Miami Beach

Hej allesammans! Märkte just att jag inte har skrivit på svenska på en stund, så idag får det bli på svenska till ära för min kära familj och alla andra som tycker att det är trevligt att läsa svenska.

Skrev det här i Mami, men eftersom min andra blogg plötsligt inte laater mig logga inn mera, lägger jag det ut först nu, utan att ändra vad som staar där.

Just nu är jag i Miami och träffar Odd Helge. Hade väntat länge på att komma bort från Antigua och in till en riktig stad där saker faktiskt fungerar som de skall, men redan i flyget när jag tittade ut över staden gick min puls upp i ca 630 och jag blev helt stressad. Hjälpte lite att komma ut i värmen (Antigua är inte speciellt varmt nu) och att träffa Odd Helge. Har ju inte träffats på 3 månader, knappt talat på dessa månader heller. Så fortfarande, efter 4 dagar, övar jag på att vara flickvän igen. I bussen på väg till skolan var Odd Helge studerar och jag nu bor, satt jag och irriterade mig över att alla skyltar var på engelska och inte spanska. Hade tur som hade et latinamerikanskt par bakom mig som talade spanska, kände mig genast mera hemma. Så jag kan tryggt säga att Antigua har blivit mitt nya hem, och också ett hem jag passar in i.

När vi kom fram till skolan var det lördag kväll och alla var på väg ut. Där stod jag i mina fula kläder, knappt fixad över huvudtaget med hår åt alla håll och maskara säkert mera under ögonen än på ögonfransarna, medan en massa flickor sprang runt mig i med sina perfekta barbie-kroppar, perfekt smink og perfekt hår, samt klänningar jag är ganska säker på att är toppar. Kände mig som den fula ankungen, och var helt stressad efter ett super-lungt liv i Guatemala där ingen bryr sig varken om kläder (hur de ser ut, vi går ju nog inte nakna...), smink eller hår. Men när jag sedan kom in i rummet och såg utsikten över stranden lugnade jag ner mig. Om jag har den DÄR stranden 20m från mitt hus skall jag nog överleva barbie-flickorna.

Här bor jag i Odd Helges skola, får frukost och middag här inkluderat (har ju nog betalat för det), och sover i ett pojkrum med Odd Helge och 3 andra killar. Måste säga att jag känner mig som om jag har hoppat rakt tillbaks till UWC. De flesta är yngre än jag är, och jag är ju ändå inte speciellt gammal. Också är ju alla från olika land med varierande engelska, så liknar ganska mycket. Problemet med att lära engelska här, t.ex. för Odd Helge är att alla i hans rum har samma eller sämre nivå av engelska. Han har ju skoltimmar var de lär engelska, men han har ingen att öva med, efter som här inte är någon med perfekt engelska man kan apa efter. Så är glad jag valde ett sådant program som jag gjorde, och inte åkte t.ex. med EF (Odd Helges organisation) och lärde spanska, tror min spanska hade varit långt ifrån vad den är nu. Så det är ju lite synd för de som bor här som faktiskt vill lära sig bra engelska. Fast jag har nog intryck av att de flesta är här för Miami's skull, stränder och festande.

Annars hade jag en jätterolig kille som checkade mitt pass i Miami. Lotti skrämmer mig alltid med hemska historier om passkontrollen, men har ännu inte råkat ut för något sådant. Min man frågade varför jag var i Miami. Så sade jag att min pojkvän bor här. Så skrattade han bara och sa ”YOU live in Guatemala, and HE lives here? That must be a great relationship..?”. Jag skrattade åt honom och så ropade han till sig en anna pass-kille och berättade det hela, och ”mobbade” mig för det. Andra killen sa at det inte var något problem, för att han menade att jag förståss hade pojkvän i Guatemala också. Inte förstår jag hur Lotti alltid hamnar ut med galna auktoritets-personer, eftersom jag alltid får roliga killar.

