På resa till Sandra I Australien. Sydön

---

---

NZ – Sydön

Kia Ora,

Upp tidigt igen – men eftersom redan påklädd så gick det undan. Halva handspritsflaskan rök på desinficering av hotelltoa men annars flöt det på. Kvällen före hade jag handlat lite frukost och mat att klara en lång resdag.

Idag skulle jag först ta en skyttel-buss till färjan som skulle över till Picton på Sydön och därifrån med buss ner till Christchurch.

Hotellet, eller övernattningsplatsen, låg precis bredvid stationen där shuttle bus skulle gå. Nu låg busshållplatsen precis bredvid spåret och tåget jag åkte igår som nu förbereddes för avfärd tillbaka upp mot Auckland. En numera obligatorisk kram från en på alla vis rejäl train manager och sedan iväg mot färjan.

Ombord på en hyggligt modern Ro/pax färja med riktigt fräscha passagerarutrymmen. Färjan över Cook Strait tar c.a 3,5 timmar och vilken överfart det blev. Cook Strait är ökänd för sina tuffa förhållanden. Starka havsströmmar drar igenom sundet och vädret kan vara väldigt ombytligt med ok ena stunden och rykande storm nästa. Vi befinner ju oss faktiskt vid roaring forties ner mot screaming fifties och dessutom mitt i vintern.

Men idag - lugnt väder och vi stävade ut från Wellington i lite dimma och några regnstänk för att ganska snabbt bli strålande solsken. På överresan på öppet hav såg jag albatrosser och mängder med delfiner. Den sista 1,5 timmen går färjan i ett mäktigt fjordlandskap med över tusen meter höga grönklädda berg längs sidorna och här och var insprängda sandstränder där det fanns små hus, både fritidshus och fastboende, som endast kan nås med båt.

Jag stod på däck hyggligt andäktig småfrysande och lät naturen komma till mig. De förstärkande orden tar liksom slut när man ser på vackrare och vackrare natur, men galet vackert är det i alla fall.

Väl framme i Picton och lite väntan på kommande sju timmars bussfärd mot den största staden på Sydön – Christchurch. Det går ett tåg också men det börjar gå först på våren som tydligen börjar den 10 september här nere på Sydön.

Buss i sju timmar är väl sisådär men det funkade. Satt själv i tvåsäte och vi stannade och pausade några gånger i små städer.

Om Nordön var dramatiskt vacker så toppar Sydön det rejält. De snöklädda bergen – Sydalperna som de heter vars högsta toppar når över 3 700 meter – sträcker sig längst hela Sydön och sträcker sig nästan hela vägen ut mot havet. Så snöklädda berg på ena sidan och Stilla havet på andra. Rätt coolt. Massor med vinodlingar runt Picton och så de obligatoriska fåren förstås som även är inne bland vinstockarna och gödslar naturligt. Men tidvis väldigt kringelkrokigt så skönt att få komma fram till Christchurch vid halv åtta på kvällen.

Jag var tvungen att checka in senast klockan 05:00 dagen därpå så ytterligare en tidig morgon och nu extremt tidigt så jag hade tänkt att hänga på flygplatsen. Budgetresa. Tidvis. Men då jag rådgjorde med sleepinginairports.com så insåg jag att flygplatsen var stängd mellan kl 00 – 04 och att recensionerna gällande vakternas beteende gentemot väntande / vilande inte var översvallande.

Christchurch var inte mycket att skriva hem om så då gör jag inte det.

Jag hittade då – tjohoo – ett kapselhotell på tio minuters gångväg från flygplatsen som passade min budget så jag åkte dit. När jag kom dit fick jag en chock. Det var ett jäkla liv och uppspelta ungar precis överallt och framförallt i gemensamhetsutrymmen. Tydligen var det NZ:s största ungdomsturnering i rugby på g och jag råkade hamna på ett ställe där det bodde flera lag med spring i benen. Men klockan 22 gick kidsen och la sig och lugnet lade sig – ett tag.

Rugby är NZ:s nationalsport. Man snackar rugby, man lever rugby och tar man upp fotboll så rynkar Nya Zeeländarna lite oförskämt på näsan med ett litet skratt och börjar snacka om några italienare som ligger och vrider sig i enorma plågor efter att någon dragit i tröjan och det händer INTE i rugby. Jo det kan ju förvisso vara helt sant.

All Blacks – så kallas landslaget – antagligen på grund av sina svarta matchtröjor och All Blacks syns överallt på reklamaffischer, på budskap från staten och från olika frivilligorganisationer. Till och med Air New Zeelands utdelade öronproppar är helt svarta för att hedra All Blacks. Så mycket kretsar kring rugby.

Som skrivet, kl 22 lugnt på motellet och jag tog min medhavda pilsner och började skriva på bloggen. Men jag började notera att det började bli lite rörelse runtomkring mig. Ungarna sov och nu var det ledarnas tur. Efter ett tag dök mina snart nya Maoriska vänner upp också med medhavd öl – en låda - som de villigt ville dela med sig av. Jag tackade artigt nej då jag dels behövde skriva på bloggen men framförallt skulle gå upp 0345 så jag behövde några timmars vila i min kapsel. Kate, Jacky och Theo gav sig inte.

Som jag skrivit är det maoriska inslaget på NZ påtagligt och många maoriska ceremonier utövas inte bara av maorier utan även av de med europeiskt ursprung. En är Haka - en maorisk stridsdans som går ut på att skrämma sin motståndare med skrik och gester och gärna med fula ansiktsuttryck med utsträckt tunga. Googla Haka och All blacks för sköna exempel. Finns även exempel på Hakaceremonier inom NZ:s försvarsmakt.

Nåväl - det drogs igång nån Haka gentemot mig och jag skrämdes till underkastelse och mottog en öl - one for the road - och den vägen blev väldigt lång för efter ett tag hämtades nån låda till och några 200 kgs rugbytränare dök upp för att kolla in fotbollstönten och då vågade man inte käfta emot.

Medvetslös nån timme i min kapsel före ostadig promenad till incheckning men ändå fylld av positiv energi och glad för det jag precis upplevt. Men nu är det nya upplevelser på andra sidan det Tasmanska havet. Resans huvudmål väntar.

---