Advertisement
Published: December 1st 2009
Tänk dig en ö där du där du kan besöka avlägsna byar där inte mycket ändrats de senaste 2000 år sen, ha en en av världens vackraste stränder helt för dig själv, vada genom en nyupptäckt grotta och därefter simma tillbaka genom djungel och djupa raviner, snorkla i ett Blue Hole samt slutligen dyka på ett makalöst 200 meter långt vrak från andra världskriget. Addera att haven utanför bågnar av fisk och att det finns över 700 arter av orkidéer i bergen.
Finns det verkligen en sån ö? Ja det gör det! Den heter Esperito Santo och jag är kär! Men låt mig ta det från början.
Det här var dagen jag äntligen skulle få besök. Jag rullade ut den röda mattan, pollerade mässingorkestern och knuffade fram den lokala frikyrkokören: mannen, myten & snuskuriren Andreas Terner skulle komma till stan! Förutom att agera snusleverantör ska Andreas även efter bästa förmåga försöka hålla mig och min stora fot borta från klaveret de närmaste tre måndaderna. - Välkommen Ea, härligt att ha dig här, men snör på dig trekkingskorna, djungeln väntar!
Efter den halvt misslyckade trekken i Malekula är det dags för nya tag och dessa ska tas på Esperito Santo, Vanuatus
Marakai
Naturmaterial är inne i årstörsta ö. Huvudmålet är en liten by som heter Marakai och för att nå den kommer vi att under fem dagar röra oss i en L-formad bana från kusten och upp i bergen innan vi viker av och kommer ner på slättlandet. Med oss har vi för övrigt en tysk som tycker att en lämplig djungel-utstyrsel är Ray-Bans, sandaler och en ryggsäck som på pricken liknar den gympapåse jag gjorde i syslöjden. Jag känner mig som Edmund Hillary bredvid den här nord-tyska trekkingkatastrofen.
Det första som slår mig då vi börjar vandra är att det är betydligt fuktigare än Malekula. Under större delen av tiden kämpar vi oss fram i en brunröd lervälling: då det är flackt sugs fötterna oupphörligen fast i gyttjan och i backarna fungerar de lertäckta sulorna som skridskor. Det är ren gyttjebrottning. När vi inte krälar fram i lervälling går vi i istället i små floder och bäckar (det är ett enkelt sätt för lokalbefolkningen att förflytta sig utan att behöva hugga upp en stig). Fötterna är konstant blöta och på kvällarna liknar de mest två likbleka, uppsvällda falukorvar.
Efter två dagar av ivrigt halkande kommer vi så upp på en bergstopp och där, på
Marakai
...coh så säger dem att jag har attitydproblem andra sidan dalen, ser vi äntligen Marakai! Till min förvåning tar guiden upp en stor snäcka och blåser i den som en trumpet. Ljudet som sprids över dalen och till Marakai är öronbedövande. Han blåser något som skulle kunna liknas vid ett tappto och talar på så sätt om för byn att främlingar är i antågande. Svaren låter inte vänta på sig, snart ekar dalgången av märkliga rop som är en blandning av joddling och skrik. Det känns som jag slungas bakåt i tiden till en annan värld.
Här, i ständigt regn på 800 meters höjd, lever en liten grupp männsikor ett liv som inte förändrats nämnvärt de senaste 100 generationerna. De vägrar hårdnackat överge sina rötter och har i mycket begränsad omfattning påverkats av sin omvärld. Eld görs fortfarande upp med stickor, pengar är ett i stort sett okänt begrepp, den enda skolgång som existerar är den där man lär sig det man behöver veta för att överleva här uppe och samtliga - gammal som ung - går klädda i traditionella kläder. Hit har ännu inte missionärernas giriga hand nått, man är fortfarande animister och dyrkar sina förfäders andar.
