Kiwi och lera

---

---

Vi tar en buss soderut till Invercargill, ett stalle som enligt busschaufforen inte ar vart att slosa bort ens en eftermiddag i. Dock behover vi gora ytterligare inkop och trotsar hans rad. Vi bor over natten pa en campingplats dar vi satter upp taltet i ett gammalt stall. Torrt men doftar svagt av gammal hastskit.
Det ar dags att ge sig ut pa spaning efter vilda kiwifaglar, vilka man lattast ser pa "Stewart Island" soder om sydon. Enligt guideboken ger vi oss ivag pa en vandring som man endast bor genomfora om man ar masochistiskt lagd, da leran emellanat ar sa djup att den nar upp till laren.
Pa morgonen den 21:e traskar vi ivag till Invercargills flygplats och packar in oss ett litet 6-sitsigt flygplan. Flygturen tar oss over sundet och bjuder pa fina vyer over on innan vi landar pa en strand vid "Mason Bay". Inflygningen ger mer sug i magen an vilken berg och dal-bana som helst, bara den ar vard de dollar vi betalat for flyget.
Forsta dagen spenderar vi omkring stugan vid "Mason Bay" och hittar spar av kiwifaglar i sanden. Vi ar aven uppe sent pa kvallen och spanar i morkret efter kiwis, men inte minsta prassel i narheten. Det regnar ocksa, de kanske inte gillar vatten. Per staller klockan tidigt nasta morgon for att gora en ny kiwiletarutflykt, och bara 10 meter utanfor stugan far han narkontakt med 2 olika kiwis. Linnea bara sover.
Pers goda humor haller i sig hela dagen, medan vi traskar i 9 timmar till nasta stuga. Vi har tur med vadret och leran nar aldrig hogre an till halva vaden, men det ar anda en styv vandringsdag med ganska mycket klattring. Nasta stuga ligger fantastikt vackert med utsikt over ons vatmarker at ena hallet. Nagra meter fran stugan kan man klattra upp pa sanddynor som sluttar hela vagen ner mot havet, vasterut, och bjuder en magisk solnedgang.
Denna vadring ar 7 dagar lang och vi har hela tiden tur med vadret. Vi passerar fantastiska strander och klattrar upp och ner, och upp och ner. Leran blir aldrig varre, snarare torkar den ut. Vi far dock hora att bara nagra veckor tidigare har vandrare haft lera upp till hakan.
Den tredje vandringsdagens formiddag moter vi en kiwi pa stigen. Den tittar lite pa oss men bokar sedan lugnt vidare i leran bara en meter framfor vara fotter. Flera minuter har vi pa oss att forsoka ta snygga bilder, men alla blir naturligtvis suddiga anda. 30 minuter senare skrammer vi upp ytterligare en kiwi som lagt sig att vila precis invid stigen.
Vi ser ocksa ett par nya papegojarter och spanar pa pingviner som dyker i vattnet. Invid en stuga ser vi ocksa en Nya Zeelandsk palssal, sa mycket naturupplevelser blir det.
Den enda byn pa Stewart Island heter "Oban", och ar ett litet fisksamhalle som dock pa senare tid blivit turistinvaderat. Nar vi vandrat hit belonar vi oss sjalva med farsk frukt till lunch och pizza till middag. Smaskigt.
Vi tar farjan tillbaka over sundet och ser massor av sjofaglar under den nagot gungiga turen. Bla nagon form av albatross, dock for langt borta for att man ska kunna saga vilken art.

---