Får det lov att vara lite...?


Advertisement
Vanuatu's flag
Oceania » Vanuatu » Malekula
November 16th 2009
Published: November 16th 2009EDIT THIS ENTRY

Ljudet från Tam-Tam trummorna ekar ut över gläntan i djungeln, marken vibrerar av dansande fötter, gåvor byter ägare och luften färgas röd av damm. Stämningen närmar sig klimax och publiken står upp och dansar. Jag förstår inte mycket av det som utspelas framför mig men är helt uppslukad av skådespelet. Jag befinner mig på ön Malekula i Vanuatu och har just bevittnat Ceremony of Death. Här präglas fortfarande mycket i det vardagliga livet av kastom - de ursprungliga värderingarna och sedvänjorna. På Vanuatu har man lyckats med det många andra kulturer misslyckats med: att blanda nya influenser med gamla traditioner utan att för den skull ödelägga den ursprungliga kulturen. Det är ett litet Shangri-La för socialantropologer.

Vanuatu är en liten nation i Stilla Havet. Med sitt läger rakt väster om Fiji och rakt söder om Salomonölarna ligger det mitt i Mellanesien (de andra mer kända områdena i stilla havet är Polyenesien och Micronesien). Vanuatus 84 olika öar ligger precis där den Indo-australiska plattan möter Stillahavsplattan. Landet är sålunda pepprat med vulkaner, varma källor och jordbävningar. Med nio aktiva vulkaner är landet en seismologs våta dröm. Ur den täta djungeln reser sig höga bergskedjor som genomkorsas av djupa dalar och floder så kristallklara att de får den bästa vodka att skämmas. Kusterna karraktäriseras av mjuka stränder som delas upp av till synes oändliga mangrove skogar, sylvassa korallstenar och höga klippor som störtar ut i havet. Det är alltså ett land som fram till våra dagar varit mycket svårt att förflytta sig i, och förutsättningarna för handelsutbyte och kontakter mellan de olika områdena har i stort sett uteblivit. Detta tillsammans med de stora avstånden öarna emellan har under årtusendena skapat en mängd säregna kulturer och olika språk. I ett litet land som Vanuatu talas idag över 100 olika språk!
Den här kombinationen utgorde såklart en alldeles för stor frestelse; jag bara måste till Vanuatu!

Jag hade gjort en, som jag själv tyckte, omfattande research innan jag bestämde mig var jag skulle bege mig. Mina blickar föll på Malekula, en stor ö som mer eller mindre bara har en väg som löper längs med kusten. Resten är otämjd djungel och höga berg. Enligt informationen jag hade fått fram finns det uppe i högländerna en kultur som av lokalbefolkningen på kusterna kallas för Manbush. Små isolerade byar e högt upp i bergen där kulturen fram till våra dagar har haft mycket liten kontakt med omvärlden.

Min plan är att gå över bergen och korsa Malekula från öster till väster. Laddad till tänderna anländer jag så till huvudorten Lakatoro. Jag har tidigare varit på Salomonöarna och Papua så jag vet ungefär hur mellanesisk landsbygd ser ut och vad jag har att vänta mig. Men ändå: det är så tyst, det är så stilla, det är så tomt. Jag tittar mig omkring och det känns som om tiden står still. Vinden prasslar i palmbladen, en höna rotar förstrött i diket, någon ligger och sover i skuggan under ett träd. Det här är landsbygd De Luxe, en egen dimmension där tillvaron flyter fram i en alldeles egen takt och där du alltid har tid för ett vänligt leende. Det är en värld där hotellägaren kan komma om 1h, 3h eller inte alls. Här använder du dig av det du har gott av - tid - och ibland undrar jag om man inte är ett steg ifrån omedelbar komatos. Och här ska jag alltså hitta en guide.

Glöm det där med tour operators, glossiga brochyrer och profesionella guider. Vill jag hitta en guide är jag tvungen att lösa det helt på egen hand. Jag vet av tidigare erfarenheter att jag bara har ett val: jag måste låta så många som möjligt veta att jag finns och att jag letar efter en guide. Jag beger mig därför ner till den lokala marknaden utrustad med mitt bästa säljarleende och en hel oceanångare fylld med tålamod. Det finns alltid någon som känner någon som känner någon som kommer därifrån... Men framför allt finns det alltid folk som vill tjäna pengar. Och det finns det även den här gången! Efter 7 timmars oförtrutet letande i metropolen Lakatoro får jag äntligen napp! En person tror sig känna någon som kan ta mig dit, det är bara att ta plats på pick-upen!
Den skakiga färden tar oss förbi svarta lavastränder, böljande koksonötsodlingar och små vattenfall, genom floder och små byar innan vi till slut kommer fram. Problemet är att den potentiella guiden inte kan ett ord engelska. Räddningen är dock runt hörnet: chaffurörens bror erbjduer sig att följa med för att översätta. Jag har nu alltså två gudier: en som leder vägen och en som översätter. Jag kvarterar in hos chaufförns bror och vi är båda av uppfattninen att det här måste firas! Framåt kvällskvisten går vi därför till byns nakamal (det kan enklast beskrivas som ett klubbhus dit bara män har tillträde) för att dricka kava. Jag hade ju tidigare provat kava i Tonga och inte tyckt att det var så speciellt. Men det var innan jag provat versionen från Malekula! Det bara smällde till; läppar och tunga domnade bort, tankarna for iväg och jag blev väldigt mycket Mellow Dellow. Efterföljande morgon vaknar jag och med ett huvud fyllt av lim, pigg och viril som en bedövad sengångare.
Äventyret väntade! Själv var jag var på väg rakt ner i rännstenen.

Nåväl, bara att bita ihop. Jag frågar guiden hur långt det är till byn där vi ska sova och han svarar att det inte är så långt, bara 11 flodkorsingar. - Flodkorsningar! De mäter det inte i tid eller i km, utan i antalet flodkorsningar. Den lille antropologen inom mig gråter av glädje! Det här kommer att bli fantastiskt!
Sen em kommer vi så fram till byn som ska bli vårt hem för natten. I byns 20 hus trängs ett 50 -tal personer som alla är släkt med varandra på något sätt (det här låter ju faktiskt väldigt mycket som en håla i Appalacherna där alla har en tå
Som en liten HobbitbySom en liten HobbitbySom en liten Hobbitby

Lambongbong, Malekula
för mycket). Byn ligger på en kulle omgiven av regnskog som klättar som en grön vägg utmed bergssidorna. Nedanför de små hyddorna flyter en liten flod fram och runt i byn strövar diverse grisar, hundar, fjäderfän och katter. Efter sedvanlig kava (jodå, den var stark här också) är det dags för middagsbestyr. För egen del innebär det att jag måste slakta den höna jag nyss köpt, och nu gäller det att inte vara kräsmagad: allt utom näbben och klorna används och slängs ner i grytan. Till hönan serveras jams. Jams är en rotfrukt som används till i stort sett all mat här. Den har en svag smak ingenting och en konsistens som en gammal studsboll. Om jams tycker jag alltså inte. Men faktum är att jams är en otroligt viktig produkt i Vanuatu och Mellanesien, inte bara som föda utan även som social och kulturell faktor. Jag skulle förmodligen kunna skriva en hel bok om jamsen betydelse men jag är dock osäker på om "Jams - en närstudie av en rotfrukts kulturella och sociala påverkan av ett mellanesisk samhälle" (Natur & Kultur 2010) skulle bli en kioskvältare.
Jag kryper till kojs på en vävd matta i hydddan, lyssnar till sorlet av männen som sitter och pratar utanför och somnar nöjt. Antropologen. Äventyraren. Upptäcktsresaren John Dellow!

VRAUUUOOOOOOM! Jag sitter som ett frimärke i taket när ett dån från en annan tid brutalt bryter tystnanden i dalen - Det där var väl ändå inte en tupp....? jag flyger upp och tittar ut och synen som möter mig får återigen den lille antropologen i mig att gråta, men denna gång av helt andra anledningar. Framför mig går någon och klipper byns gräsmatta med en motorgräsklippare! Min illusion går all världens väg, den spricker, den strimlas i takt med skärbladen och sprids ut över byn. -Neeeeeej!! Vad är nästa överaskning, Jack Vegas maskiner i byns nakamal? Någon som bloggar om Dagens Outfit? Herregud! De tekniska landvinningarna äro i sanning outgrunnliga. Det sagt så var det här faktiskt det enda moderna redskap jag såg. Allt annat i byn var traditionellt: matlagning, jaktredskap, hus, ja hela upplevelsen.

Jag har tididgare blivit varskod av gudien att den här dagen kommer att innebära en mycket kraftig stigning. Det är alltså viktigt med en stadig frukost vilket visar sig bli, surprise, jams. Jag försöker med god min att få i mig min talrik och det går väl sådär. Dagen bjuder på stunder av fantastisk utskikt, och ju högre upp vi kommer desto mer spektakullär blir den: bergen skimmrar i grönt, floderna ringlar sig fram som ormar långt nere i dalgångarna, vattenfall kastar sig utför ändlösa stup och längts bort i fjärran: havet som en glimmrande blå hägring. Men det är tufft, stigen slingrar sig hela tiden uppåt och så fort vi kommer till en topp bär det av nerför igen och det är bara att börja om. Svetten rinner, det är varmt, det är fuktigt och jag måste hela tiden koncentrera mig på var jag sätter fötterna, annars riskerar jag att fastna i en rot, snubbla på en gren eller helt enkelt tappa bort stigen. Det suger i benen och magen skriker efter mat när gudien äntligen plockar fram lunchen, - Nu ska det smaka! Vad i .... Jams!

I den sena eftermiddagssolen ser jag så till slut till den pittoreska lilla byn Lambongbong. Omgiven av höga berg ligger ett tiotal hyddor utspridda på en svagt sluttande slänt. Färgglada buskar och prunkande exotiska blommor är vackert planterade utanför hyddorna och runt om i byn. Byn är så välordnad att jag undrar om det hela inte är en kuliss. Svettig och smutsig går jag ner till ån som rinner förbi byn. Och där någonstans stannar klockorna. Jag har aldrig sett en vackrare plats för tvagning. En långsamt porlande bäck kommer i en böj, skapar ett litet vattenfall och mynnar ut i en djup pool med kristallklart vatten där små akvariefiskar simmar omkring. Även här har den lokala trädgårdsarkitekten varit framme och planterat vackra blommor och buskar som gör det hela till något som närmast går att likna vid en dröm. Vilket kvällsdopp!
Middagen består av en höna som slaktades medelst pilbåge (inte av mig) och en stor portion, ja ni börjar förstå vad. Nu är vi ganska högt upp så redan när solen försvinner bakom bergen sjunker temperaturen snabbt. Jag sover med alla kläder på och drar vad som en gång var en filt över mig. Sovsäcken som tagit plats, varit ivägen och som jag förbannat gång på gång ligger i tryggt förvar där den inte gör någon som helst nytta: i min stora ryggsäck i guidens hus.
Jag vaknar mitt i natten av en total allergishock. Det forsar som dalälven efter islossning i både ögon och nästa. Min andning låter i bästa fall som en trasig ångbåtstuta, i sämsta fall som en gris man bär upp och ner. Det är vidrigt, jag kan varken se eller andas. Jag springer ut och fumlar mig ner till ån och doppar huvudet i vattnet. Sakta börjar jag må lite bättre, men det är helt otänkbart att gå tillbaka till allergiinfernot. Jag är allergisk mot damm och det kan ibland ställa till det när man sover på golvet i en hydda. Återstår ett altenativ; att i den svinkalla natten lägga sig ute, filten är inte att tänka på, den är rena allergibomben.
Jag lovar, efter en natt i Lambongbong vet jag nu precis hur det känns att vara 130 år och vakna upp på morgonen. Inte en led gick att räta ut. Nej, dags då för en stärkande frukost! Lite jams kanske?

Nästa dag ska ta oss hela vägen ut till kusten men det känns mer som om vi går i cirklar. Det verkar inte bättre än att guidens lokalsinne har försvunnit iväg på en lång och välbehövlig semester. Vi går oupphörligen fel. Stigen slingrar sig nerför mycket branta och hala bergssidor där minsta felsteg kan bli fatalt, ibland är det faktiskt mer klättring än trekking. Jag har fått i mig alldeles för lite näring de senaste dagarna och kraften börjar rinna ur mig. Efter drygt 10h når vi kusten precis när solen håller på att dyka ner i havet. Det visar sig att några driftiga bröder precis byggt en liten hydda för turister och vi är faktiskt dem första som bor där. Det blir en brakmiddag bestående av nyfångade räkor i kokosås. Med ris!
Vid det här laget har jag ätit så mycket jams att jag aldrig vill se det igen (åtminsotne inte på en vecka) och för mitt inre ser jag en läkarrapport från Lakatoro sjukhus: "Dellow togs in 19.23 och uppvisade då tydliga tecken på akut jamsförgiftning. Halten mättes till 8%. 21.45 förvandaldes Dellow till en rot och har sedan dess varit okontaktbar".

