COMING SOON HOUSE ADVERTISING ads_leader
Saved: November 22nd 2013
Edit Blog Post
Liten affär utanför Waseda
Så här kan det se ut längst de små gatorna bredvid mitt universitet. På måndagen var tanken att jag skulle åka in till Waseda igen och skaffa mina papper som gör att universitetet går i god för mig när jag hyr lägenheten. Jag hade betalt avgiften på posten redan. Internetbank och liknande är det inte tal om i Japan, betalar gör man genom att mata postautomaterna med kontanter, annat är det inte tal om. Det är därför det är en så stor deal att posten i Japan skall privatiseras nu, det är verkligen ett enormt viktigt nav i hela det japanska samhällets infrastruktur. Allt går genom posten. Så nu behövde jag bara åka in till Waseda och lämna över pappren, och allt är fixat.
Trodde jag. För det är nationell högtid (vilken har jag ingen aning om) och allt är stängt. Allt. Så jag kan inget annat göra än att strosa runt lite på det tomma universitetsområdet som bara befolkas av några turister och enstaka elever som njuter av slutet av sommarlovet, köpa några risbollar till lunch och bege mig hemmåt igen. Min cykel har jag ställt i ett speciellt cykelgarage, jag försökte ställa den framför stationen på morgonen och blev utskälld av en man i gul overall, för i Kokubunji finns det
Okuma konserthus
Detta är Wasedas stora symbol, deras konserthus. Turistgrupper kommer hit och plåtar och allt. I kid you not. ingen allmän cykelparkering, och det är förbjudet att parkera cyklar inom 500 meter från stationen. I stället får man betala fem spänn och ställa cykeln i cykelgaraget, en enorm byggnad där praktiskt taget tusentals cyklar ställs varje morgon. Man staplar dem på höjden på en gul ställning, och om inte det räcker så finns det flera våningar att använda. På ett sätt är det praktiskt för cyklarna hade inte fått plats på något annat sätt, och eftersom cyklarna rensas ut om de stått en vecka så slipper man de högar av trasiga övergivna cyklar som brukar finnas utanför alla stationer i världen. Samtidigt har jag svårt att inte se det som en extra utgift för mitt pendlande. Men ryktet går att jag kanske kan skaffa ett bra pendelkort, så jag överlever nog. Annars kostar det ungefär 30 spänn att åka in från Kokubunji till Waseda.
Mio vill ut och äventyra och har köpt en bok med tips om bra promenadställen i Tokyo. Det närmaste är Inokashirakoen i Kichijouji, så dit åker vi. Det är en fin park runt en avlång damm, och den är helt invaderad nu när det är helgdag. Överallt finns det gatumusikanter, mimare, clowner, stråkkvartetter, svanar
Waseda
Min skola och gatuförsäljare som säljer konst eller hantverk. Vi och två satta amerikanskor får syn på en tjej med en kanin i koppel, och när de vrålar ”Aw mah gaaaaawd, a bunnnnyy!” får Mio för sig att de vill äta upp den och skrattar så att hon kiknar. Vi sitter vid en liten källa där gamle räven Tokugawa Ieyasu kokade sig en god kopp te, och vi ser på en man med en rött hjärta snaggat på huvudet som blåser Mimmi Pigg-balonger. Det är lite charmigt att det liksom bara händer en massa saker hela tiden om man tar sig samman och åker någonstans, även om det bara är en (relativt) vanlig måndag. Och det här är bara en liten del av en av 46 delstäder. Möjligheterna till äventyr är förbluffande.
När vi kommer hem så går vi på internetcafé för första gången, den här gången på ”Afuro”, som ligger på översta våningen i ett högt hus, och som visar sig vara ganska dyrt (30 spänn för en halvtimme i avskiljt rum). Internetcafèr är trevliga på det sättet att dryck och tidningar är gratis, det brukar finnas varma och kalla drycker, majssoppa (japanerna dricker majssoppa hela tiden), livstilsmagasin och kompletta
Waseda 2
Min skola utan folk. Terminen har inte startat. uppsättningar av ett par dussin mangaserier. Efter det går vi till Muji igen, det är som en besatthet hos Mio. Muji är trevligt och så, men jag förstår inte denna fascination. Det är ju lite som IKEA fast mer, och mindre. De kör lite samma stil, minimalistiskt men ganska billigt, mycket vitt, beige och ljust trä. Och medan de har en större bredd genom att ha kläder, hudvårdsprodukter, mat etc, så har de så har de färre av allt än IKEA. De är också gladare i de absoluta budgetlösningarna, det är mycket mer tråkiga plastlådor och papp än IKEA. Men Mio vill ha en box till sitt make-up, och tills hon hittat det så fortsätter hon handla. Hennes make-up-box formas långsamt genom små inköp i diverse affärer, grundlådan från Muji kommer sedan utvecklas med hjälp av extra boxar som hon köpt på IKEA och i 100-yen-affären, den växer fram som något organiskt och tar mer och mer plats i lägenheten. Men det blir samtidigt mindre och mindre stökigt, så i slutändan är det nog en bra idè.
På Muji köper vi också en anteckningsbok där vi skriver ner kartor till olika ställen vi åkt, och vad man kan hitta
Affärsgata
Den lilla gatan som går söder om campus är fylld av små affärer. där. Där har vi nu elaka karikatyrer över tjocka amerikanskor som vill äta kaniner.
Henrik: attans, där läser jag aldrig. Maila mig genom bloggen här i stället, eller på setsukost at gmail punkt com. Mio är lite nervös att du är en farlig punkare, men att du kan laga mat lugnade ner henne en smula. Hon kunde inte tro att du gillar Lone Wolf and Cub. Hennes intryck är att alla svenskar bara gillar japanska grejer som enbart hennes föräldrar har koll på.
Mattiaz: oj, hittade du hit? Coolt, särskilt med tanke på hur mycket IKEA det är nu i början. Lätt att det blir svenne-fika/öl nu i höst, jag känner mig lite ensam på svenskfronten trots att Denis kommit med.
COMING SOON HOUSE ADVERTISING ads_leader_blog_bottom
Tot: 0.074s; Tpl: 0.011s; cc: 10; qc: 55; dbt: 0.0402s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.2mb
Henke
non-member comment
Danger ! Danger ! High voltage
Farlig, du kan hälsa henne att jag enbart är farlig för min egen hälsa. Men biljetten är fixad, så nu är det på g. Jag drog iväg ett mail med detaljerna.