Tebaks i Jensen!

---

Fan, här sitter man och tvingar i sig morotssoppa baserad på burk-puré.
Japp, hemma igen, men med magont som farväl från Israel!
Detta inlägg är alltså till som en avslutning och sammanlänkning av hela resan.

Att avsluta i Tel Aviv var nyttigt. Vi träffade alltså dels de två organisationerna Zochrot och Kav La'Oved, men också folk som jobbade/hängde på "Veggie bar", det vegetariska bokkaféet (om man hittar Kung Georges gata, så ligger det på en tvärgata vid nr 18, en bit in på tvärgatan).
Eftersom hela landet i övrigt är så sjukt genomsyrat av säkerhetskontroller, samt de ogästvänliga personer jag berättade om sist, så var dessa människor en skön kontrast. När jag kom in på veggofiket på fredagen, så frågade jag först vad de hade på menyn (den var bara på hebreiska), då frågade killen bakom disken "Vet du vad det här för ett ställe?" :-) Jo tack, svarade jag, jag var här igår. Så fick jag en "veggieburgare", vilket var sojafileer med en massa sallad, sesamsås och mörkt (!! Nåja, inte som tyskt rågbröd, men ändå) bröd. Smarreglarr. När jag sedan frågade exakt när de stängde och sa att jag skulle sitta där tills dess, frågade han "Har du ingenstans att ta vägen?" (Klas var på Konstmuseet, jag hade ingen ork) och sedan "Men jag bor bara två kvarter härifrån, ni kan lägga bagaget hos mig tills ni åker till flyget!" Efter att ha mötts av idel misstänksamhet och knapphändighet i övrigt, var det som balsam för öronen ... Dessutom jobbade killen på Cinemateket!
Så efter stängning, gick vi till hans lägenhet (som han delade med 3 andra) och sedan till stranden, är man vid Medelhavet så kan man ju bada, framför allt när stranden är det enda stället utomhus där man alls orkar vara, eftersom fuktigheten ihop med 38 graders värme inte direkt är mysigt.
På kvällen återvände vi till lägenheten, men kvällens första Cinemateksfilm skulle inte bli av (känns det igen, kära Cinematekare?), utan vi kunde dyka upp där vid kl 22, sa han, då var det en kvasidokumentär (i princip dokumentär, fast med skådisar) film om alpinklättring i Peru. Tja, vaffan, en luftkonditionerad biograf är bättre än det mesta. Och oj. Vilket Cinematek. Lite annat än vad vi har i Svedala. Dessutom får kassapersonalen betalt. Å han fixade in oss gratis :-D
Därefter blev det hemgång, sedan taxi till flygplatsen, mitt i sabbaten går det ju fan inga bussar eller tåg, insåg vi.
Väl på flygplatsen började jag må seriöst dåligt. Det blev "läckage" som Klas så fint formulerade det, åt alla håll, men som tur var bara inne på de nystädade toaletterna. Betydligt bättre tajmat än om jag hade fått det i deras lägenhet där vi förvarade bagaget ... eller i taxin *ryser*.
Så en matt reskanin fick småningom släpa sig till kön till säkerhetskontrollen. Vi hade just insett, att på min fina flaska med apelsinblomsvatten, så stod det Made in Nablus, klart och tydligt. Jämrans. Det var ju just dit checkpointpersonalen försökt hindra oss att komma in. Nåväl, då säger vi att det var den enda utflykten vi gjorde. Vi lägger upp historien så att vi ska ha samma version, och mkt riktigt hakar säkerhetskontrollanten upp sig på just det och frågar om och frågar om, för att se om vi ska försäga oss. Inte gör vi det, och sedan verkar han få annat att göra, för han måste gå iväg, men ger oss sedan en blå klisterlapp på väskorna. Blå = viss misstanke. Jo, han sa också "Om jag åker till New York, så inte beger jag mig till Harlem!" Nä, det skulle nog inte jag heller göra, men Nablus är inte hälften så farligt som Harlem, fast det sa jag inte till honom ... Synd att man inte kunde säga "Jag har varit i Harlem!" Eller i alla fall "Jag har varit i Haarlem!" Äsch, förlåt min dåliga humor.
Så röntgades väskorna, och min stora väska skulle minsann sökas igenom manuellt också. Inte Klas' lilla, dock, och däri låg Nablus-flaskan :-)
De hittade ju såklart inget, vi hade nogsamt postat alla adresser, anteckningar och liknande under dagen. Marcus, som åkte dagen innan, hade tydligen däremot blivit stoppad och blivit av med en del handbagage, fast jag har inte fått klarhet i vad handbagaget som "ansågs alldeles för osäkert" bestod av. Vi kom i god tid ombord på flyget mot Prag (mellanlandning, vi åkte ju med Czech Airlines), och jag sov igenom mesta delen av resan. När vi kommit ner på marken i Prag, och flygplanet ska till att stanna, spelar de Smetanas "Moldau" i högtalarna. Då börjar jag gråta av lycka. Fy fan, vad skönt, vi är på säker mark, inget har hänt, mer än lite magont, men så mycket spänning vill bara uuuut. Min taktik i bl.a. checkpointerna har varit att helt enkelt inte titta på deras vapen, för den gången jag faktiskt tittade mer noga på ett, så blev jag nervös. Syns inte, finns inte, ni vet. Att även bussvärdarna har vapen, samt alla som kollar in- och utgångar till busstationen och tågstationen, är ju lika illa. Det är i Israel jag har känt mig mest otrygg, inte i Palestina! När vi åkt runt så har man vetat att skulle man slarva bort sig (vilket man inte gör, eftersom man inte går ensam ngn gång, men ändå), eller om ngt skulle hända, så ställer folk upp! De är så jävla glada att man är där ö.h.t., så det är inga problem! En av fransyskorna, Hortensia, stukade foten, men så fort vi kom fram till nästa möte, på ett ställe där hon hade träffat en person året innan, så ordnade de transport till närmsta sjukhus och betalade t.o.m. för henne (vilket hon tyckte var totalt onödigt, men jaja ...)! Hon fick ju för all del inga kryckor, men jag hade sett att de sålde käppar på ett ställe där vi stannade, så jag sprang och köpte en till henne, vilket hon blev glad för. Folk hjälper varandra, helt enkelt. Man har iofs inget annat val heller, och skillnaden mot Kairo är att ingen kräver ngn baksheesh för det (det gjorde de knappt i Alexandria heller).
Att läget för palestinierna känns hopplöst är nästan en underdrift. När man ser de murar, för det är ju inte en, utan flera, som byggs upp tvärs över tomtgränser, så blir man mörkrädd. När man hör israeler prata, som en kille Marcus delade taxi till Jerusalem med, eller säkerhetskillen på flygplatsen, så kan man inte tro att de någonsin varit ens på en arabisk marknad. Det känns som om lösningen är busenkel på ett sätt: riv ner apartheidmurarna och ta bort alla checkpoints, kom överens om en gräns, så slipper ni massa problem!!! Men med massiv propaganda och en stat som t.o.m. förtrycker folk som betalat dyrt för att få komma och jobba legalt, så lär det ju inte hända över en natt. Det vi fick höra hos Kav La'Oved gjorde oss också närmast oförstående: efter att palestinierna fått hamna på andra sidan murar och stängsel, så behövs ju andra arbetare. Folk från bl.a. Kina, Filippinerna, Rumänien och liknande länder betalar dyra summor till byråer som förmedlar jobb. En del av de pengarna tar israeliska staten. Sedan får de ett arbetstillstånd, men ett israeliskt arbetstillstånd (oavsett om det är en palestinier eller en utlänning som fått det) innebär att du endast får arbeta för den arbetsgivare som står på det och om du blir avskedad/uppsagd, så får du börja söka på nytt, och under tiden du söker på nytt är du illegalt i Israel. Därtill kommer att polisen har en "utvisningskvot" att fylla varje år, i år är den på 25 000 personer, och därför händer det att t.o.m. fredliga turister avvisas. Roy på Kav La'Oved berättade skrattande om en gång en brittisk jude som turistat utan några som helst konspirationsplaner hade blivit avvisad, vilket senare hade skapat lite uppståndelse. Jaja, har man en kvot att fylla, så har man ...
Man kan också bli "illegal" genom att bli ihop med en annan immigrantarbetare, säg att två kineser fattar tycke för varandra, så får de inte för allt i världen visa det, för det anses vara ett skäl för avvisning. Nå, jag ska inte gå in på alla detaljer vi fick höra, men ändå. You get the picture. OBS alltså att detta var en israelisk organisation som berättade!
Nå, vad återstår nu, då? Jag har fått kontakt med en tjej som var med oss vid muren utanför Tulkarm, Samar ("Samtal under månen i natten" ... nästan så att hon kan vara med i ngn nyinspelning av den kinesiska filmen "Sagor om en mystisk måne under regnet" ...), som t.o.m. ringde mig idag! När bara anteckningarna kommer på posten, så ska här sättas igång att ragga folk i branscher som vi träffade (inga språknördar eller översättare ... vi är ju inte så bra på att ha en fackförening ...) och hoppas det blir napp. Skriva artiklar, och sedan får vi se om det blir ngt med föredrag eller så.
Men jisses, så skönt att vara hemma. Ringde Sjukvårdsupplysningen i morse, och fick rådet att inte äta ngt, bara dricka, och det verkar faktiskt funka. Morotssoppan sa de också skulle vara bra, men nästa gång ska jag fan koka morotarna själv och mosa, för det här var ett perverterat sätt att få i sig så goda saker på :-)
Kram till alla, ta vara på varandra!

