Advertisement
Published: November 10th 2008
Edit Blog Post
Anne och jag!
Vantandes pa baten till Belize.. Belize är ett litet land i Centralamerika som inte alla känner till. Med kust mot Karibiska havet, bara 650 000 invånare och med en så sen självständighet som 1982 från Storbritannien och med en otroligt multikulturell befolkning, så kändes det som ett lite annorlunda resmål! Jag och Anne, min amerikanska vän, behövde förnya vårt visa då man bara får 90 dagar när man kommer in i landet. Eller det är egentligen en union som består av Guatemala, El Salvador, Nicaragua och Honduras, så man måste ta sig utanför dessa gränser. Anne har vänner i södra Belize så dit förde äventyret oss!
De som rest i Centralamerika känner till de tre nyckelorden: tålamod, tålamod och så lite mer tålamod! Redan första bussresan gick bussen sönder och vi fick vänta nästan 2 timmar på ersättningsbussen... Denna händelse satte om man säger sin prägel på resan! Hur själva resan gick till är mindre intressant men efter 14 timmars resande tog vi in på ett hotell i Puerto Barrios varifrån vi dagen efter tog en båt över till Punta Gorda i Belize. Nästan alla hotell i området var fullbelagda då det dagen efter skulle anlända en båt från USA med bilar som släktingar som
Vart hus!
Kontrasterna ar harliga! Vart var INTE det vita... arbetar i där skickat till guatemalteker och Salvadoraner! Här lever ju en otroligt stor del av befolkningen av remesas som är pengar som skickas från emigrerade släktningar i USA. Men vi hade tur och hittade till slut en rum på det mycket exotiska (not!) Hotel Caribeña!
Båtturen till Belize tog knappa timman över ett blått och stilla Karibiska havet och var fantastisk! Bara att vara på eller nära havet ger mig en helt annan känsla för och av allt omkring mig. I Punta Gorda bor fyra amerikanska volontärer som Anne känner som alla ska vara där i 2 år var. Min första känsla var: ”Oh my God, de är ju helt galna! Här finns ju INGENTING att göra!” Punta Gorda har ca 5000 invånare och är den största staden/byn i hela södra delen av landet. Vi kände oss som hemma efter en halv dag, så då kanske ni förstår. Volontärerna är ju såklart inte där för att roa sig, men jag kan tänka mig att man känner sig instängd efter kanske... 1 vecka! Här bodde de i ett kollektiv i ett hus som definitivt sett sina bästa dagar, men som år efter år överlever stormar och orkaner. Byn är
Lugnet sjalvt...
PG en tidig morgon... fantastiskt mysig och det var en härlig känsla att få känna sig säker när man gick på gatorna. Vi lånade cyklar av våra vänner som vi tog oss runt på och vi kunde tom lämna dem olåsta utanför affären, tänka sig! Fyra av mina vänner blev ju rånade precis utanför mitt hus klockan sju på kvällen förra veckan här i SS, så jag har kännt mig lite halvt paranoid det senaste som ni kanske förstår...
Då vi bara hade fredagen och lördagen på oss att upptäckta iaf en liten del av södra Belize så blev det på lördagen en utflykt till Placencia som är en halvö två timmar norr om Punta Gorda. I Placencia har turismen anlänt och högsäsongen är på antågande efter en extra intensiv regnperiod. Den största attraktionen här är helt klart stranden som sträcker sig längs hela halvön utefter det Karibiska havet. Njuta av stranden var precis vad vi behövde och efteråt kände vi oss precis hur avslappnade som helst, smittade av den karibiska mentaliteten av ”tranquilo” och ”mañana”. Bussturen dit och hem vad underlig... Helt plötsligt fick jag känslan av att vara i Norrland! Långa sträckor av vägen var helt obefolkad, växtligheten bestod stundtals huvudsakligen
Odlemannen!
"Jesus sa till mig att doda odlan!!!" var hans argument for att bara omkring pa en leguan som han sedan slapade efter sig... av tallar och det var nästan ingen trafik på vägarna. Är inte likheterna iögonfallande?! Återigen i Punta Gorda ägnades kvällen åt ”game night” med kanske 15 personer ur volontärkollektivet i PG. Det enda invånarna i PG kan ägna sig åt på kvällarna är att supa sig fulla och de är precis vad det gör, så det är ju bra att träffas för något annat ibland också. Fullast vinner i PG och det gäller också att kunna skryta ordentligt om det!
Hur härligt vi än hade det i Belize, så var vi ändå tvugna att ta oss hem igen. Hemresan planerades till söndagen, men vi var lite oroliga att det inte skulle fungera då de sa till oss vid ankomsten att vi var tvugna att stanna i 72 timmar om vi ville förnya våra visum. Någon vakade över oss (Anne har bra kontakt med Han där uppe) så denna enorma, griniga och stränga svarta man släppte till slut igenom oss. Phew! Vi trodde detta var slutet på våra problem, men vad fel vi hade! För att göra en lång historia kort så kan man säga att vi genomled... lite svårigheter! Minst tre stycker "Ljugarmän" som försvårade vår resa av två
Placencia
Stranden i Placencia var i riktig Carribean-style... kända anledningar: Ena sorten ljuger för sin egen vinnings skull och den andra för att den inte vet bättre, men inte vågar erkänna det! Tyvärr hamnade vi i situationer där vi inte hade något val mer än att lita blint på helt okända människor vilket resulterade i att vi inte hann till San Salvador på en dag utan mitt i natten fick gå över gränsen mellan Guate och El Salvador i bäckmörker bara för att få reda på att sista bussen till Metapán som är nästa stad (vi hade blivit tillsagda att det skulle finnas en DIREKTbuss till San Salvador, haha, att jag gick på den lätta!) redan hade gått. Så upp på flaket av en bil tog vi oss i maklig takt till Metapán där vi tog in på exotiska Hotel California, åt en äcklig macka, sov och sen tog första morgonbussen kl 04 till San Salvador. Det enda jag kunde säga när vi stod på gränsen, i stort sett helt ensamma med en gråtandes Anne va: - Vi kommer skratta åt detta i morgon! Det kan ju faktiskt alltid vara värre! Sen kramades vi och föll i samklang in i något slags gråt-skratt! Men det är ju detta
som är äventyr, när oväntade saker händer! Det blev bara lite för många motgångar på en dag... Minnesbanken är dock återigen fylld av väskätande råttor, ödlemän, Ljugarmän, västindiska trumtävlingar, världens läskigaste händer alla kategorier och nya fantastiska bekantskaper! En härligt mix, precis som allt annat här i Centralamerika!
Vi är redan i mitten av november och det är bara dryga månaden kvar av min tid på IMU. Jag kommer fortsätta arbetet ungefär som det har varit hittils med besök på landet, planerandet av händelser som Internationella människorättsdagen och lite andra lokala dagar och med tillverkandet av min kalender som jag börjat med. Jag trivs fortsatt bra här, men tiden som är kvar känns ändå lagom. Min arbetskompis Jennie kommer till Guatemala City den 29 december och sedan ska vi ut och resa tillsammans till hemresan som sker den 22 januari. Hon är så välkommen så och det ska bli himla trevligt!
Ha det super mina vänner! På återhörande!
Advertisement
Tot: 0.071s; Tpl: 0.012s; cc: 5; qc: 45; dbt: 0.0442s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb