En dugong! En dugong! Ett kungarike för en dugong!


Advertisement
Vanuatu's flag
Oceania » Vanuatu » Tanna
December 17th 2009
Published: December 17th 2009EDIT THIS ENTRY

Dugone, Dugongus TransparentusDugone, Dugongus TransparentusDugone, Dugongus Transparentus

Sagodjur som bara visar sig vid kraftigt kava-intag
Jaha, då ska vi se om jag möjligen kan författa något som är kortare än Gamla Testamentet.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jor.... Nähä, nu blev det inte riktigt rätt här. Jag börjar om.

Vi har alla våra hang-ups: för en del är det Malt-whiskey, för andra handväskor. För mig är det Dugonger.
- Dugungvadå??
En Dugong är ett stort vattenlevande däggdjur som lever i samtliga tropiska mellan östafrika och Oceaninen. Den ser ut ungefär som en snäll farbor som någon stoppat i en ovanligt stor strumpa. Eller möjligen en säl på steroider. 3 meter långa och 300 kilo tungar tillbringar dessa harmlösa djur sina dagar med att i med att i maklig takt beta sjögräs och sova. De kallas även sjökor och sägs vara upphovet till legenderna om sjöjungfrur (hur i hela världen det nu gick till). Deras närmaste släkting är manateen som har ett liknande utseende men återfinns i västliga tropiska vatten. Tyvärr har dessa fridfulla djur jagats till utrotningensgräns i de flesta länder utom Australien där det fortfarnde finns stora poullationer.

Min besatthet av Dugonger går långt tillbaka i tiden och snuddar förmodligen vid det ohälsosama. Jag vet inte hur mycket tid, pengar och
DugongDugongDugong

-Jag måste fort härifrån!
energi jag spenderat i min jakt på dessa djur - jag har i ren iver kastat mig av i en motorbåt i full fart, jag har drabbats av solsting efter en hel dag i en kanot mitt under den gassande ekvatorialsolen, jag har gått upp innan gryningen och snorklat så många rev i så många timmar att jag tappat räkningen. Bland annat. Den som säger att man får lön för mödan har aldrig letat efter en dugong. Ibland har det kännts hopplöst och att jag borde börja leta efter något med betydligt större chans att hitta, Den Förskräcklige Snömannen exempelvis.
Men nu skulle det äntligen ske! Jag hade hört talas om en ö i Vanuatu där det ska finnas en vild dugong vid namn Bondas som inte bara tycker om männsikor, han tycker desstuom om att bli kliad på magen! Sagt och gjort, vi tar sikte på Lamen bay på ön Epi, Så vi packar in oss i ett litet propellerplan, landar (bokstavligen) i en kohage och skumpar därefter vidare i något som möjligen är en buss, möjligen en boskapstransport, igenom hela ön innan vi sent omsider ser en djup bukt med svart lavasand - Lamen Bay. Vi tar in
Jag och skalmanJag och skalmanJag och skalman

Kolla storleken! Spåren på botten kommer från dugonger
på byns enda övernattningsmöjlighet och det första jag ser är väggar är tapetserade med, får jag gissa, Bondas! Jag känner dugong-febern ta över min kropp, nu kan inte ens jag misslyckas! Ägaren, som är en mycket trevlig man, förflyttar mig dock raskt tillbaka till min sedvanliga värld av ouppnåliga dugong-drömmar: Bondas har inte setts till på över två år, han är förmodligen tjuvskjuten. Mörker. Men förklarar han snabbt vidare innan jag svimmar, det finns massor av andra dugonger i bukten och runtomkring. Det är inga problem - snarare lätt som en plätt - det är bara att ta på sig snorkelutrustningen och bege sig ut i bukten, de är överallt.
Nu ska ni få gissa om de finns överallt innan jag fortsätter... Klara?

He-e!

