Några lugna dagar i Manila

Att sy upp kläder åt sig är ganska billigt i Filippinerna, problemet är att det gäller att få tag på en skrädare man kan lita på. När det är gjort ska materialet köpas. Skräddaren har ofta lite material, men vill man ngt annat en skräddarens ofta mediokra utbud får man vända sig ngn annan stans. De bäste tygerna i Metro Manila hittar man i stadsdelen Divisoria, som är en jättemarknad och slum samtidigt. Mitt i slummen, handlas det med varor värda, ja jag har inga exakta siffror, men helt klart mycket. Tipset att gå bege sig till Divisoria fick vi ifrån Joys syster Lea, som är utbildad sömmerska, och som själv brukade sy kostymer för kostympartyn. Tygmarknaden är väldigt trång och inhyst under flera olika byggnader med tak emellan. Arrangemanget skulle säkert få vilket brandskyddsmyndighet som helst att rysa av förskräckelse. Men jag är säker på att ingen inspektör någonsin skulle våga sig hit ändå.

Att gå vilse är ingen konst, gångarna är trånga och smockfyllda av varor och människor. Slutligen, men Leas hjälp, hittade vi ”vår” tygaffär, Benson. Benson är en riktigt liten och vid första anblick oansenlig affär inhyst som ett hål i väggen. Affären, ska dock enligt rykte, vara en av de bästa. Ägaren, Herr Benson är kines och affärsman uti fingerspetsarna. Trots detta kände jag förtroende för honom. Självklart försöker han sälja de mest exklusiva och dyraste tygerna, men han puschar aldrig. Han ger bara förslag, och han är väldigt kunnig. Han fuskar inte heller med priset, utan säger han att ett tyg kostar si och så mycket, gör det också det. Kort uppfattade vi honom som saklig och ärlig. Efter affären var avslutad, pratade vi lite allmänt om väder och fotboll m.m.

Vi hade planerat dåligt, så det var mitt i eftermiddagsruschen när vi skulle ta oss hem. Det var omöjligt att få tag i en taxi, så det fick bli jeepney istället. Detta var den värsta jeepneyresan hittills. Det var så trångt att jag var tvungen att sitta i knät på mig. Den ovanlig girige jeepneyföraren, vägrade dessutom att köra innan jeepneyn var absolut fullsmockad. Packade som sillar satt vi, säkert mer än en timme, och andades avgaser. Trafiken var så tät att det definitivt hade gått snabbare att gå, förutsatt att det hade funnits utrymme på gatan för fotgängare. Det fanns det inte. När jag steg av jeepneyn var jag så yr, att jag hade problem att gå rakt. Väl hemma, var det duschen direkt.

Senare på kvällen blev vi inbjudna till en vapenmässa av Alex Topacio, Joys vän som jobbar i familjeföretaget Twin pines. Twin pines är stora och säljer även till regeringen i Filippinerna. Vill du köpa en ak-47, inga problem, förutsatt att du har de rätta papperna. Mässans tema var kvinnligt självförsvar, för att få fler kvinnor att köpa guns, då den marknaden än så länge är relativt oexploaterad. Det var dock väldigt tunt med kvinnor på mässan. Familjen Topacio äger också butiker där man kan köpa sexhjälpmedel. Så nyckeln till rikedom är verkligen vapen porr och sprit. Så, de har bara spritan kvar, för att bli kompletta. Innan mässan, var vi dock väldigt hungriga, först försökte vi köpa pizza, men den var slut, så i desperation köpte vi korv med bröd, ajaj. Snacka om dåligt val, magsjukan kom som ett brev på posten, dock slog den först till dagen efter. Jag mådde riktigt kasst, Joy klarade sig ngt bättre, Nu vet jag i alla fall hur det är att ha feber i ett varmt klimat. Det är inte skoj, jag sov hela dagen i kontoret som är luftkonditionerat. Tillbaka till kvällen innan. Alex var riktigt rolig att umgås med och vi hade en trevlig kväll. Alex tävlingsskjuter, så det blev en del snack om skytte. När Joy hade fått nog, gick vi och åt. Jag åt en pasta carbonara som var en av de bästa jag ätit. Vi åt även ??? som man doppar i smält choklad mmm. Innan vi skildes bestämde vi oss för att träffas nästa vecka och skjuta lite lerduvor.

Det var allt för denna gång!
/Marcus

---

---