Ganska snart efter att vi kommit fram märker
Vat Parabo
Djupa tankar vi att det börjar samlas folk utanför vår hydda, och synen som når mig då jag tittar ut är... fantastisk. Där står hela byn, 40 personer, för att hälsa oss välkomna. Männen har på sig ett höftskynke gjort av barken från milk tree, kvinnorna är barbröstade och har kjolar gjorda av bladen från Nangariabusken. En av dem ton och vi befinner oss plötsligt mitt uppe i en ritual unik för Marakai: välkomsstången. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska kunna förklara hur det känns att sitta där uppe i bergen när mörkret så sakta faller och få uppleva detta. Att säga att det känns avlägset är underdrift, det känns snarare som om jag kommit till en annan planet eller tid. Då sången är avklarad skakar vi hand med samtliga, gammal som ung, innan männen börjar förbereda och skiva den kavarot som vi senare ska dricka under "The cermony". Proceduren, "The cermony", är densamma i alla de byar vi sover i under de fem dagarna: ledaren för byn hälsar oss välkommna med ett kort tal, vi överräcker våra gåvor (salt, socker, tändstickor etc), dricker kava och äter därefter middag.
I Marakai gör man fortfarande kava på det gamla viset. Männen
Millenium Cave
Bergatrollets sal? (det är bara män som får dricka kava) tuggar den råa roten till en mjuk och degig klump som de spottar ut med ett ljudligt
schmack! i en bytta. Sörjan, som inte ser särskilt apptitlig ut, pressas genom ett filter och ut kommer den saft man dricker - kava. Vi försöker att bortse från det faktum att vi ska dricka den om en liten stund utan glädjer oss istället åt våra nya kläder. Lagom till cermonin byter vi nämnligen om till deras traditionella höftskynke! Den ser ut som en halsduk, fungerar som en blöja och nej, det är inte skönt med bark mot de ädlare delarna av kroppen. Men byns ledare skiner som en sol och är uppriktigt glad vi gör det, ingen har någonsin visat den respekten tidigare.
Vi är ganska slutkörda efter dagen och sagt till varandra att vi bara ska dricka en, högst två, kava. Men något går snett. Två kava blir till fem, som blir till sju... Plötsligt är hela jag mjuk, världen är fantastisk och ur min mun kommer en strid ström med rappakalja. Andreas å sin sida börjar hoppa runt i hyddan i något som liknar en yster dans. Stämningen är på topp när
Rafting, Millenium Cave
Att man kan ha så kul på en blommig badring! maten dukas fram. Vi vräker i oss kålblad kryddade med chili, sötpotatis, lap lap, räkor, saker vi inte vet vad det är - var har den här maten varit fram tills nu? Inramningen är häpnadsväckande, vi står i ett longhouse tillsammans med byns män, på det jordstampade golvet briner två eldar som lyser upp hyddan med ett svagt sken, det luktar tjära och röken får ibland ögonen att tåras. Runt oss sitter pilbågar, klubbor och andra redskap fastkilade i det sotiga palmtaket och det pratas ett språk vi aldrig hört förut.
Medan vi njuter av den här fantastiska kvällen forstätter vi att i god fart dricka kava. Kavadrickande här uppe i bergen omgärdas av tre grundregler: man påbörjar det alltid innan maten, man måste dricka upp all kava i en klunk och hela laddningen/byttan måste tömmas. Som goda gäster följer vi dessa regler till punkt och pricka och det är som gjort för att gå utför. Det blir en helkväll! Framåt halv nio rumlar vi lyckliga och uppspelta hem genom en tom by. Det känns som efter en bättre kväll på krogen, men med den skillnaden att nattklubbschefen / assisterande ledaren följer med oss ända hem. Jag trodde först att
Champagne Beach
Och det här lämnade vi efter tre timmar... han sov i vår hydda ifall vi behövde hjälp och på sätt och vis stämmer detta då hans uppdrag denna kväll är att skydda oss mot onda andar.
Det här är ett bra exempel på hur traditionell tro och värderingar lever kvar i Marakai. Som animister tror de att allt runt om oss har ett väsen, en gud, oavsett om det är buskar, träd, djur, regent, solen, månen etc. Så för att få regn häller man vatten på en speciell sten som sen stoppas i ett hål i en klippa. Ett annat intressant exempel är den kraft som bladen från Nangaria (som ju även är kvinnornas kläder) sägs besitta. Om en person vill någon annan illa kan han be en kvinna dra ett blad från en flod eller från havet upp till byn där vederbörande person bor. Byn kommer då att bli översvämmad. Men bladen kan även tjänstgöra till gott: om två män slåss kommer de att omedelbart sluta om en kvinna lägger ett blad på deras axlar.
Ledarskapet i byn går från far till äldste son med näst äldste brodern som assisterande ledare. Det är ett stort ansvar som faller på ledaren: han är den enande kraften i
Blue Hole
Nästan overkligt blått byn, en man man vänder sig till då man har problem och som både ska mäkla fred och utmäta straff. Hans ord är lag, och här finner vi också huvudanledningen till varför de valt att vända den moderna världen ryggen. Det är ledaren (jag har konsekvent använt ordet ledare eftersom jag inte hittar något bättre ord. Jag vill inte använda hövding eller chef) som bestämt att traditionerna ska bibehållas, att missionärer ska hållas på armlängds avstånd och att deras kultur ska utvecklas efter deras egna önskemål.
Ja, Marakai är verkligen en intressant upplevelse. Det är som om tiden stått still och ännu inte hittat till det här glömda hörnet av världen. Det sista som sker innan vi lämnar byn är att jag byter till mig en stenyxa mot ett paket Alvedon och några plåster. Därefter ställer hela byn upp mangrant och sjunger en avskedssång. När de på slutet av sången plockar in en engelsk strof - Please remeber us, please come back to us, ryser jag. Det är ett rörande ögonblick. Och dem har helt rätt, jag kommer aldrig att glömma gästfriheten och de fantastiska minnena jag har från Marakai!
Så vi lämnar Marakai bakom oss och klättrar
President Coolidge
Vad som en gång var ett gevär vidare upp i bergen. I de två sista byarna vi sover i är vi de första turisterna någonsin och jag försöker så gott jag kan berätta om Sverige: Jultomten bor här, Göteborg är inte Svergies framsida, vår gud är Anders Lundin och vi tillber honom i solnedgågnen på ett högt berg. Efter den här målande beskrivningen somnnar jag nöjt skavfötters med den grav som någon vänlig själ placerat mitt i hyddan.
Annars börjar jag känna igen det här nu: den kupperade terängen, byar utspridda som öar i ett grönt hav, fukten, värmen. Och maten. På Malekula hade vi den allestädes närvarande jamsen. Här är det dag för en ny kullinarisk höjdpunkt att göra entré: tarot. Tarot är precis som jams en rotfrukt, och precis som jams används den till i stort sett all matlagning. Stor, vit, dryg (nej,det är inte Göran Persson) ligger den och moppsar upp sig på min tallrik till frukost, lunch och middag. Jag kommer inte undan! - He-e. De är ju en fysikalisk omöjlighet, den växer med sin egen storlek för varje tugga!
Men den här gången är jag förberedd: jag har lassat ryggsäcken full med kinesiska kvaliteteskonserver. Rostiga, täckta med ett tjockt lager damm och med utgångsdatum runt "Den långa marschen" stod de längts in i affären och frestade mig: välsmakande höna i curry, saftig kinesisk skinka, eldig corned beef... Mao log i sin himmel när jag betalade och gick ut ur butiken. De väger bly och det är ett fasligt kånkande, men jag tänker inte bli lika hungrig som sist. INTE!