Förbenade %@&#+? fabelväsen. jag börjar tro att det finns lika mycket sanning bakom dessa som de sjöjungfrur de sägs vara upphov till. Jag ser spår överallt i sjögräset som växer på sandbotten, det ser ut som om någon farit fram med en hypereffeitiv dammsugare. Men dugongerna håller sig som vanligt på behörigt avstånd.
Lokalbefolkningen är hela tiden hjälpsam och pekar glatt ut ställen där de brukar vara, det märkliga är att alla alltid anser
Green turtleGreen turtleGreen turtle

Inga problem att komma nära
att de andra har fel, de däremot vet precis var jag ska söka. Men så en kväll när jag sitter och stirrar ut över havet på ett ställe där faktiskt samtliga menar att de kommer in då solen börjar gå ner, ser jag helt plötsligt först en fena - Vad var det där?! och sen ett huvud som sticker upp över vattenytan. - En dugong!!! Jag tar ett siktmärke och kastar mig i, den var inte mycket mer än 30 meter ut. Men när jag väl kommer ut är det dugongfritt även på denna tillställning. Men nu vet jag i alla fall att de finns.
Jag börjar förstå att om jag någonsin ska jag hitta dem måste jag ha en båt som kan hjälpa mig patrullera över större områden och som snabbare kan ta mig till de platser där de dyker upp. Och det är då det lossnar.

På avstånd ser jag den vita lilla stranden som omger ön lysa i den starka morgonsolen, havet ligger fortfarande lugnt när vi glider in över revet och i det klara vattnet jag ser stora korallbumlingar avteckna sig som mörka fläckar mot den ljusa sandbotten. Det är högvatten vilket betyder att dugongerna
Mount YassurMount YassurMount Yassur

Ett utbrott sett från kraterkanten
går inpå mycket grunt vatten och betar. Om det finns här nu kommer vi att hitta dem!
Samtidigt som vi sakta glider närmare ön möter vi den första överlastade båten som transporterar lokalbefolkningen till odlingarna i Lamen. De förstår omedelbart vad vi är ute efter, växlar några ord med vår kapten och pekar norrut längs stranden. Dugongen ska vara i närheten, de har sett den bara några minuter tidigare. Spänningen stiger, så här bra utgångsläge har jag aldrig haft! Vi hinner inte mycket mer än 30 meter innan en ung tjej ropar inne från stranden, hon gestikullerar och pekar ner i vattntet!
- Herregud, den är inne vid strandkanten där det inte är mycket mer än 1 meter djupt! Min puls exploderar, det brinner i hela kroppen när kaptenen lägger om kursen rakt mot land. Jag ställer mig upp på båttaket och 10 meter bort ser jag en stor ljus skepnad som ligger i i vattenytan, min dugong! Jag vet hur viktigt det är i de här lägen att inte förlora kontrollen: att gå i långsamt, att röra sig försiktigt och att närma sig mycket sakta. Jag försöker så gott jag kan men jag är alldeles för excallterad. Adrenalinet rusar
Mount YassurMount YassurMount Yassur

Närbild av häxkitteln
genom kroppen, hjärtat slår som om det ska hoppa ur brörskorgen och jag har nästan huvudvärk av upphetsning när jag allt annat än smidigt glider ner i vattnet och börjar simma mot dugongen. Sikten är usel så här nära land, jag kan inte se mer än 4-5 meter framför mig. Jag vet att den är där någonstans, bara meter ifrån mig. När kommer den att dyka upp i det grumliga vattnet? Jag hör min egen häftiga andhämtning och mina ögon åker runt som flipperkulor när jag frenetiskt söker av området framför mig. Sen plötsligt, från ingentstans ligger han där som en disig hägring bara meter ifrån mig! Det går en kall stöt genom hela kroppen, jag fryser till is och det känns som hjärtat slår dubbla slag Jag kan knappt tro att det är sant: där ligger han, godmodigt betandes av sjögräset på bara meterdjupt vatten. Han är obeskrivligt söt: stora runda ögon, en nos bara en mor kan älska och en liten glad mun - jag smälter som smör. Men det är en stor varelse, han är förmodligen närmare 300kg tung, men trots detta guppar han utan ansträgning fram i det grunda vatnet. Jag vet att han sett mig
Mount YassurMount YassurMount Yassur

En man och hans häst.
men han verkar inte ta någon större notis, han fortsätter bara att lugnt böka runt i sanden och spruta upp små puffar av sandmoln. Jag vill så otroligt gärna ta en bra bild och i min iver att lyckas simmar jag lite för nära, lite för fort. Och tyvärr är dugonger betydligt mer vaksamma på grunt vatten än djupt. Jag ser hur han vänder sig mot mig, slår till med stjärten och försvinner i en hastighet jag aldrig trodde att en dugong kunde uppnå. Till min stora förvåning rör han sig inte som en säl, utan mer som en delfin eller val. Kraften börjar vid bakhuvudet och böljar fram över ryggen och ner till stjärten. Jag simmar på för allt vad jag är värd men i den dåliga sikten tar det bara sekunder innan han är han borta. Jag tittar upp över ytan och på båten står min kapten och pekar var dugongen befinner sig. Och jag simmar efter. Och efter. Och efter. Jag följer dugongen i närmare 30 minuter innan han försvinner för gott, troligen ut på djupare igen vatten eftersom lågvattnet har kommit.
Jag hyr båt och kapten ytterligare två gånger och båda gångerna hittar vi dugonger igen.
YakelYakelYakel

Ledaren för byn (som träffat Collin Powell!)
Men varje gång vi ser dem är det på grunt vatten och det blir hastiga möten i något som mest liknar grynig välling. Det är i det närmaste omöjligt att ta en godtagbar bild men vad gör väl det, jag har äntligen mött min dugong och jag gissar att jag nu kan dö i någon sorts dugongfrid!

Ibland springer man på man små guldkorn, ställen som vida överträffar dina förväntningar och där du känner dig hemma med en gång. Lamen Bay är ett sådant ställe. Byn ligger fantastiskt vackert, inklämd mellan små berg och en mjuk bukt av svart fin lavasand. Det ligger ett behagligt lugn över byn - här finns vare sig el eller någon trafik - och efter bara en liten stund undrar du varför du inte kom hit tidigare. Atmosfären är avslappnad och vart du än vänder dig möts du av ett leende och en vänlig hälsning. Alla känner alla, vi har inte ens lås på dörren. Det verkar som om alla är tillfreds med sin tillvaro oavsett om det innebär att ligga under ett träd och prata, laga mat, ge sig ut och fiska eller kanske göra ingenting. Och vem skulle egentligen inte vara det?
YakelYakelYakel

Välkomstdans i Yakel
Ibland passerar en pick-up, och någon gång i veckan kommer ett litet fraktfartyg från Port Vila och ankrar upp i bukten. Det ligger en stämning över hela stället som gör att man bara går omkring och mår bra.
Men det mest anmärkningsvärda med Lamen finns under ytan, och då tänker jag inte för en gång skull på dugonger. Stället är fullständigt bellamrat med mycket stora Green Turtles. De är överallt och det är omöjligt att inte stöta på dem när man snorklar. De största exemplaren är runt 130cm och helt orädda för männsikor. Det är bara att ta ett djupt andetag, dyka ner och låta sig uppslukas av den fantastiska känslan av att kunna ligga bredvid en sån här bjässe, helt själv, i en avlägsen del av Söderhavet.
Vi bodde ett stenkast från stranden och när vi inte var ute och snorklade var vår favoritsysselsättning att sitta framför vår bungalow, titta ut över havet och emellanåt prata lite med lokalbefolkningen som passerade. En lisa för en sönderstressad kontorssjäl.
Om ni någon gång vill komma bort från allt och återfinna lugnet kan jag varmt rekommendera Lamen Bay! Men försök att komma dit utan en besatthet av dugonger. Det blir nog mer avslappnat så. Totalt tillbringade jag drygt 12h i vattnet och runt 10h på ett kokhett båttakt för att uppnå möjligen två minuters simtid tillsammans med dugongnerna.
Jag har skavsår över precis hela fötterna, allt smakar salt och jag är lätt kokt. Det enda jag vill nu är att hitta något som är mer beständigt och inte rör på sig i första taget. En vulkan kanske?

