Advertisement
Published: March 23rd 2008
Edit Blog Post
原宿
Ny hård dag i Harajuku. Ännu en sen natt och därför... ännu en sen morgon. Men jag är ändå ett lysande exempel och är uppe först och väcker dom andra. Lite stolt då jag är en människa som vääldigt gärna ställer alarmet "Bara en kvart till" 3-4 gånger varje morgon...
Även nu blev det frukost på Lotteria och sen till Harajuku. Shoppade en del. Jukka köpte bland annat hakkors-tröjan (han är ju från Finland trots allt) och sen mötte vi upp Aaron som hade kommit till Tokyo den morgonen. Så ännu mera ätande, tittande på folk och kringvandrade. Hittar en bokaffär där jag köper några Gothic Lolita Bible (för att sälja) och en bok om japanska svärord, slang och andra saker som inte står i läroböckerna. Helt galet rolig. David piercar sidan av läppen och sen började det redan bli mörkt så vi åkte till Roppongi och Mori Tower. För 1000yen får man åka upp till 52a våningen där dom har ett... utsiktsställe? Säger man så? Nåja, dit åkte vi iaf och... tja, jag vet inte vad jag ska säga. Den utsikten tog totalt andan ur en. Tror aldrig jag sett någonting så vackert och imponerande. Har lite bilder här nere men... som ni förstår
Spidey!
Utanför Mori-tower. gör dom verkligheten ingen rättvisa. Om ni åker till Tokyo så är detta verkligen ett måste. Drack lite kaffe på ett café däruppe och hade högläsning ur boken tills vi verkade lite väl jobbiga för dom blyga japanerna och åkte ner igen.
När vi var på AgeHa blev vi rekommenderade en klubb som hette Lexington Queen i Roppongi så den beger vi oss till. Direkt när vi kommer fram kommer det en mörkhyad man och frågar vart vi ska och säger att han kan ta oss där. Blir inledda på en liten bakgata och tankarna om vi kommer bli rånade kommer givetvis. Eller vill han ha betalt för detta? Men han är trevlig och leder oss direkt till stället. Antagligen får han en slant av klubben om han tar dit folk.
Sen så var det inte längre Lexington Queen utan New Lex nu tydligen. Och hur var det... Det kostade först och främst 4000yen i inträde. Sen kostade varje drink 1000yen. Och som om inte det var nog var det väldigt litet. Men det verkar vara något speciellt med det för på alla väggarna är det proppfullt med bilder på kändisar som varit där. Varför dom skulle vilja
Mori-tower 1.
Härifrån ser tillochmed höghusen ut som små leksaker. åka till den klubben förstår jag fortfarande inte riktigt, men men. Till en början är det rätt lite folk där så vi bestämmer oss för att göra det bästa av situationen och ha kul bara vi där. Men efter några timmar börjar folket strömma in och vi träffar en hel del roligt folk. Helt klart bästa kvällen i Tokyo. Trots alla rykten om dryga Tokyo-bor och sånt så upplever jag helt klart Tokyo-människorna som trevligare än Oosaka. Kanske bara hade tur och träffade rätt människor? Många namn jag glömt bort men en kille som hette Takenezawa hängde jag väldigt mycket med. Enormt sympatisk och rolig. Mycket prat om Sverige vs. Japan och vad som var bäst med båda ställena. Som på många klubbar i Japan ser man ofta estländska unga modeller där. David hittade en Oxana som han spenderade alldeles för mycket tid med. Jukka får lite för mycket av det goda och försvinner ifrån klubben. Han hade tydligen åkt hem sen. Och långa mörkhyade Aaron glider runt och charmar hälften och skrämmer iväg hälften av folket han pratar med. Träffade även en kille från Los Angeles där som inte pratade ett ord japanska. Mådde nästan dåligt av att se
Mori-tower 2.
Breathtaking. honom glida omkring och försöka starta konversationer tills han gav upp och slutade vid bardisken de sista timmarna.
När klubben stängde vid 5 drog vi vidade till ett annat ställe som hette... Esqu-nått? Mest egentligen för att David ville spendera mer tid med Oxana. Så jag och Aaron hängde tills vi tröttnade och åkte hem. När vi kom ut var nästan dagsljus. Alltid lika mycket ångest över att mötas av det. Gick till McDonalds, åt frukost. Rantade över att jag fick våfflor istället för hamburgerbröd. Varför vet jag inte, var egentligen godare så men... är man på ett Ranting-humör så måste man ranta. Fan, vad heter det på svenska? Skälla? Inte riktigt samma innebörd, jaja, tillbaka till historien!
Resan hem var enormt underhållande. Båda var trötta som djur och lagom förfriskade. Runt oss var det tusentals av trötta salarymens som var på väg till sina jobb. Så vi tog på oss rollen som dumma gaijins, kanske för att göra en kontrast mot alla tysta seriösa trötta salarymens? Dansande i tunnelbanestationer, tävlande i rulltrapporna. En lång mörkhyad och en superblond, perfekta stereotyper. Dock somnade vi på tunnelbanan och väcktes av en japan som upplyste oss om att den inte
Poster i tunnelbanan.
Misstänkt likt en skrikande heilande Hitler? gick längre. Ännu mera rantanden hela vägen om om vems fel det var att vi somnat.
Vid Shibuya skildes våra vägar och vid 10-tiden var jag hemma vid Ace Inn igen. Hemma... med vetskapen om att utcheckningen är klockan 11.... Så kastade mig i säng och försökt få lite sömn innan jag skulle upp igen. Den morgonen var det en väldigt trött Vincent som vaknade.
Advertisement
Tot: 0.076s; Tpl: 0.011s; cc: 10; qc: 52; dbt: 0.0527s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb