10 mars - känslor

---

Idag hade vi två pass under morgonen. Det första var "minnesträning". Alla satt i en halvcirkel (ca. 15 pers) och min handledare i mitten med en whiteboard tavla. Hon gjorde ett rutnät med 16 bokstäver sedan skulle pat. bilda så många ord som möjligt utifrån dessa boksträverna och stava ordet högt. De kom på massa ord och de ord jag inte förstod (dock inte exakt alla, vara massa fina/ konstiga ord) var de tvunga att förklara på ett enkelt sätt för mig!
Passet innehöll även frågor om Belgien och allmänna frågor. Min handledare sa att det var ett bra sätt att avsluta passet med, för de som har minneproblem pga. av alkoholen har oftast ett intakt minne från barndom och sådant de lärt sig i skolan. De höjer alltså deras självkänsla att visa att de faktiskt är kapabla att svara på sådana frågor fortfarande. De har nämligen en tendens att nedvärdera och skambelägga sig själva när de hamnar på en psykiatrisk-klinik.
(frågorna var för övrigt svåra för mig.. blev väldigt imponerad då en av "gubbarna" kunde de ena svaret efter det andra!!)

****

Sedan var det lunch, denna kliniken är sååå mycket mindre än sjukhuset som jag var på första praktiken. Matsalen här är inte stor, kanske en 20 del av den andra, tempot är mycket lugnare och jag har redan fått en relation med "mattanten", me like!
Idag var det
Förrätt: Grönsakssoppa
Huvudrätt: Ris, broccoli och kycklinggryta
Efterrätt: Yoghurt
Pris: 3,5 euro = överkomligt! (och gott, gissa om jag blev mätt?!)

****

Efter lunchen hade vi ett pass som heter "litteratur". Min handledare läser ut en bok, det är små historier om sådan som rör oss alla, har vi inte varit med om något sådant så har säkerligen någon i vår omgivning varit det. Personerna är djur. Sedan skulle någon av patienterna återberätta historien, rak av. Vilket inte var så lätt, de blandade lätt in sina känslor och upplevelser där i.
Sedan skulle de fritt berätta om de varit med om något som liknade denna historien eller vad de framkallat för känslor.
Den ena historien var värre än den andra. Vilken barndom de haft stackarna. Hade inte pappan misshandlat dem så hade de hamnat i ett förhållande som nästan tagit död på dem. En av kvinnorna hade varit fånge i sitt eget hus med en man som inte låtit henne göra något. Han hade misshandlat henne och barnen.. hon hade lyckats sticka där ifrån efter 16 år... (Läs: SEXTON ÅR) Efter att en läkare kallats till huset då hon inte kunnat gå upp ur sin säng på 15 dagar, inte ätit något, inte druckit något utan haft sådana hemska smärtor...
Lyckades hålla mig proffessionell men hade lika gärna kunnat brista ut i gråt precis som hon gjorde under sin berättelse.. Vad säger man i ett sådant läge? Jaja, nu är det ju över i allafall? (kankse inte...)

****

Nu ska jag fixa lite innan jag ska till Gare Central och möta upp Emma. Nu är det helg! (varnade chaffören som kör mig till stationen att om han ser någon som är lite vilsen men en karta i högsta hugg någonstans i Bryssel i helgen så kan det vara jag... 😊

---