Den tredje dagen börjar hungern komma, jag fantiserar om våfflor och pannkakaor (varför vet jag inte, det är inget jag äter hemma...) och jag känner att tiden är mogen för att ta reda på vilka kuillinariska hemligheter som gömmer sig i min ryggsäck. Jag väljer Corned Beef. Andreas tittar ner i mitt köttmos med fettklumpar, broskbitar och vener, ler i mjugg och hävdar med emfas att det är det absolut äckligaste han någonsin sett. Han låter därefter blicken vandra ner i sin egen gul-gröna hönsmissär, petar lite försiktigt på en likblek skinslamsa, tar en tugga, hostar till kraftigt och börjar utstöta gutterla kväkanden. Mellan hulkningar och okvädningsord tycker jag mig uppfatta något om hundmat, hälsovårdsstyrelsen, sista smörjelsen och kineser. Ja, nu är jag ju inte den som är den, snararare den som är hungrig, så jag äter upp båda burkarna. Och tillbringar därefter de närmaste 10 minuterna med att i panik leta efter lämplig djungeltoalett. Vid det här laget gapskarttar förmodligen Mao i sin himmel. Själv förlorar jag mitt sista förtroende för det kinesiska köket sittandes på huk bakom en lian.
Mat verkar överlag inte vara något som man har fäst någon större vikt vid uppe i bergen (eller i Vanuatu överlag). Det är lite märkligt, ingredienserna finns i överflöd här: cocos, lime, olika sorters chili, örter... men det är precis som inspirationen tog slut och att det viktigaste var att man blev mätt, inte att det var gott. Det här illustreras kanske bäst av vår guide som när jag frågade vad som var hans favoriträtt raskt svarade - Taro, för då orkar jag gå långt! Ett intressant svar som dessutom på ett mycket bra sätt belyser den avgrundsjupa skillnaden mellan att bo i bergen i Santo och att svänga ihop en smarrig middag i ett glassigt Gaggenaukök i Stockholm.
Jag har en lagom sund inställning till grottor - har man sett en har man sett de flesta. Ljussatta grottor som skimmrar i orange, grönt, blått, rött & gräddelin. Har man riktig tur glider en båt över en sjö med en stackars sate som sitter och spelar violin. Det brukar kännas mer som ett Tivoli än en grotta Men det här var innan jag upplevde Millenium Cave!
Grottan upptäcktes första gången 1983 då en hund under en jakt försvann ner i vad som såg ut att vara ett bottenlöst svart hål. En lokal entusiast spenderade därefter de närmaste 16 åren med att försöka hitta grottan innan han slutligen stod framför öppningen 1999.
Millenium Cave är enligt mig en unik grottupplevelse där bara färden dit ett litet äventyr. Över bambubroar, genom floder, nerför trästegar - du känner dig lite grand som Indiana Jonses - och precis innan man är framme stryker guiden röd lera i olika mönster över ditt ansikte som skydd mot allehanda anadar och olyckor inne i grottan. Hasa sen nerför den sista branten och du kommer fram till en liten flod som försvinner in i en enorm elippsformad öppning i berget: Millenium Cave. Invändigt öppnar grottan upp sig som en katedral, det är 60 meter högt och jag får nästan svindel bara av att titta upp. Solen lyser in från ett hål i taket och ger hela grottan ett dunkelt gryningsljus, en grön tapet av mossa täcker väggarna, enorma stallaktiter hänger i taket. Längre in smalnar grottan av i en tarm och följer floden som försvinner in i mörkret. Det är en lite kuslig känsla, som om man befinner sig mitt i en John Bauer målning. Vi slår på våra pannlampor, beger oss in i mörkret och börjar vada fram längs floden. Vi befinner oss i en vindlande lång korridor omgivna av 30 meter höga lodräta berssidor. Ljuset från våra lampor spelar i mörkret och avslöjar märkliga runda stenformationer, hundratals fågelbon och små underjordiska vattenfall. Den här grottan går inte ner i underjorden, den transporterar istället den lilla floden genom berget och ut på andra sidan till en större flod och efter 20 minuter ser vi på avstånd återigen dagsljus: vi har gått rakt igenom berget.
