Hur många påvar finns det i Rom?

---

Nästan sex hela dagar har passerat sen jag landade på Roms flygplats i Fiumicino. Nu återstår det bara 24 innan det är dags för mig att packa ihop min kappsäck och återvända till Sverige. Tiden flyger. Sex dagar bestående av kaffedrickande med min värdmamma Graziella Eusepi och dennes väninnor på favorit caféet i San Lorenzo, dagliga shoppingturer i minst tre olika mataffärer plus frukt/grönsaksbutiker (allt för att hitta de bästa matvarorna till de lägsta priserna) med Graziella, fisketur till Tor Cerbata med Graziella och Pietro, a.k.a Cencio (min värdpappa), fotoeskution till Ostias hamn, concerto di primo maggio på piazza San Giovanni (en årlig konsert som hålls i Rom för att fira 1 maj, arbetarnas dag, ett spektakel som kan jämföras med Lunds valborgfirande och Malmö-festivalen i ett fast under endast en dag.) men framförallt tre kaotiska dagar på Roms nyaste sjukhus samt mitt andra hem här i Rom; Sant Andrea. Det är dessa dagar samt de kommande vilka spenderas på sjukhuset, min blogg främst kommer att beröra. Däremot känns det lite torftigt att skriva en blogg endast om upplevelser på ett sjukhus, varför jag också kommer att inkludera lite godbitar från min fritid. Vad vore ett Erasmus utan det kulturella utbytet studenterna berikas med även utanför studierna?! Vi tar det hela från början.

29/4

Jag ankommer till Rom på söndagen den 29e april och blir upphämtad av min värdfamilj Graziella och Cencio Eusepi, ett ytterst romerskt par som varit gifta i 38 år och vars söner flyttat ut för längesedan, en till London, och en till Malmö (min vän Alvaro), de är nu lyckliga över att ha fått in en "dotter" i familjen. Alltså mig. Stadsdelen jag bor i heter San Lorenzo och är en av Roms mer alternativa stadsdelar med mycket studenter och under medelklass. på kartan hittas San Lorenzo bakom Termini, en av Roms största tågstationer. Med andra ord bor jag väldigt centralt i en stadsdel med många unga, det har med andra ord potential. Väl framme i lägenheten blir jag installerad i ett litet sovrum som jag för de kommande veckorna kommer kunna kalla "casa mia". Det blir tidig läggning för min del då jag skall upp tidigt dagen efter för att träffa min handledare på sjukhuset; Signora Paola Pierantonietti. Då jag inte har fått veta någon specifik tidpunkt för det aktuella mötet (jag är ju trots allt i Rom, staden där klockorna endast fungerar som accessoar) planerar jag att vara på plats på sjukhuset runt 10 tiden, och då förhoppningsvis kunna hitta henne på plats. Men ack.

1/5

Jag vaknar morgonen därpå och med informationen att all lokaltrafik är stoppad pga strejk. som en kanna te på frukostbrickan slår denna nyhet ner och jag skickar i all hast iväg ett mail till Pierantonietti samt till den internationella koordinatorn på St Andrea, Maria di Tommasi där jag ursäktar mig och hoppas att vi kan omboka mötet till dagen därpå, då eftersom jag bor i San Lorenzo som ligger i södra Rom, är beroende av lokaltrafiken för att kunna ta mig till och från sjukhuset som ligger i norra delen av Rom (vilket för övrigt leder till en promenad-metro-tåg-buss-resa på 1.5 timmar enkel väg). di Tommasi svarar mig efter 5 min med den glada nyheten att ingen skada är skedd och att dagen därpå, 1 maj, är en röd dag, vilket betyder att ingen av dem kommer att vara på sjukhuset så att mötet ombokas till onsdagen den 2 maj och att jag är välkommen till Pierantonietti's kontor under den sena förmiddagen. Den sena förmiddagen fick jag sedan förklarat av Graziella att det innebär vid kl 11 + - en halvtimme. Återigen blir jag påmind om att jag befinner mig i Italien.

Dessa två lediga dagar jag precis blivit beviljad fylls snabbt med promenader, kaffe, pizza, fotografering, upptäcksfärder, foodstore-crawl (ett uttryck jag har givit Graziellas matinköpsrundor då hon tvunget skall besöka alla mataffärer i omnejden varje dag för att hitta de bästa priserna på matvarorna), sydafrikansk konsert ute i periferin av Rom, en del pluggande och faktiskt mycket mer. Fantastiskt vad som hinns med på två dagar!

