Slut på det här kapitlet

---

För 15 veckor sedan lämnade en något spänd Tomas arlanda. Han hade ett äventyr framför sig och visste nog egentligen inte vad han skulle vänta sig. I fredags skickade jag in en första version av exjobbet. Resan hit har varit lärorik, spännande och rätt lång.

Jag har träffat otroligt många intressanta människor. Vissa kommer jag sakna, de flesta kommer jag nog inte att sakna. Socialt sett så är Vientiane ett ganska lustigt ställe. Här kryllar av västerlänningar och de flesta är här tillfälligt med någon NGO. Man vet att de flesta man träffar här kommer man kanske att umgås med i ett par månader för att sen, troligtvis, aldrig träffa dem igen och det gör att man inte riktigt bryr sig. Flera gånger har jag funnit mig själv i en grupp människor, ex. ett lag eller på en fest, och konstaterat att ingen skulle märka skillnaden om jag inte varit där. Det är ingen rolig känsla. Det jag saknat mest är utan tvekan att vara med människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jaja, det kanske låter som om jag varit ensam under den här tiden, men så är inte fallet. Med en mängd bra människor på jobbet och med rugby har det varit fullt upp, inte minst under helgerna. Det är faktiskt ganska häftigt hur fort det går att bygga upp ett liv i en helt främmande stad. Omsättningen av folk gör nog att det är lätt att komma in i umgängeskretsar, alla är ju liksom här på lika villkor.

Även om jag bott i huvudstaden i ett land med 6 miljoner invånare, så har jag känt mig rätt isolerad emellanåt. Vientiane är, på många sätt, en mycket liten stad. I alla fall i mina ögon. Det må låta hemskt, men under de senaste veckorna har jag verkligen saknat vissa saker som man kan få i det andra städer. Framförallt mat vid alla tider på dygnet. Mer specifikt: hamburgare kl. 2 på morgonen. Här kan man få nudelsoppa.

Som sagt, min tid i Vientiane har varit lärorik på många plan. Jag ångrar verkligen inte att jag gjort det här. Om jag skulle kunna ändra något så hade jag nog valt att inte vara här riktigt lika länge. Det har varit ruskigt kul men nog är det allt skönt att det börjar närma sig slutet.

Natten till fredag åker jag till Bangkok och på tisdag morgon kommer jag att stå på flygplatsen, den som för en vecka sen var stängd och belamrad med tusentals demostranter, och se Sofie komma ut från ankomsthallen. Tro mig, jag längtar. Mycket.

Kram på er!

//T

---

Comments

[Anders]

snyggt! härligt! vad väntar efter tisdag? vem är sofie? får se om vi springer på varandra hemma sen. Jag håller mig mest kring gbg-trakten nu för tiden. god speed