---

Photos

Zochrot-skyltar
Sådana här skyltar, på arabiska och hebreiska, sätter Zochrot ut när de går på tur med folk på de ställen där det 1948 låg en arabisk by,men nu är en israelisk/judisk plats, vare sig det är mitt inne i Tel Aviv eller t.ex. i en park mellan Tal Aviv och Jerusalem. Det står alltså "Här låg XXX", d.v.s. namnet på den by som fanns där.

Bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs!
Johodå, det finns ett palestinskt öl! Såhär ser det ut, tillverkas i Ramallah och jag fick även tag på det på ett annat fik i Tel Aviv, dit vi gick med en tjej från Kav La'Oved. Smakar lätt, inte så obefintlig som typ Corona, men på väg ... men gott i olidlig värme.

Veggie bars meny
Ni förstår varför jag gillade Veggie Bar? Med den kaninen (släkt med Lille Skutt?) på menyn!

Cinemateket på utsidan
Jag vet, bilden är usel, men den måste vara med. Vilket Cinematek!! Det är dock finansierat av diverse donatorer, vissa av vilka man inte har lust att ta i med tång, men jaja ... inte statligt, alltså. Impad.

Cinemateket på insidan
Hrm. Lite annat än fiket på Draken, eller godisdisken på Capitol ...