Frustration

---

Tre veckor i Iquitos och jag borjar bli rastlos, vill rora pa mig och se nya stallen igen. Om jag hade varit en manad ensam hade jag nog blivit galen, som tur har jag haft sallskap av Shay sedan en vecka tillbaka. Vi var pa brollopet (som de hade sagt var finskt-peruanskt, men var sen ocksa engelskt-peruanskt...) for exakt en vecka sedan, och det var helt galet roligt. Har vet de hur man njuter av en fiesta har aven om de inte har rad att stalla till med nagon lyx, och vi blev varmt mottagna fastan vi inte kande brudparet pa nagot satt. Hejdlost roligt, dansade hela natten och traffade intressanta manniskor mest harifran Iquitos, engelsmannen var ratt fa.

Denhar veckan blev kort for mig pa sjukhuset eftersom jag hade feber av nagon underlig orsak pa onsdagen, och to-fre var lediga p.g.a paskhelgen. Vi for istallet igar med bat langs Amazonen till en indianby i narheten for att besoka ett harbarge for sjuka vilddjur. En osterrikisk kvinna ar bosatt dar for att ta hand om leoparder, apor och andra djur som antingen hittats skadade i djungeln eller blivit lamnade av jagare som fangat dem for att salja vidare, och inte lyckats med detta. Det ar sorgligt hur fattigdomen i ett vackert land paverkar inte bara manniskorna, utan aven naturen som gor landet unikt, pa ett negativt satt. Till natten satt vi upp vart talt i utkanten av byn, pa gransen till djungeln, och blev bjudna pa en enkel middag bestaende av bara stekt ris hos en lokal familj. En upplevelse till som jag uppskattat mest under min resa, autentisk och unik utan explotation.

Nasta vecka skall jag annu vara flitigt pa gyn-avdelningen pa sjukhuset, sedan friiiiii..............

---