På resa till Sandra i Australien. Mot Kanada och Vancouver

---

Då var alltså stunden kommen. Jag skulle vända hemåt mot norra halvklotet igen. Denna del av världen jag nu lägger bakom mig ska jag definitivt återkomma till. Visst, långt bort men så otroligt vackert, innehållsrikt, omfångsrikt och så mycket av allt. Men ändå lättillgängligt när man väl är på plats. Språk, stil, uttryck - ja det är mycket som känns igen som man då inte behöver ödsla tid på att lära sig. Förutom att man envisas med vänstertrafik men tempot är så pass lugnt så det kommer man in i snabbt.

Smidigt att ta sig till den enorma flygplatsen i Sydney. In och utcheckning gick hur smidigt som helst och jag använde mig av mitt privata loungekort för att äta upp mig lite innan tretimmarshoppet över till Auckland där jag senare under dagen skulle flyga vidare till Vancouver i Kanada. Så idag är det en lååång resedag. Totalt 16 timmar på flyg och sex timmars transfer på flygplats och några timmar till och från flygplatser.

Lämnade då med en A321 tillhörande Jetstar lite vemodigt Australien och landade i princip på tid i Auckland. Där har jag ju varit så det var ingen ide att åka in till byn så jag stannade på flygplatsen. Nu kickade dessutom mitt business class-flygande på igen så det var ju bara att stega mot Air NZ stora business lounge. Den var väl helt ok men maten sög- så det blev lite krispiga Nya Zeeländska mousserande viner i stället.

Jag såg faktiskt fram mot nästa flygning som då skulle ske med Air New Zeelands Dreamliner med förvisso konstig säteskonfiguration men den absolut bekvämaste flygplansbädden so-far. Och i mitt tycke överlägset bästa servicen jämfört med annat jag åkt.

Men före jag boardade tänkte jag boka hotell i Vancouver. Jag hade gjort en koll tidigare men då hade det varit så rackarns dyrt så jag avvaktade då jag tänkte att priserna gick ner då jag såg att det fanns hundratals lediga hotell. Det första problemet dock var att jag inte på Hotels-appen kunde boka en natt i morgon i Vancouver då den natten redan har varit. Jag skulle passera datumlinjen och som jag skrev till Sandra från Vancouver "Jag fattar inte riktigt hur det går till men här är klockan 19:10 den 5 september och hos dig är klockan 12:10 den 6 september. Alltså typ 17 timmars tidskillnad eller på nåt vis endast 7 timmar. Jag fattar fortfarande inte och det gör inte hotels.com heller och då är det 19 respektive 5 timmar skillnad från NZ til Kanada. Jag fixade bokningen till slut från nån amerikansk site. Och nej - Hotels vägrade även om jag gick in via internationella kanaler.

Men fortfarande svindyrt så jag började fundera på att kasta om i mitt reseprogram.

Flygningen över Stilla havet gick hur smidigt som helst. Jag åt gott, drack gott, kollade bra rulle och framförallt sov gott nästan fram till landning i Vancouver vid tvåtiden på dagen, samma datum som jag lämnade NZ på vid åttatiden på kvällen.

Jag har skrivit om det förut och jag har även följt Border force i Kanada på TV. För att komma in i Kanada är det långa förhör och det känns som man knappt får ha en fortkörningsförseelse i bagaget för att ens moraliska karaktär kan ifrågasättas vilket gör att "sorry you are denied entry into Canada today". Och Vancouvers gränsstation är den värsta och det är där de absolut suraste kontrollanterna arbetar. Det har jag ju sett själv med egna ögon på TV.

Så det var med viss anspänning ändå, jag har ju inget att dölja och har den mest oskyldiga uppsynen-ish så det ska väl bara vara att trampa på tänkte jag.

Fem minuter senare vinkades jag till vänster och i princip direkt ut på gatan medan mina medresenärer med asiatiskt utseende fick ställa sig i en orörlig kö där det längst fram i kön satt en riktigt sur och ifrågasättande kontrollant. Precis som på TV.

In till Vancouver med nåt t-baneliknande och sedan buss till mitt hotell i en kustnära stadsdel som heter West End och intill Stanley Park.

Första intrycket förutom höga kostnader är att det här har man upplevt förut - känns väldigt hemtamt. Det är ju förstås Nordamerika så allt är ju lite större men man fattar hur det funkar. Ser ut som vilken storstad som helst men med den skillnaden att det är sandstränder lite här och var inne i staden, det åker en massa färjor fram och tillbaka, det ligger en massa öar runtomkring. Var har jag sett det förut? Att det är rent nog i vattnet att kunna bada mitt inne i en miljonstad, där det finns skärgård där man kan åka färja bland öarna? Hmm, måste tänka.

Människor är oxå skandinaviskt reserverade här, artiga men reserverade. Men med ett undantag. Man tackar busschauffören när man stiger av bussen. Alla tackar busschauffören när man stiger av. Oavsett vilken typ av buss man åker och var i bussen man stiger av. Så det blir ett jäkla Thank you-ande när den stora ledbussen stannar till vid Pacific Central Station. Och alla vill ju att busschaffisen ska höra sitt alldeles egna personliga tackande 20 meter bort i gången.

Annars dyrt - som sjutton - så pass dyrt att jag bestämde mig att lämna staden redan efter ett dygn. Inte ett hotellrum under 2 500 kr per natt och som exempel - jag tog ett typ kids meal, - det minsta av allting på en Burger King, utan att få någon liten plastfigur och bara den lilla minilunchen gick på nästan 120 kr. En Toyota Corolla hyrbil + 1 000 kr /dygn. Bilen är ju fullt betald redan efter några veckors hyra. Nästan.

Jag kollade förutsättningarna att åka vidare och korsa gränsen och åka till USA och Seattle i staten Washington. Det var ändå därifrån jag skulle flyga till Europa om fem dagar.

Men före jag lämnade hyrde jag en cykel och cyklade runt halva Vancouver. Jag kollade in Totempålar, jag åkte färjor, några stora några små. Jag gick på marknad. Ändå hyggligt nöjd och hade fått en rätt bra överblick innan jag satte mig på min Greyhound som skulle ta mig ner till USA.

Greyhound, som är ett bussbolag alla har sett i massor med amerikanska filmer så det kom ju in på min Bucket list att åka Greyhound-buss. Att under resan stanna till på en Diner på ett ställe med rullande buskar där det jobbar en kuvad och naturligt och oerhört vacker servitris med stora sångarambitioner som hålls kvar i en riktigt dålig relation med någon red-neck. Det skulle vara kul.

Greyhound startades för övrigt 1914 av Erik Wretman från Våmhus i Dalarna och såldes för några år sedan till Flixbus. Så om det finns några Wretmans därute - kanske läge att kolla släktband och sedan snacka med någon amerikansk advokat för att kanske bättra på avsättningar till pension.

Min buss ställdes in så jag fick åka en grön Flixbus - och den stannade endast vid gränsövergången och inte en enda kuvad sångerska i sikte som serverade blaskigt kaffe och äggmacka.

---