi skrattar uppriktigt. Resten av salens reaktioner skulle fått Steven Seagal att gråta, om han inte vore så upptagen med att konstant dra ihop ögonbrynen. När seminariet slutar är vi väldigt optimistiska, men vi väntar oss att mer än hälften av de japanska studenterna kommer lysa med sin frånvaro vid nästa seminarium.

När vi kommer till Seminariet i engelska är våra förhoppningar inte höga, den enda som hittills sagt något på engelska har varit japanska studenter som spenderat ett år eller mer utomlands. Lyckligtvis har alla de japanska deltagarna engelska som huvudämne, vilket betyder att de i alla fall kan prata med oss hyfsat. Frågvisa är de också, delvis sporrade av den energiske, amerikanske professorn Steve Wolfe. De ställer frågor om våra hemländer och vi ger olika svar, diskuterar kring dem och vice versa. Vi diskuterar tatueringar och de två japanska tjejerna i seminariet säger entusiastiskt "Kakkoiiiii!"(japanska för coolt) när jag vid efterfrågan visar mina. Agerar själv väldigt svenskt och börjar rodna samtidigt som jag försöker verka oberörd. Min totala oförmåga att hantera komplimanger slår till igen.

Nu har jag skrivit nog för idag, men kommer troligtvis ha mer att säga efter fredag kväll då vi ska köra karaoke och förtära drycker av en berusande natur. Må ni aldrig väckas till ljudet av risskördningsmaskiner!

---