KABOOOM!!! Explosionen är öronbedövande och kommer så plötsligt att jag håller på att trilla baklänges av pur förvåning. Marken skakar och en hundradels sekund senare slår tryckvågen emot mig som en varm vägg och får det att fladdra i byxbenen. Jag står bara några centimeter från kraterkanten och är tvungen att ta ett kliv tillbaka. Inget hade kunnat förbereda mig på detta: en fullständigt ursinning kraft som sliter sig loss ur sitt grepp från jordens inre och vräker ut sitt innehåll av smällt berg i en enorm, glödande fontän bara 100 meter från mig. Magmaklumpar stora som matsalsbord slungas 150 meter upp i luften, svart, tjock rök stiger upp från kratern och den tropiska natthimlen lyser i rött av det gigantiska lavafyrverkeriet. Det känns som om det går i slow-motion när lavakaskaden stannar till högst upp, tvekar och sakta singlar ner mot kratern igen. För ett ögonblick är det tyst - det känns som om vi är i stormens öga - innan magman börjar slå ner som blöta pannkakor en liten bit framför oss, SPLAFF! SPLAFF! SPLAFF! Självlysande bollar av kokande sten rullar ner längs berssidorna och tillbaka i den bubblande, fräsande häxkitteln.
Vulkanen tar ett djupt andetag, samlar sina krafter och bygger upp ett nytt tryck. Under tiden fortsätter kratern nedanför mig att pusta, frusta och bollma innan helvetet brakar löst igen 10 minuter senare.

Jag befinner mig på Mount Yassur, mig veterligen den enda aktiva vulkanen i världen där man kan stå på kraterkanten och uppleva detta häpnadsväckande inferno av rök och eld. Luften är så mättad av svavel att det svider i lungorna när jag andas, varenda del av mig är täckt av svart puderlik aska och bara meter nedanför mig ryker det ur bergssidorna. Det är svårt att förstå att man kan, och får, komma så nära. Säkerheten lämnar en hel del övrigt att önska, det finns inga stängsel, inga varningsskyltar eller vakter - det är bara att ta gud i hågen och vandra till upp till toppen. Och helt riskfritt är det förstås inte. När den gamle mannen (som Yassur betyder) är på dåligt humör flyger lavan över kraterkanten och landar bakom besökarna. Då gäller det att ha is i magen: stå still, börjar du springa är risken stor att du träffas av flygande lava och då blir det kremering på fläcken.

Yassurs ständiga utbrot har effektivt sopat bort varje spår av växtlighet runt vulkanen. Ett gråsvart, öde månlandsskap av aska breder ut sig och bryts långt bort i fjärran abrupt av en grön mur av djungel. Jag tror att det var den här stora vulkanslätten som var boven i dramat när jag och Andreas bestämde oss för att häst var ett lämpligt transportmedel uppför vulkanen: ett med våra hästar skulle vi flyga fram i full galopp över vulkanslätten och försvinna i ett moln av aska i solnedgången. Tjusigt, tjusigt. En kokosnötsversion av John Wayne.
Eller möjligen inte.

Den första svettdroppen kommer efter bara några minuter, all koncentration går åt till fokusera på att överhuvudtaget stanna kvar i sadeln. Att försöka styra hästen har jag redan gett upp och ska det VERKLIGEN göra så här ont? Jag är helt övertygad om att pungkulorna har bytt plats med halsmandlarna. Det är osannolikt obekvämt, obegripligt svårt och väldigt, väldigt långt ifrån ståtligt. - Herregud... Hur gör man? Ska man sitta rak i ryggen eller böjd? Ska jag vara mjuk i kroppen? Eller möjligen spänd? Och hur får jag hästen att gå dit JAG vill? Jag behöver inte oroa mig, det blir en mix av precis allting när jag desperat fokuserar på att överleva. Armar och ben fladdar åt höger och vänster helt utan kontroll och jag känner mig som Televinken med ticks. Situationen är minst sagt kritisk, men så får jag plötsligt syn på Andreas och trots mitt eget pikära läge kan jag inte låta bli att börja skratta. Han ser å sin sida ser ut som barbapappa, en oformlig massa som någon hällt över en häst.
Vi skumpar vidare genom landsbygden och jag försöker febrilt att se så oberörd ut jag kan med 40 graders slagsida. Jag vill bara gå av men min fot har fastnat i stigbygeln. Det här är inte roligt. Lokalbefolkningen däremot har det desto roligare: vi är dagens stora behållning! Vår väg kantas av leenden, skratt, förvånade blickar och välmenande förmaningar -You be careful mr! Jag ler krampaktigt och lyckas inte få fram ett ljud.
Vid det här laget har min dröm om John Wayne tackat för sig och smugit ut bakvägen. Det närmaste jag kommer vilda västern är killen man rullar i tjära och hönsfjädrar och under förnedrande former låter löpa gatlopput ut ur byn.