2/5

Så blir det onsdag och det är dags för mig att bege mig till Sant Andrea för första gången för att träffa min handledare och utbyteskoordinatorn. Väl framme träffar jag Maria di Tommasi som först och främst ringer upp min handledare för att meddela att jag är här, men utan vidare framgång då min handledare inte har synts till än men hon väntas komma kl 11.30. under tiden hjälper Maria mig till rätta och visar mig runt på sjukhuset, hon visar mig matsalen, biblioteket alla tio ställen där jag kan köpa kaffe (mycket viktigt uppenbarligen) och jag får skriva under lite papper, allt för att tillfredställa den italienska byråkratin. kl 11.30 traskar jag bort till Pierantoniettis kontor för vårt möte men möts av två snopna sekreterare till professorn som menar på att hon borde komma när som helst, så jag hänvisas till bänkarna utanför sjukhuset för att sedan kunna återvända en halvtimme senare. Jag lyder fint och placerar mig i solen med en bok. kl 12.00 beger jag mig på nytt till Pierantoniettis kontor och får då veta att hon väntas komma om en timme. Jag börjar bli lite smått frustrerad men tackar vänligt för informationen och återvänder till min soliga bänk för att tillbringa nästkommande timme där. kl 13.00 är jag på plats igen utanför kontoret och sekreterarna meddelar mig med medlidande i rösten att professoressa Pierantonietti för tillfället håller en lektion i en annan del av Rom och äntas komma tillbaka till St Andrea kl 14.30. SUCK! Jag kan inte göra annat än att återvända till min bänk och vänta i ytterligare 1,5 timmar. När jag väl träffar min handledare 3.5 timmar senare än bestämd tidpunkt, möts jag av en bestämd men snäll dam som är mycket stolt över sin arbetsplats och dess organisation. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Vi planerar i alla fall min tid på sjukhuset och kommer fram till att jag skall vara där mån-tor mellan kl 8 - 16 de kommande veckorna, ett schema jag finner mycket attraktivt. Och efter ett möte på mindre än en halvtimma beger jag mig hemåt igen.

3/5

Min första dag på den psykiatriska avdelningen. Avdelningen har 6 rum innehållande 2-3 patienter vardera. Patienterna har alla möjliga tillstånd som väntas finnas på en psykiatrisk avdelning. Bland de nuvarande patienterna hittas bland annat tillstånd som schizofreni, bipolaritet, mani, resultat av missbruk av syntetiska droger etc. Vi är sammanlagt 4 ssk, 2 "usk", 5 Dr och så jag plus en hel drös med läkarstudenter som tillsammans arbetar med patienterna. Dagen började med ett möte med ytterligare två doktorer som bjudits in som konsulenter då det råder platsbrist på avdelningen och minst två patienter behövs skrivas ut. Brist på resurser verkar vara ett problem som finns överallt och inte bara på SUS. Alla pratar italienska och jag anstränger mig för att hänga med i diskussionerna men att förstå allt är omöjligt. Jag hänger med såpass mycket i alla fall att jag förstår att ingen av de inneliggande patienterna bör skrivas ut men då det behöver komma in två nya patienter måste två av de inneliggande ut. Vilka det blir återstår att se. Efter mötet hålls rond och vi är femton personer som besöker vardera patient för en liten pratstund. Detta känns helt vansinnigt då flera patienter lider av paranoia och med 15 personer som stirrar på sig underlättas inte situationen direkt. I alla fall så går ronden till så att en av doktorerna pratar med patienten och en sjuksköterska dokumenterar det som sägs på en clip board. Resterande doktorer, ssk samt studenter står tysta bredvid och tittar på. Efter ronden delas mediciner ut till de patienter som skall behöver. Det är mycket zyprexa, lithium och diverse benzodiazepiner. medicinlistan är helt handskriven, liksom övrig sjuksköterskedokumentering. Att förstå det som står är ett lotteri. Kanske är det endast jag med mina svenska ögon som har problem med att tyda skriften, resterande sjuksköterskor verkar säkra när de hastig delar upp tabletter och droppar. Resterande timmar spenderades med att administrera läkemedel, fler möten med doktorer, kaffedrickande, samt såromläggning. När klockan sedan slog 4 och det var dags för mig att traska hem var mitt huvud sprängfullt av italienska termer och intryck. Det blev en tidig läggning den kvällen sen.



Det var allt jag tänkte dela med mig av den här gången. Tills nästa gång, peace&love.

---