Advertisement
Published: March 18th 2007
Edit Blog Post
14 och 15 Mars:
5:45 var vi pa plats for att bli upphamtade med buss for att aka till The Last Resort. Ett stalle vi last om pa internet som erbjuder aventyrsaktiviteter med overnattning i en dramatisk bergsmiljo fem timmars bilfard nordost om Kathmandu. Det var en otroligt vacker bussfard dar vi fardades upp och ner mellan bergen och passerade manga smabyar. Val framme mottes vi av en hangbro av stal over en brant ravin som var 160 meter djup. I mitten av bron var en sarskild avsats och vi forstod att det var darifran vi skulle slanga oss ut over stupet. Benen skakade och magen pirrade ratt ordentligt vid tanken pa vad vi gett oss in pa. Alla aventyrslystna samlades for en genomgang av "Swing" och Bungy Jump. "Swing" ar en variant av bungyjump men istallet for att sitta fast i fotterna och hanga upp och ner sa sitter man fast i en sittsele och svingas mot slutet av fallet framat vilket ger ett langre fritt fall pa 6,5 sekunder jamfort med bungy jump som bara ger 4 sekunder. Vi delades in i olika viktklasser efter en offentlig vagning och fick vikten nerskriven med svart spritpenna pa hogra handen. Johan
vann dagens vagning med sina 92 kg (vart kom de ifran?)! Forst ut var vi "swingers".... Allra forst ut for dagen var var nyfunna van Sam, en kille fran Australien. Efter honom en till och sedan var det Sofies tur. Vi kysstes farval, for sakerhets skull, och Sofie kopplades ihop med vajern. Att det hela filmades och beskadades av alla andra pa resorten hjalpte oss bada att ta klivet ut over avgrunden. Sofie slangde sig ut och skrek som aldrig forr. Efter att ha fallit, vad som kandes som en hel evighet, borjade Sofie inse att hon fortfarande var vid liv och borjade pa riktigt njuta av farden. Det var en otroligt skon kansla att hanga hogt uppe i luften och swisha fram genom det fantastiska landskapet. Sedan var det Johans tur. Johan njot mer av sjalva fallet trots hans panikslagna sparkande i luften med benen under hela farden ned. Hoppen finns sjalvklart forevigade pa film. Efter hoppen vantade en klattring uppfor berget vilket egentligen kandes farligare an hoppen i sig eftersom ett snedsteg skulle ha tagit vara liv. Det tankte vi som tur var inte pa da eftersom vi var sa pumpade med adrenalin. Johan bestamde sig for att
testa bungy jumpen ocksa. Han tyckte det var annu mer nervost och att det kandes otryggt att vara fastspand runt fotterna. Johan dok over kanten medan Sofie nervost fotade det snygga hoppet. Jamforelsevis tyckte Johan att "Swingen" var mer njutbar sarskilt eftersom man slipper hanga upp och ned ett bra tag vilket gor huvudet sprangfullt med blod. Eftermiddagen angnade vi at en minihiking pa egen hand upp i bergsbyarna. Det kandes ofattbart att manniskor verkligen bodde dar. Pa kvallen at vi middag tillsammans med Sam och en flummig newage-belgare, vi hade trevlig stund och intressanta diskussioner. Vi sov i ett stort, permanent uppmonterat talt den natten. Det var kallt utanfor tacket och Sofie lovade sig sjalv att ALDRIG mer talta. Morgonen efter vaknade vi (otroligt nog) varma och utvilade. Efter frukost rustade vi oss for dagens aventyr; Canyoning. Detta raknas som en extremsport (!) och gar ut pa att man firar sig ned for bergsvaggar och genom vattenfall iford vatdrakt och klatterutrustning. Vi tog oss ned for fem etapper pa 3 meter, 12 meter, 26 meter, 24 meter och 45 meter. Har gallde det att inte fa svindel eller tappa fotfastet, det var mycket halt! Vi fick bara skyddshandskar for
hoger hand som vi skulle bromsa repet med men noviser som vi var bromsade vi ibland med vanster. Det gjorde ont. Alla fyra som deltog i canyoningen (undantaget de tva guiderna) hade schyssta brannsar och bortsliten hud i vansterhanderna. Efter lunchen var det dags att ta "expressbussen" tillbaka till Kathamndu. Bussen som kom var en proppfull lokalbuss. Chaufforen tyckte vi skulle sitta pa taket tillsammans med nagra nepaleser och vara vaskor under den fem timmar langa farden pa de smala vagarna langs ravinkanterna. Vi vagrade! Passagerarna fick tranga ihop sig och vi fick till slut varsin sittplats efter att Sofie hogljutt forklarat att "-We paid a lot for this!". Det kandes svinigt och som att vi tyckte att vi var for mer an lokalbefolkningen men i den stunden struntade vi i det. Bortsatt fran de harda saterna fick vi en ratt intressant och rolig bussfard tillbaka. Pa kvallen hittade vi en otroligt mysig restaurang dar de hade ett rum som avdelats i olika etager med sma sittgrupper av kuddar och laga bord. Innan vi gick in ombads vi lamna vara skor utanfor. Maten var superb sa vi kande oss tvugna att testa deras kaloririka efterratter ocksa. Nar ett av de
dagliga (!) stromavbrotten kom lystes rummet bara upp av stearinljusen pa borden. Basta restaurangen hittills!
Advertisement
Tot: 0.079s; Tpl: 0.015s; cc: 6; qc: 45; dbt: 0.0487s; 1; m:domysql w:travelblog (10.17.0.13); sld: 1;
; mem: 1.1mb
Dinara
non-member comment
Hallå där! Vad härligt det låter att få åka den där "swing". Jättespännande att läsa om era äventyr. Sitter som bänkad och väntar på nästa inlägg. Nästa bättre är serien 24. =) Hoppas ni slipper några allvarliga insjukningar! Kramar