Det känns som en bastu. Svetten rinner nerför min rygg samtidigt som värmen och luftfuktigheten stiger ytterligare i takt med att allt fler åskådare samlas under presseningen. Runt den lilla manegen av korriguerad plåt ligger ett förväntansfullt sorl, luften är laddad och alla verkar se fram mot det som ska hända. Själv är jag mest orolig, men måste jag tillstå, även lite nyfiken. Jag befinner mig på, må fan ta mig!, något jag aldrig trodde jag skulle gå på - tuppfäktning. Av någon anledning har jag fått plats inne i manegen och från min lilla pall ser jag ut över publiken: unga män, gamla gubbar, familjefäder, folk ur alla klasser - det här är så nära en nationalsport man kan komma. För många är det här big business och ansiktsutrycken är strama och sammanbitna, nästan nervösa.
... read more