Världen som skakas om och om igen...

---

Hola amigos!

Hoppas allt är bra med er! Att vistas i ett samhälle så annorlunda än det svenska får en att reflektera en hel del... Att få leva i den salvadoranska verkligheten är anledningen till att jag är här. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att permanent under dessa fyra månader ge upp alla mina bekvämligheter, men både genom resorna till landet och genom livet här i staden kan jag sätta mig in i deras otroligt svåra vardag. Den värsta känslan som jag hittills behövt känna (mer eller mindre varje dag för att vara ärlig) är känslan av osäkerhet, otrygghet och av att inte ha kontroll över sin situation. För en salvadoran kommer otryggheten i många former. Den kommer i form av naturkatastrofer som orkaner och jordbävningar som lämnar människor utan hem och utan möjlighet att försörja sig då försäkring bara är ett fint ord och i stort sett ingen har möjlighet att lägga undan pengar till ÄNDÅ svårare tider. Den kommer i form av en regering som inte ger människor det stöd till medborgarna som vi i Sverige tar för självklart. Min vän Eduardo, som tidigare bott i Sverige, har precis flyttat tillbaka till ES och jag var med honom härom dagen när han skulle köpa sjukvårdsförsäkring: -Ja, herregud, det måste man ha! På de allmänna sjukhusen dör folk som flugor! Men det handlar inte bara om sjukvård. Alla barn kan inte gå i skolan av många olika anledningar, anställda har ingen trygghet utan kan bli avskedade i morgon och ingen litar på rättssystemet. Otryggheten kommer även i en mer direkt form då jag med trygghet kan säga att 95% av alla salvadoraner någon gång blivit rånade MINST en gång. Maras (gängen) har i vissa städer full rörelsefrihet och en människas liva har ungefär lika stort värde som en flugas i ett land där det begås fler än 3000 mord om året.

Min otrygghet går inte ens att mätas i jämförelse med majoriteten av befolkningen här, men ändå har den varit påtaglig och begränsat mig i mitt liv här. Skillnaden är såklart att jag när som helst har möjligheten att återvända till den värld som för dem är så åtrådd... Jag låter dock absolut inte rädslan ta över på något sätt, jag vill nog mer kalla mig ”sunt paranoid”! I min lägenhet har jag nämligen blivit bestulen på pengar ett flertal gånger utan tecken på inbrott och utan misstänkt. Nummer ett på listan är såklart hon som kommer och städar, men med de rådjursögonen tog min naivitet över. Ägarinnan till lägenheten bedyrade både sin egen oskuld samt ”rådjursögas” oskuld. Konspirationsteorierna flödar dock, men jag försöker lugna ned mig och inte tänka på det så mycket, utan bara bli ÄNDÅ mer försiktig om det nu är möjligt. Jag mår ju trots allt bra och har min hälsa! Men att anmäla det till polisen var inget mer än ett skämt... Att poliskåren i ett av världens länder med tätast brottslighet inte har en poliskår värt namnet, där en nedstoppad bunt med dollar i deras fickor iaf normalt får dom att reagera, är för mig inte bara helt sjukt utan gör mig så otroligt upprörd! Det finns säkert områden där deras pickadoller har någon skrämseleffekt (öh, va?! En pistol här skrämmer kanske en mygga!), men ännu har jag inte hört om något...

Hittills mycket djurmetaforer! Kanske för att man här i ”Betong-Avgas-och-Buller-Land” saknar naturen något så grymt (haha, nöff!). Myggor finns det iofs gott om, liksom råttor och kackerlackor (om än färre nu och när jag väl ser en tar jag bara fram min ”mördarspray” á la Salvador och släcker livets låga på en sisådär 3 sek...) så lite djurliv har vi! Lite mysiga är iaf de flertalet ekorrar som klättrar på elledningarna. Utflykterna ut till landet är heliga för mig. Där får jag se en annan sida av ES, en sida som jag föredrar så otroligt framför livet i staden. Människor där är öppna, trevliga och vill dig alltid väl. De är fantastiska kämpar som med få resurser strävar framåt. En sak som är lustig ute i fattiga byar är att de allra flesta husen har mer eller mindre likvärdig standard, men plötsligt dyker ett smärre palats upp! Det kallas ”remesas” som jag nämde i förra bloggen. Ni kan ju tänka er vad detta föder! Interna konflikter inom byarna och assistentialism, dvs att de helt enkelt blir bortskämda med att pengarna kommer varje månad och inte själva måste arbeta för sitt leverne. Remesas är vad som föder detta land. Utan dem skulle ingenting fungera. Frågan är bara hur hållbart det är då det inte bygger upp någonting hållbart i ekonomin... Något som inte är hållbart är prisstigningen där man tyvärr man bokstavlingen kan se priserna öka i affärerna. Ett paket havregryn kostade $0.86 när jag kom hit, nu kostar det $1.21... Mina älskade havregryn! Sätt detta i perspektiv att kanske 30 % av befolkningen lever på under $1/dag...

Jaja! Livet här är inte bara svårigheter! I kväll bjuds de på salsakväll på ett av våra hak: La Luna. Det är fantastiskt med salvadoranska fester att människor dansar maaassor först och dricker sen, medan det i Sverige är, som vi alla vet, snarare tvärtom! Detta gäller även privatfester vilket ger en helt annan stämning. November är första sommarmånaden här och människor finner de underligaste själen för att få gå ut! Salsa och reggeton flödar ut högtalarna, natten är ljummen och ölen billig! Me like! Jag har träffat en hel hög trevliga människor här som kommit att bli mycket goda vänner! Avsked har blivit en naturlig del av mitt flängande liv och det är en mindre trevlig del av att få nya vänner...

I förrgår hade vi ett rejält jordskalv här! Det var en riktigt läskig/häftig/skrämmande/och nerkittlande upplevelse! Epicentrum låg 80 km utanför kusten, men med en styrka av 5.9 kändes det ändå en hel del! Man kan liksom inte greppa vad som händer på något sätt... Jag vill ju bli svag i knäna av andra anledningar ju!😉

På återhörande!
Kram på er alla! Saknar er massor!

PS: Mamma och pappa, jag är okej! Oroa er inte... Tur att ni är vana vid mina strapatser!

---