Del ett av Millenium Cave är avklarad, nu kommer den roligaste delen; raftingen! Framför oss tornar två bergssidor upp sig och emellan dem har floden lyckats hittat en väg. Vi får varsin upplåsbar badring och kastar oss ut i vattnet. Jag har aldrig gjort något liknande: liggandes på min lilla blomminga badring susar jag fram i ravinen. Jag tittar upp mot himlen och ser djungeln som hänger som Babylons trädgårdar från klippavsatserna högt ovanför mig. Vattnet är förtrollande grönt och jag glider förbi vattenfall, mindre grottor och in och ut i små tunnlar. Sikadorna skriker, fåglarna sjunger och runt omkring mig simmar stora fiskar. Vi är helt ensamma. Naturupplevelsen är total! Jag kan inte annat än skratta, det här är bland det häftigaste jag gjort! Efter 45 minuters badrings-djungelsightseeing kommer vi fram - blöta, lite lätt frusna men överlyckliga. Man kanske skulle bli grottentusiast i alla fall? Undrar förresten om det skulle funka med en trombonist där inne...?
Efter att ha varit högt uppe i bergen och inne i grottor var det nu dags att gå till botten (jepp, den var dålig) med ett av världens mest kända vrakdyk - The President Coolidge. Coolidge är en lyxkryssare som byggdes om till trupptransportfartyg under andra världskriget. På väg in mot säkra vatten seglade det tyvärr på flera egna minor och sjönk på grunt vatten straxt utanför Esperito Santo. Det gör det till ett av de största dykbara vraken från kriget: 200 meter lång och 20 meter bred sträcker den ut sig från dryga 20 meters djup ner till dryga 60 meter. Jag föredrar i vanliga fall att dyka på rev men jag måste erkänna att jag förstår varför vissa blir besatta av det här vraket. Det är fantastiskt! Du kan se kanoner, jeepar, gevär, personliga tillhörigheter, mediciniskt utrustning, konst, en pool (!) och dyka in i lastrum, salonger, maskinrummet, frisörsalongen, en läkarmottagning....allt! Antalet olika dyk är i det närmaste oändligt. För er som gillar vrak rekommenderar jag det varmt.
Men Vanuatu är ju Söderhavet så det måste väl finnas ständer också? Jodå, och den mest kända av alla är Champagne Beach (vilket underbat namn!) som nyligen tog sig in på en top 10-lista över världens vackraste stränder. Den ligger mitt ute i ingenting: det finns inga försäljare, inga restauranger, inte en jetski eller paragliding så långt ögat når. Det är helt tyst och tomt. Jag gissar att det är så här en riktigt bra strand såg ut i Thailand för 50 år sedan.
Det här måste vara strändernas motsvarighet till Heidi Klum, en strand som begåvats med extra allt. Puderlik, kritvit sand som knarrar under fötterna i en perfekt rundad bukt kantad av svajande kokospalmer. Små obebodda tropiska öar, ett rev fyllt av färgglada fiskar och en lagun som skiftar i olika nyanser av blått. Och du har allt det här för dig själv! Om du inte råkar besöka den en av de dagar då ett kryssningsfartyg är där. Då får du glädjen att uppleva denna lilla oförstörda del av paradiset tillsammans med 1800 andra personer. Tjoho. Vi orkade tillbringa 3h här, sen blev vi uttråkade och var tvungna att hitta på något annat. - Bortskämd, vem, jag?
På väg till Champagne Beach snorklar vi i ett så kallat Blue Hole. Det är en sjö, eller mer som en tjärn, som är så djupt blå att en bassäng känns blaskig i jämförelse. Omgiven av djungel och med kristallklart vatten hade det här ensamt varit en turistmagnet av sällan skådat slag var som helst i världen. Men här på Esperito Santo är det bara ytterligare en fantastisk upplevelse av många andra!
Nu sätter vi av mot öarna Epi och Tanna. Det är vulkaner på tapeten!
För övrigt anser jag att hela världen omedelbart bör införskaffa "Dear Agony" med Breaking Benjamin.
Vi hörs!
John
Advertisement
Tot: 0.116s; Tpl: 0.015s; cc: 8; qc: 58; dbt: 0.0674s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.2mb
Kalle
non-member comment
Tjossan
Bra skrivet, unge man! Keep it up och hälsa snusleverantören. /Kalle