Advertisement
Published: November 29th 2008
Edit Blog Post
Dagens cyklister
Vilken kass kvalitet det var på den här bilden då. Jaja, nu är den redan uppladdad. Hur många gånger kan man åka på onsen per månad egentligen? Minst två verkar det som i alla fall för nu är Mami iväg igen. Jag har dock inte suttit hemma och rullat tummarna, utan idag har en cykeltur med två kompisar och en ny stjärna stått på programmet. När jag vaknade imorse var det 14 grader varmt och inte ett moln på himlen. Förra gången blev cyklingen inställd på grund av regn, så nu var det alltså en glad Niklas som tog tåget till Kyoto där det hela skulle utspela sig. Väl där tog det säkert hela femton minuter innan de första dropparna kom, vilket resulterade i tidig lunch i väntan på att de skulle gå över. Och över gick det ganska snabbt som tur var. Tomo skickade ett mail och sa att han skulle bli sen. Det visade sig att han hade cyklat till Kyoto från sitt hem i Ibaraki. Det hade tagit två och en halv timme utan paus. Lite senare kom det fram att han även hade jobbat natt och i prinicp kommit till Kyoto direkt från jobbet, så hur han orkade med de sju timmar som vi trampade runt i staden kan jag inte förstå. Visserligen
Kiyomizudera
Min kamera tar inte så bra kort när det är mörkt, men jag fixade med inställningarna så att de blev okej i alla fall. Tommie har dock fått till ett riktigt bra kort här en gång. gillar han att cykla, men ändå. Han tog tåget hem i alla fall. Vi var runt lite överallt och tittade. Jag hade sett det mesta förut, men det var första gången jag tog mig runt i Kyoto på en cykel så det var kul bara det, även om jag säkert kommer ha ont i massa konstiga muskler imorgon.
Nuförtiden är det höst i Japan. Det innebär inte bara att vi har börjat använda air conditionen efter att ha haft elva grader här inne när vi vaknade en morgon, utan också att löven på träden har blivit röda. Detta tycker japanerna är häftigt och jag är beredd att hålla med dem faktiskt. Förra helgen spenderades således med Mami i Kyoto för att titta på färgglada träd och buskar. På fredagen åkte vi till Kiyomizudera som är ett av Japans mest kända tempel. På kvällarna tänder de nämligen ett helt gäng strålkastare där så att träden blir ännu finare än på dagen. Innan dess gick vi runt och tittade i alla små affärer som ligger längs vägen. Detta är kanske den stadsdel i Japan som ser mest japansk ut, förutsatt att man föreställer sig Japan som ett land befolkat av geishor
En liten gubbe
Mami fick en ny kompis. och samurajer. Alltså är där alltid mycket turister vilket gör att man kan köpa alla möjliga souvenirer där. Japaner gillar att ge bort sånt som man kan äta i present och givetvis finns det därför också massa mat och, framför allt, godis där. Vi tog för oss av alla smakprover som fanns tills vi bestämde att vi aldrig skulle äta något sött mer (dagen efter började de dock sälja Strawberry Shortcakes McFlurry på McDonald's och så gick det med det). När mörkret föll traskade vi vidare mot Kiyomizudera, men det är bättre att titta på bilderna därifrån än att jag ska försöka beskriva hur det såg ut. Kvällen avslutades sedan på indisk restaurang.
Lagom till söndagen satte suget efter mer röda löv in igen och vi begav oss till Arashiyama som ligger i utkanten av Kyoto. Redan på stationen i Hirakata förstod vi dock att vi nog inte skulle behöva känna oss ensamma där eftersom tåget var precis så fullpackat som ett tåg kan bli. Så såg det även ut på tunnelbanan och nästa tåg och när vi väl kom fram kom vi knappt ut från stationen på grund av alla tiotusentals människor som hasade fram på gatan utanför.
Jag och Mami
Vad tänkte jag på? Vi lyckades dock knö oss ut och skava oss bort till en sidogata där folkmängden snart minskade. Arashiyama visade sig vara ett riktigt trevligt ställe och vi promenerade runt i ett par timmar, besökte en japansk trädgård och ett tempel och åt en lunch bestående av okonomiyaki (vitkålspannkakor) och takoyaki (bläckfiskbollar) vid floden. Jag argumenterade för att vi skulle gå upp för själva berget för att titta på aporna som finns däruppe också, men Mami kom med motargumentet att det var nästan en timmes kö för att överhuvudtaget komma in på tågstationen igen och att vi faktiskt hade en film att passa. Vi tog oss därför tillbaka till vår utgångspunkt, insåg att vi inte vill köa, sicksackade oss fram genom folkmassan, trängde oss över bron och kom till slut fram till stationen på andra sidan floden där vi inte behöve vänta lika länge. Väl tillbaka i Kyoto tuggade vi i oss pizza både länge och väl innan vi gick och såg på Fernando Meirelles nya film Blindness. Den var givetvis inte lika bra som Guds Stad, men man borde helt klart gå och se den när den kommer ut i Sverige. Övertrötta och jättenöjda åkte vi hem och somnade på
Trängsel
Trångt, som sagt. hallmattan.
Det blev alltså ett sista inlägg innan jag åker tillbaka till Sverige. Vill någon att jag ska köpa med mig något härifrån så får denna någon skicka ett mail eller skriva en kommentar här. Jag åker hem på fredag, men kommer nog inte komma till varken Osaka eller Kyoto innan dess (som planerna ser ut nu) så det är inte säkert att jag kan få tag på vad som helst. Men men. Det var det för den här gången. Jag kanske fortsätter skriva här till våren igen. Vi får se vad som händer och fötter.
Hej hej
Advertisement
Tot: 0.072s; Tpl: 0.012s; cc: 7; qc: 44; dbt: 0.0415s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb
Ken
non-member comment
Tss...
Så nu blir man attackerad för att inte ha det välstädat också. Som plåster på såren kommer jag kanske vilja att du köper en bok till mig, men just nu tycker jag att du ska gå och lägga dig.