COMING SOON HOUSE ADVERTISING ads_leader
Saved: November 22nd 2013
Edit Blog Post
Djungelutflykt
Det rinner en liten bäck genom området som är helt täckt av djungel. Jag bor som sagt i jousui, som betyder "ovanför vatten". Ganska annorlunda än den bild av Tokyo man får i filmer och så. Torsdag
Och så var det bestämt att alla skulle skattskrivas, var och en i den stad där de hade sin härkomst. Eller snarare den stadsdel där de bor. Alla som är i Japan i mer än 90 dagar (gränsen för turistvisum) måste skriva in sig för en Foreign Resident Registration Certificate (gaikokujin tourokushoumeishou). Det är en registrering av att du faktiskt bor någonstans, och om en polis frågar så måste du kunna visa upp den. I utbyte slipper du ha med dig ditt pass överallt. Eller egentligen inte, för rent formellt måste polisen ha en överenskommelse med immigrationsverket om att de skall fråga efter ens kort, men säg det till Tokyopolisen som är en skrämmande autonom organisation som har rätten att hålla dig häktad i en månad utan att väcka åtal om de misstänker något. De behöver bara säga att det är misstänkt att du inte vill visa legitimation (även om det är din rätt att inte göra det) och slänga dig i finkan en månad för att göra en poäng. Så summan av kardemumman är att du vill ha ett Tourokushoumeishou. Om inte annat så behöver du det för allt som kräver legitimation, som att hyra film eller skaffa
Pigg Mio
Mio är på glatt humör, och vi kommer till en liten park utanför stadshuset. en mobil. Då duger inte ett pass.
Vi bor i Kokubunji egentligen, men såpass långt från stationen att vi faktiskt tekniskt sett bor i Kodaira, staden norr om Kokubunji. Grannarna på andra sidan gatan bor i Kokubunji, Kokubunji är den närmsta stationen och vi går till Kokubunji för att handla, men idag måste vi ladda upp för en expedition norrut. Det har äntligen slutat regna, och i stället skiner solen och hettan gassar. Det blir ännu mindre storstadskänsla när vi rör oss i gränsen mellan Kokubunji och Kodaira, här odlas det friskt: trädgårdar med bananplantor, aubergine och jättrerädisor (taikon) ligger lite här och där mellan de små ett och tvåvåningshusen. Efter en liten bambudunge och en bonsaiodling med hundratals små bonsaiträd kommer vi fram till en liten bäck och ett promenadstråk som är helt omringat av växtlighet. Som en liten djungel på min egna bakgård. Nu är vi i Kodaira, skillnaden märks mest på att gatubrunnarna byter skepnad, alla städer formger sina egna gatubrunnar.
När vi börjar komma in mer centralt i Kodaira märks en stor skillnad. Överallt i Japan finns högtalarsystem, jag kan bara gissa att de är till för att meddela katastrofvarningar och liknande. Men tillvardags
Stenmannen
Här finns mest gamla gubbar och gummor, både på riktigt och som statyer. har de andra syften, i Kokubunji är dessa syften mest att av någon outgrundlig anledning spela Edelweiss halv sex varje vardag. I Kodaira däremot, när vi kommer fram till de små affärsgatorna, då spelas det avslappnande klassisk musik. Solen skiner, inte en enda bil finns på vägarna och plinkande pianomusik som ett soundtrack som knyter ihop det hela till en perfekt dag. Di är allt kluriga, japanerna.
Det här är iofs också väldigt mycket ett pensionärs-område, det märks tydligt. Affärerna är varken ägda av eller vända mot ungdomar. På en grusplan spelar ett tjugotal gubbar och gummor en sorts mix av polo och krocket, helt klädda i vitt. Takten är väldigt, väldigt långsam, för att säga det minsta. Men snart är vi framme vid stadshuset, och det är nu dags att tackla lite japansk hederlig byråkrati.
Först skall jag anmäla mig för ett Tourokushoumeishou, eller “gaijin card” som många utlänningar helt enkelt kallar det. Processen är ganska lätt, jag behöver bara lämna in foto på mig själv (som vi tar i en automat utanför), min adress, visa upp intyget på att jag skall gå på Waseda, och sen fyller jag i lite papper. Själva kortet i sig tar
Stadshuset
"This is the Shitty Hall, what can we do for you?" tre veckor att få, men innan dess kan jag köpa ett antal papper som intygar att jag faktiskt skall få ett gaijin card, men namnet på det pappret är så långt att inte ens japanerna själva klarar av att läsa det, och läraren på introduktionen kallade det helt enkelt “det där pappret med det långa namnet”. Detta papper skall fungera precis lika bra som kortet (Yeah right!). Efter det skall jag anmäla mig till den nationella hälsoförsäkringen. Det är en obligatorisk försäkring som alla i Japan måste betala, och som i sin tur betalar 70% av alla sjukhuskostnader, no questions asked. Som utbyteselev har jag en försäkring från Lunds universitet, men jag har inget val. Alla måste betala den, så jag skall inte tro att jag är så jävla speciell bara för att jag är svensk och har en egen försäkring. Fast försäkringen visar sig vara ännu mindre komplicerad, och jag behöver inte ens vänta på att få kortet.
Allt som allt så var det lättare än jag trodde att ordna alltihop, särskilt med tanke på hur komplicerat det var att göra allt som behövdes för att komma in i landet. När jag väl är här så blir det
Lunch
Vi hittar en liten liten restaurang med plats för typ fyra pers, och där äter vi god fisk. helt plötsligt ganska mycket enklare, jag antar att de helt enkelt blir lite softare när man väl visat sig värdig att ta sig över gränsen. Men vi får se, The Man lär ha en och annan överraskning till mig…
När vi går tillbaka så går vi förbi inte mindre än två universitet. Hela Tokyo är helt galet packat med universitet, en konstig tanke för mig som kommer från ett land där det är ovanligt att ens ha ett universitet i en stad. Här har vi tre-fyra stycken, bara i min lilla stad. Resten av dagen är helt misär. Jag åker tillbaka till universitetet för den andra halvan av introduktionen. På vägen dit lyckas jag ta fel tåg i Nakano. När jag väl kommer fram så går allt ut på hur man fyller i de papper jag fyllt i i Kodaira. Varje stadsdel har sina egna papper (de är lite mer som kommuner än svenska stadsdelar, med egna organisationer som liknar kommunfullmäktige och liknande), så de som bor på korridorerna får gå igenom pappren på introduktionen. Vi andra är där i onödan. Vi kan fortfarande inte använda datorerna på skolan. Sen åker jag hem. Imorgon väntar andra bullar. Kanelbullar. Yokohama
Makrill
Stekt makrill är ju ändå det godaste. Med ris och misosoppa och en sorts skum inlangd grönsak som heter warabi som inte är så jättegod. och IKEA hägrar vid horisonten.
COMING SOON HOUSE ADVERTISING ads_leader_blog_bottom
Tot: 0.084s; Tpl: 0.011s; cc: 9; qc: 55; dbt: 0.0517s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.2mb