Byn som vi kommit till kan bara nås med båt och följande morgon hoppar vi på en liten båt med aktersnurra som tar oss till närmsta by med väg access där vi väntar i närmare 24h på nästa pick-up som tar oss tillbaka till utgångspunkten. Här hade jag tänkt att sluta skriva men att resa i dessa trakter är ett enda lång äventyr vilket följande korta histora fint visar:
Efter alla strapatser hade jag beslutat mig för att ta in på ett litet guest house vid stranden på norra sidan av Malekula. Där skulle jag inte göra mycket mer än att sova i en riktig säng, äta god mat och bara vila ut till flyget skulle ta mig vidare några dagar senare. Jag anländer tidigt och ägaren är inte där. De enda som som syns till är hans grannar, ett tandlöst äldre par som inte pratar ett ord engelska. Så jag bestämmer mig för att vänta. Och vänta. Under tiden ser det äldre paret min förlägenhet och bjuder in mig på Lap lap, en lokal maträtt. Det blir en hysteriskt roligt middag där ingen förstår ett enda ord av den andres språk. Efter att ha väntat i närmare 11h börjar det gå upp för mig att ägaren nog inte behagar dyka upp just denna dag. Mörkret har nu lagt sig, det finns ingen el, inga som kan hjälpa mig och ingenstans att ta vägen. Rådvill frågar jag mig själv vad jag ska göra. Plötsligt slår det mig att kyrkan alltid säger sig att ha öppet för fattiga och hemlösa. Då jag numera räknar mig till båda kategorierna så letar jag raskt upp nämsta kyrka, ber Honom så hemskt mycket om ursäkt för att jag släpar in mina skitiga pinaler i Hans Hus, breder ut min sovsäck (hepp!) och somnar gott.

Så kan det också gå när man reser i Vanuatu, landet där man aldrig vet vad som väntar runt hyddknuten.

Till nästa gång.

John

Advertisement



16th November 2009

Jams.
TA med lite Jams hem, så vi får smaka!
16th November 2009

Samborombom en liten by förutan gaaataaa..
...hahahahah!! Tänk att jag ALLTID hör din röst när jag läser dina vidrigt fantastiska reseskildringar. Blir det här tryckt i bokform är jag den första som kommer lägga ett ex på mitt utedass och sedan komma hem likblek efter sommaren på landet...Helvete vad du skriver bra John!! Själv så..(för jag måste ju ge DIG en bild av MITT liv samtidigt) for jag ner till landet här om dagen. Fylld av iver att ÄNTLIGEN ta upp båten. Ett strilande regn kramade om HELA udden och jag traskade försiktigt ut på den snorhala bryggan. Bara för att upptäcka min båt halvvägs ner till botten, och definitivt den SISTA båten i viken. Det här kommer bli samtalsämnet fram till jul för de året runt boende där nere.. Båtmotorn var sur, och det började jag också bli, när jag sakta sakta började driva ut till havs, frenetiskt dragande i det förbannade startsnöret. Efter ett 50-tal försök (Neeej du vet, det är ett bra pris för motorn, den är knappt använd...) så bluddrade den igång..Jag slog mig ner på den dyngsura aktertoften och "stävade" ut mot gattet för att försöka hitta båtupptagningsplatsen förhöljd i dimma OCH regn någonstans vid kusten..Hade jag läst din reseskildring INNAN jag åkte ner så hade jag nog lite förstrött snurrat ankarkättingen runt halsen och mumlat -hur fan kan någon ha det BRA en sån här dag... glidit ur båten och med ett leende på läpparna ställt mig på botten. Det är för kontrasterna man lever menar jag..och våra liv skiljer sig en smula åt just nu känner jag... Må väl där nere och var rädd om sig... Later, Michael
17th November 2009

sv kalle
...jams är förmodligen klassat som oätbart av Livsmedlesverket och kommer att beslagtas av tullen... :-)
17th November 2009

sv Micke
Hahahaha!!! Om du skriver en bok om dina dagar i Svedala så blir jag den första som köper den! Underbart skrivet! "Båtmotorn var sur, och jag med" :-)
17th November 2009

Strålande John!
Ännu en gång sitter man som klistrad. Själv drar jag imorgon till en liten ögrupp utanför Afrika som av de stammar som ständigt frekventerar detta habitat kallas för kanarieholmarna. Jag hoppas inte Lasse ska vara vår pilot.
24th November 2009

Sv Fredrik
Nej det är ingen risk att Lasse blir er pilot. Han gick faktiskt direkt från att vara pilot till att bli middag....
3rd December 2009

!!!
HVORFOR HAR IKKE DU TATT MEG MED PÅ DITT EVENTYR??????????? "&#%¤!! Herregud, du gjør SÅ mye spennende... Men unner deg dette. Kos deg masse, min lille Gompibjørn:)
6th December 2009

sv helene
Vad? "Gompibjørn"....? Hahahaha!!

Tot: 0.193s; Tpl: 0.015s; cc: 10; qc: 63; dbt: 0.0408s; 63; m:apollo w:www (50.28.60.10); sld: 2; ; mem: 6.5mb