Annars har jag nu blivit van med att var här i Miami, och njuter stranden bäst jag kan. Har tyvärr haft otur med vädret så har inte blivit så mycket solning. Skall ändå tillbaks till Antigua och jobba där 1,5 månader till, så betyder egentligen inte så mycket hur jag ser ut, ingen bryr ju sig ändå i Guatemala, där vill de vara ljusast möjligt. Har också varit på bio (”Hope they serve beer in hell”, jätterolig film!) och vandrat upp och ner shopping-gatan lite för många gånger. Har klarat att låta bli att köpa så mycket, måste ju till slut få hem alt från Guatemala i december, men är ända skönt att gå lite i butiker, finns inte så¨mycket annat än torget i Antigua. Imorgon åker vi kanske med Odd Helge till en outlet mall. Måste se till att bara ta med en viss summa med pengar och inte mitt kreditkort, för outlet-butiker kan fort vara farligt med mig i närheten...

När jag kommer tillbaks till Antigua har Katie (min bästa kompis i där) åkt till Colombia för 2 år, mina norska kompisar är ute och reser och ingen jag känner mera bor i San Juan del Obispo. Jag gissar att de blir några tråkiga första veckor tillbaks, men nu känner jag ju i alla fall familjen bra, så blir ändå inte så ensamt. Dessutom fick jag just höra att ett gäng av mina kompisar från Bergen kommer via Antigua så att de är där när jag kommer hem från Miami, blev jätteglad när jag hörde det! Sedan kommer i början av november också en annan kompis, och så kommer pappa. I mellantiden skall jag börja på nytt projekt, sjukhuset, så det är kanske lika bra jag inte känner så många där.

Var annars och tittade på sjukhuset här om dagen. Det ösregnade och jag var genomvåt när jag kom fram till skolan där någon skulle följa mig till sjukhuset. När jag kommer fram säger rektorn ”Men det regnar ju, ingen här vill bli våta, kom tillbaks en annan dag!”. Jag stod där och gapade och visste inte vad jag skulle säga. Jag hade kommit dit endast för detta och de svarade med ”ja men se på dig, du är ju genomvåt, ingen annan vill se så ut!”. Jag blev rasande och till slut kom de sådan tur på att ena läraren hade bil och kunde köra mig, så jag slapp dit till slut. Sjukhuset är helt hemskt! Största delen är ett ställe var utvecklingsstörda bor, delade i sektioner för vuxna kvinnor, män, ungdomar och barn. De har alt för få anställda där så nästan alla bara ligger i sina sängar, också det som mentalt är nästan friska men har problem med det fysiska. Det värsta var ändå när jag kom in i ett rum var två ungdomar satt i var sin bur. Då talar jag om full storleks djur-bur med tak och alt. Sjukskötaren förklarade att dessa två försökte stiga upp hela tiden men hade problem med att stå själv, så därför måste de vara i bur. Jag såg lite logik i hennes förklarning, och mår fortfarande illa av tanken. Det kommer att bli hårt att börja jobba där, men jag hoppas att jag klarar det. Slipper jag förbi det helskinnad har jag en otrolig erfarenhet med mig resten av mitt liv. Det trevliga med sjukhuset är att man får välja precis hur mycket man jobbar, vilka dagar i veckan och från vilken tid till vilken tid. Så jag måste sätta mig ner och fundera vad jag vill.

Till slut kan jag berätta att min sista dag på Jardin de Amor var många gånger mera ledsam än jag trodde den skulle vara. Barnen i skolan hade lagat en dans åt mig, barnen i min klass hade ritat och skrivit saker åt mig, och när jag skulle gå sprang alla barnen mot mig och kramade mig. Jag sade att jag ville ha en kram av var och en av dem, och flera ställde sig i kö flera gånger för att få många kramar. Många av dem tackade mig massor (6-10 år gamla barn!), sade ”te quiero mucho” och att de kom till att sakna mig. Jag var SÅ nära med att bara säga ”jamen, jag blir ju här 1 månad till!”. Jag har lovat att komma på besök om inte före så i alla fall när pappa kommer, och hoppas att de fortfarande kommer ihåg mig då.

Nu skall jag avsluta och fundera med Odd Helge vad vi skall hitta på. Vädret är dåligt igen..

Kram till er alla, nu är det snart jul!

---

---