Advertisement
Published: November 10th 2008
Edit Blog Post
Trångt på perrongen
Här står de och väntar. Svårt att tro att det går ett tåg var femte minut. Idag ringde väckarklockan 6:15 i vår lilla lägenhet. Pigga och glada skuttade vi upp i den strax över sextongradiga rumstemperaturen för att försöka göra oss representabla. Mami skulle iväg på onsen/varmbad/spa och då bussen dit gick från Osaka tänkte jag att jag kunde åka med in till stan och promenera runt ett tag. I vanliga fall åker vi alltid tunnelbana överallt när vi är i Osaka, fast avstånden egentligen inte är så långa, så jag tänkte testa hur det funkar att gå mellan ställena vi brukar besöka. Dessutom får man ju lite bättre blick över hur staden hänger ihop och var allt ligger när man inte befinner sig under marken. I alla fall. Vi tog tåget från Hirakata 8:05, vilket innebär att det var mitt i värsta rusningstiden. Många japaner var det som stod och väntade på perrongen och ändå kom inte alla med fast det stod en liten gubbe och tryckte in oss i tåget. Kan inte vara kul att behöva ha det så varje dag. När vi kom fram till sista stationen, Yodoyabashi, fortsatte Mami och Chie, som vi träffade på tåget, med tunnelbanan mot vart det nu var de skulle. Jag försökte komma ut från stationen, men gick
Yodoyabashi
Här började och slutade dagens promenad. en halv kilometer åt fel håll. Utgången jag ville till låg tydligen precis där jag stod från början så det var bara att gå tillbaka igen. Fast det var enda gången jag gick fel idag ändå.
Mitt första stopp var tänkt att bli Namba som är ett av de stora shoppingdistrikten. Jag stannade vid tre tempel på vägen, men när jag kom fram var det ändå ett bra tag kvar tills affärerna öppnade klockan elva. Det blev således ett besök på Starbucks för att testa deras nya Gingerbread latte. Det har tydligen blivit jul här i Japan och över allt säljer de små tomtar och granar. Det var riktig julstämmning där jag strategiskt placerade mig i ett hörn högst upp på tredje våningen och läste och lyssnade på julmusiken som de spelade i högtalarna. Efter nästan två timmar blev det dags för mig att ge mig ut på stan igen och då affärerna hade öppnat tittade jag runt överallt där jag blev insläppt. Tänkte först ta mig bort till Tennoji, men eftersom jag insåg att jag inte hade något att göra där gick jag från affär till affär tills jag hamnade i det andra stora shoppingdistriktet, Umeda. Där blev
Starbucks
Mitt sällskap under morgonen. det 30 cm. teriyakibaguette på Subway innan jag, återigen, gick igenom Tower Records utbud länge och väl. Vid det här laget hade jag dock varit ute på stan i nästan sju timmar så jag kände att det var dags att vända hemåt. Handlade lite mat på vägen hem och lagade sedan ris med tofu- och köttfärssås i min ensamhet. Mätt och belåten la jag mig sedan och sov middag ett tag. Dumt nog gjorde jag det när klockan var åtta så nu kommer jag väl aldrig somna ikväll. Fast jag har ingen tid jag behöver gå upp imorgon så det gör ju inget egentligen. Får se vad man hittar på under morgondagen. Det är väl risk att det blir uppsatsskrivande om man nu inte tar och kontaktar någon vänligt inställd person. Handling blir det i alla fall. Det är ju tisdag vilket innebär extrapris på Saty. Då brukar jag och de andra hemmafruarna trängas bland diskarna för att köpa kött för halva priset.
När jag skriver det här inlägget tittar jag på SMAP X SMAP på tv. Jag har faktiskt tittat på tv en hel del här, vilket ju är lite ovant eftersom jag nästan aldrig tittar hemma i
SMAP
Från vänster: Shingo Katori (kan engelska, det är också en färdighet), Tsuyoshi Kusanagi (pratar korenaska och är med i massa koreanska filmer och tv-serier), Goro Inagaki (han är säkert också bra på sitt sätt), Takuya Kimura (standardsvaret på frågan om vem som är snyggast i Japan oavsett vem man frågar), Masahiro Nakai (sjunger sämst och håller på att bli flintskallig, men är ändå "ledaren").
Och ja, jag har tagit hjälp av Wikipedia. Annars hade det varit för illa. Sverige. Ärligt talat hade jag ju inte tittat på de här programmen om de varit svenska, men eftersom de nu är på japanska så inbillar jag mig att det är bra träning. Jag har dock börjat tröttna nu för alla programmen är nästan likadana. När man än sätter på tv:n så är det alltid så kallade variety shows som är igång på minst en kanal. En variety show innebär att en massa kända personer sitter och pratar eller gör lekar som att försöka välja ut tio ord som, om man söker på dem alla tillsammans, bara ger en enda träff på google. De här kända personerna roterar sedan lite hursomhelst mellan kanalerna verkar det som så det är nästan alltid samma personer som är med hela tiden också. Det känns som att man skulle vilja se ett program med lite innehåll någon gång också. Fast sådana finns det ju inte så många av i Sverige heller. Man får se på film istället. Fast undantaget är ju då förstås SMAP X SMAP som vi brukar kolla på varje måndag. Det är faktiskt ganska kul för det är bara för dumt. SMAP är en killgrupp (eller de var killar när de började
Dagens fjärde tempel
Det här templet kom jag och Tommie till den andra första dagen som vi var i Japan. Fast vad gjorde vi där egentligen? Det ligger ju mitt i ingenstans och inte nära någon station. Hmm... 1991) bestående av fem medlemmar. Förutom att de har släppt hur många skivor som helst (trots att deras sångröster väl ärligt talat är sådär) så är de också skådespelare och dyker upp i massa olika tv-program och reklam. SMAP X SMAP börjar alltid med nån sketch. Ibland gissar de också röstskådespelare i tecknade filmer. Röstskådespelare heter seiyuu på japanska vilket får till följd att en av dem klär ut sig till Nionel Richie, komplett med afroperuk och brunkräm, och leken får namnet "Say you, say me". Efter det kommer en eller flera gäster som en av dem intervjuar medan de andra delar upp sig i två lag och tävlar om att laga den godaste maten. Sedan följer ytterligare något sketchaktigt (ofta medverkar då också gästen). Favoriten här är "Sexy and the city" då de klär ut sig till tjejerna i en av alla tv-serier som jag aldrig har sett och gissar priset på kläder. Allt rundas till slut av med lite sång och dans. SMAP kan alltså allt.
Här kan ni själva se hur det går till när Will Smith är på besök hos SMAP. Här har vi "Sexy and the city". Och till sist en sång. Nej, det här var änna ett bra innehållslöst inlägg. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen så då blir det så här. Vi gör
En intetsägande bild
En stor gata går uppe i luften. Sådana finns det tjogvis av i Osaka. ungefär samma saker med samma folk hela tiden, så det är inte så mycket att rapportera. Det är inte det att det inte är kul här, men det är ju inte så jätteintressant att bara skriva om sin vardag. Det är ju som att skriva om vad som händer varje dag hemma i Sverige och sådana meningslösa bloggar finns det väl redan tillräckligt av.
Inte har jag tagit några kort direkt på senaste tiden heller, men jag lägger upp några två veckor gamla bilder som ingen har sett ännu och en film från Fushimi Inari i alla fall. Det är ju alltid något. Får se när jag skriver nästa gång då. Händer det inget speciellt så dröjer det.
Hej hej
Advertisement
Tot: 0.144s; Tpl: 0.015s; cc: 7; qc: 44; dbt: 0.0809s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb