Tagaytay

Hej igen, efter att ha rest runt en hel del i Filippinerna är jag återigen redo att skriva lite.

”Då rätt många läser bloggen, medan förhållandevis få gör sig besväret att kommentera, har det inte heller varit särskilt motiverande att sätta sig ned och skriva. Men till er som har kommenterat, tack! ”

Cecilia, hej, jag tror inte att jag tidigare träffat dig, men det var både överraskande och roligt att läsa dina kommentarer. En fråga, hur kommer det sig att du träffade så många filippiner i gymnasiet? Hursomhelst, det vore skoj att träffas ngn gång och utbyta erfarenheter. Föresten, lycka till med släktforskandet.

Anna, kul att du tagit dig tid, och kul att höra ifrån dig. Ledsen att det inte blivit så mycket bloggande på senaste. Skoj att du fått jobb, hmm, Dalarna, huu, men cash, jippie. Vad är det för jobb förresten?

Björn, det var länge sedan, du får gärna skriva mer om vad du har för dig.

Mats, tyvärr har jag inte forskat så mycket kring Tuberosarna, utan koncentrerat mig på att vara turist, vilket kan vara svårt nog. Vi kan kanske diskutera fenomenet Tuberos mer utförligt när jag kommer tillbaka.

Till resandet, för ett tag sedan gjorde vi en utflykt till Tagaytay. Tagaytay är ett samhälle som är byggt kring kanten på kratern av en gammal vulkan, Taal. Kratern är enorm, även då det är klart är det svårt att se ifrån ena sidan till den andra. Mitt i kratern är delvis fylld med vatten, detta vatten utgör Taal-lake. Mitt i detta vatten, finner man en ny, mindre vulkan, denna är aktiv. Har man tur, kan man ibland se hur den ryker. Har man otur, kan man få se mer än rök.

Tidigt på morgonen åkte vi, resan tar ifrån Manila mellan en till två timmar, beroende på trafiken. Det första man märker, är hur frisk luften är bland bergen, jämfört med Manila. För första gången på länge kände jag mig klar i huvudet och fylld med energi. Efter att rest runt lite i Filippinerna, är jag övertygad om att det inte är värmen i sig, utan fukten och smutsen som sänker mig i Manila. Tillbaka till Tagaytay. Som alla andra turistsamhällen, lever Tagaytay på turisterna, alltså försöker de med alla till buds stående medel, och några till, att kränga på en saker man inte vill ha. Det mesta är som vanligt skräp. Så fort man stannar med bilen, flockas försäljarna runt en som flugor kring, ja ni vet vad. Om fönsterna inte är stängda, flyger det, som tentakler, genast in ett tiotal armar fulla med souvenirer in i bilen.

Föresten, om du vill stanna någon stans på vägen och titta på utsikten, så kan du ge dig faan på att ngn kommer fram till dig och begär pengar för att du stannar på hans rastplats. En iakttagelse jag gjort i Filippinerna är att allt är helt genomkommersialiserat. I stort sätt alla du inte känner försöker att blåsa dig för en kortsiktig vinst, att bygga upp långsiktiga affärsrelationer på förtroende verkar inte existera.

Ett till exempel på detta, igår beställde vi pizza, är pizzan sen, ska man enligt deras policy få en ny pizza gratis. Pizzan var sen. Vi fick förvisso en gratis pizza, men först efter en jävla massa tjafs, över 15 minuter skulle jag tro. Först ljög de om tiden de fått ordern. Tyvärr för dem, var de inte så bra på att räkna, för med den ”nya” tiden var de fortfarande sena. Det tjafsades fram och tillbaka. Det var först när vi förklarade att vi vägrade att betala för ngn pizza över huvud taget om de inte höll sitt löfte de gav sig. Vad var det som avgjorde? Pengar så klart! Incidenter som denna upprepar sig gång på gång. Ett till exempel. När du bokar en resa på en resebyrå får du ett pris. Dagen efter när du ska betala, har priset stigit minst 100%, pga alla 100 dolda påslag de ”glömde” att tala om när du bokade. Mitt råd, betala inte, utan börja tjafsa, har du ork, lönar det sig. Jag är såå trött på att man inte kan lita på ngn och att man ständigt, för att inte själv bli blåst måste vara ständigt misstänksam och behandla människor som skit. Det är inte bara i Quiapo det gäller att inte vika ned sig. Hela samhället är ett enda stort nollsummespel, djungels lag råder. Det kanske inte är så underligt att landet är fattigt och genomkorrupt när i stort sätt alla bara tänker på sig själva, samtidigt som långsiktigt tänkande inte existerar. Filippinerna var en gång i tiden ett av de rikaste länderna i Asien, men för varje år halkar landet efter mer och mer. Kanske är det sant som vår guide Carlos Celdran sa, att Manila förlorade sin själ efter bombningen av Intramuros, den gamla staden. Mina tankar kan sammanfattas på följande vis. Beter sig människor på detta vis för att de är fattiga, eller är de fattiga för att de beter sig så här? Jag tror att det är både ock.

Ok, ursäkta för sidospåret, vad mer kan jag säga om Tagaytay? Utsikten var fantastisk, det var väl allt. Vi åt även på ett ställe med grym utsikt, maten var god också. I entrén möttes vi av en skylt som uppmanade en att lämna ifrån sig sina skjutvapen i garderoben. Vidare såldes butterflyknivar och svärd i resturangens tillhörande butik. Hmm. Beställer du öl i Filippinerna kan du räkna med att få den serverad i ett glas med massor av is i, usch!

Vi besökte även ett ställe kallat fantasy world. Fantasy world består av ett stort fejkslott byggt i plast. Det är allt, inga aktiviteter erbjuds där över huvud taget. Dock hade de en massa anställda som klippte gräset m.m. Jag undrar verkligen hur de går runt, vi var i stort ensamma där.

Slutligen besökte vi det som nuförtiden kallas Peoples park in the sky. Högt uppe på en spetsig bergstopp ligger ett av den förre diktatorns Marcos palats. Byggnaden hann inte bli klar före revolutionen som störtade Marcos, men det som finns där var verkligen imponerande, om än slitet. Ifrån toppen ser man långt, långt. Det måste vara coolt att bo där som diktator. Du vet att du kontrollerar allt du ser nedanför dig, och det du ser ifrån den här höjden, är en hel del. Återigen fanns det inget att göra förutom att titta på utsikten och bli trakasserad av alla försäljare.

När vi kom hem hade en av kattungarna blivit dödad av en annan katt i området, så nu har Mike, mamman, och de två återstående flyttat in i huset. Jag vet inte hur katter känner, men för mig var det hela tragiskt. Mike försökte ständigt att bära in den döda kattungen till de andra, som om hon inte förstod, eller ville förstå att den var död. Efter att vi begravt den, fortsatte hon att leta efter den i flera dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka synd om en katt, men jag tyckte verkligen synd om henne. Ok, det är naturens gång, vad nu det är, men det då ska man komma ihåg att det även är ”naturens gång” då människor dör.

Detta var allt för denna gången!
/Marcus

---

---

---