Om Lamen Bay var en oväntad pärla så var vårt boende här dess totala motsats. Utspridda vid foten av Mount Yassur ligger ett antal bungalows under det lockande namnet Jungle Oasis, vilket ju på pappret låter som en tropisk dröm. Men låt dig inte förledas, här finns förmodligen fler råttor än i hela centrala Stockholm! Det börjar redan under middagen, vi sitter i restaurangen när ett ett enormt oväsen fyller hela rummet. Det låter precis som om någon stryper en katt. Vi tittar upp i taket och ser två stora råttor slåss så pälsen ryker. Råttorna jagar sedan varandra fram och tillbaka ovanför oss under hela middagen igenom innan de slutligen bestämmer sig för att bajsa på Andreas. Vansinnigt roligt tyckte jag såklart, men fick alldeles straxt så teg då jag upptäckte att det låg råttbajs på min egen sovkudde. Det var ändå ingenting jämfört med vår tyske vän som senare vaknar av att en råtta tar en stärkande kvällspromenad över hans ansikte. Själv somnar jag till det rogivande prasslet av en råtta som löper fullständig amok med min gamla chipspåse ute på altanen. Mmmmmm......Jungle Oasis.

Vi hinner även med ett besök i byn Yakel. Ringer det någon klocka nu kan det bero på att ni sett programmet "Den stora resan" som gick i SVT unnder september. Där skickades tre familjer ut i världen för att under några veckor leva byliv tillsammans med till olika kulturer. En av dessa byar Yakel. I Yakel har man precis som Marakai (se tidigare inlägg) valt att fortsätta leva ett mycket traditionellt liv men med en stor skillnad: till Yakel kan man ta man bil ända fram till byn. När vi kommer är spansk TV på plats och spelar in sin egen versionen av "Den stora...". Dessförinnan har även norsk tv varit där, samt amerikansk, engelsk, italiensk... Och jag förstå varför, det är en fantastisk plats. Kvinnorna är barbröstade och är klädda i bastkjolar, männen bär endast ett penisfodral som kallas nambas (och som faktiskt har vissa likheter med en golvmopp), de små hyddorna är i traditionell stil och är samlade runt en öppen plats som ramas in av tre enorma banyanträd som faktiskt har små "hus" uppe i topparna! Det känns exotiskt, lite mystiskt och väldigt, väldigt bra TV. Men jag kan inte låta bli att undra hur en sårbar kultur som denna ska kunna överleva i det långa loppet när halva byn ständigt är ockupperad av produktionsbolag med tonvis av högteknologisk utrustning. Deras påverkan av det dagliga livet i Yakel är monumental och drar inte byn i handbromsen snart tror jag att deras liv ser helt annorlunda ut om 10 år.

Jaha, nähä. Det gick inte att få det kort den här gången heller. Jag får helt enkelt ta nya tag till nästa gång.

Efter två månaders kryssande ute på landsbygden i Söderhavet längtar jag efter tutande bilar, blinkande neonskyltar, avgaser och lite storstadspuls. Samt en rejäl blodig biff! Australia here I come!

Slutligen undrar jag bara vem det är som smakar av hundmaten när den har en "ny och förbättrad smak"?

Till nästa gång

John


Advertisement



17th December 2009

BBLB
Jag tror att det snart är dags att brassa upp ett Blue Village Lamen Bay.
18th December 2009

sv fredrik
Dugong in?
18th December 2009

Mr JohnJohn!
U say U dugong me long time! Where U go!!!!

Tot: 0.253s; Tpl: 0.015s; cc: 12; qc: 55; dbt: 0.0807s; 55; m:apollo w:www (50.28.60.10); sld: 8; ; mem: 6.5mb