Marcos Parin, Marcos Forever

Tack för alla kommentarer, så, ’piskan’ fungerar, då är det väl dags att balansera med lite ’morot’. Varsågod, hoppas att den smakar.

Ayeray, it’s really nice to hear from you. If you have some stories from Argentina, please feel free to share them. To bad that you’re so far away, get rich so you can travel and visit us, we will try to do the same thing. Joy says hi.

Per: Angående Kim Il Sung, jo, jag fick höra det ifrån Joy också. Men detta var den enda bilden som inte var suddig. Hursomhelst var jag tvungen att spela lite ”no motherland without you” när jag kom hem. Jag gillar den andra kostymen bättre, synd att den inte kom med på bild, du ska få se den ngn dag. Den är mörkgrå och kritstrecksrandig. Tyget är fantastiskt, jag blev omedelbart förälskad när jag såg det. Tyvärr kostade det också därefter, men jag tror att det var värt det.

Nej, jag tror inte att jag hört talas om din magsjuka. Men du överlevde i alla fall. Tur att den inte slog till på flyget. Jag fick höra en historia om en släkting till Joy som ätit Balut (aborterad anka) och sedan skitit i brallan i en Jeepney. Medpassagerarna såg inte glada ut, och jag tror inte att han var särskilt glad heller. Om du inte läst om vår resa till Boracay, som också är postad på denna blogg, gör det! Det är ett av våra mer trevliga minnen härifrån. Förresten, när kommer du hem, till Norrköping? Hör av dig, så får vi ta en fika och utbyta historier och bilder.

Kåre: Du har nog rätt, som vanligt. Att det skulle vara mul- och klövsjukan låter rätt rimligt. Men du måste hålla med om att det var lite Engrish över det hela. Jag klagar inte på pizzan, men jag måste erkänna att jag saknar svennepizza lite.

Petri: Vi är inte sjuka lägre, det var läge sedan. Förresten, har du läst de andra inläggen? Kul att du uppskattar bloggen, förresten, hur var det på Gotland? Uffe ÄR den blinde massören, jag håller med. Han borde marknadsföra sig som det också.

Simon: jo det är monsunperiod nu. Många tyfoner sveper över Filippinerna så här års. Så jo, det är rätt grått. Det blåser även och regnar, mycket. Riktigt mycket ibland. Honeymoon, jo det låter seriöst hehe.

Anonymous: Om du gillade swastikor, kommer du att gilla detta inlägg också.


Till inlägget, Marcos Parin.

Ferdinand Marcos, var diktator i Filippinerna fram till 1986. Överallt i hela Filippinerna hatar folk Marcos, som nu är död. Folk är riktigt arga, de förstör hans statyer och skiter på dem tex. Ferdinands fru Imelda sitter nämligen fortfarande på stora rikedomar som hon och hennes man stal ifrån ett redan fattigt land. Hursomhelst finns det ett undantag, Ilocos, Marcos hemprovins. I Ilocos älskar man Marcos. Är man där, gör man bäst i att inte nämna Marcos och diktator i samma mening. Den store statsmannen går dock bra.

Lite kuriosa, när Marcos störtades var Joy och hennes föräldrar med i den folkmassa som intog hans presidentpalats. Allt gick dock ganska fredligt till. När de väl var inne i palatset behövde Joy, som då var tre år gammal, uträtta behov nummer två. Nöden har som bekant ingen lag, så hon fick uträtta sitt ärende inne i palatset. Ni måste hålla med om att det är lite cool att ha bajsat i den gamle diktatorns palats under pågående statskupp.

Mer kruiosa, provinsen bredvid Ilocos norte, fick under Marcos sina gränser ändrade så att de uppifrån ser ut som Marcos ansikte i profil, med blicken riktad mot Ilocos. Snacka om att vissa har för mycket resurser.

I Filippinerna är det tradition att den sittande presidenten berikar sig själv och sin hemprovins. Marcos var inget undantag, och Ilocos, både Ilocos sur, och Ilocos norte, upplevde under Marcos ett fantastiskt välstånd. En hel del av infrastrukturen finns fortfarande kvar, som den stora motorvägen dit ifrån Manila, vilken vi åkte på under vår resa till Ilocos. För att se mer av Filippinerna, bestämde vi oss för att åka till Ilocos. I Ilocos finns det ett femstjärnigt hotell, Fort Ilocandia. Fort Ilocandia är ett av Marcos skrytbyggen, och det byggdes för en av hans döttrars bröllop. Gästerna behövde ju någonstans att bo. Eftersom det Fort Ilocandia byggdes i Ilocos överlevde det statskuppen.

Eftersom det är lågsäsong lyckades vi hitta ett relativt billigt paket. Vi reste med Joys mor Amelia, då vi tyckte att hon som hemmafru, helt enkelt behöver komma hemifrån ibland. Efter viss tvekan beslöt hon sig för att hänga på. Bussresan ifrån Manila till Laoag i Ilocos tar ca 10 timmar. Det var dock inga problem då vi åkte i Super Deluxe Class. Jag har aldrig tidigare åkt i ngn buss som varit så bekväm. Sätena var som hämtade ur business class, i ett flygplan.

Tidigt på morgonen anlände vi till Laoag, residensstaden i Ilocos norte, därifrån kom en minibuss och körde oss till hotellet. Hotellet är fyllt av skrytbilder av viktiga gäster de haft hos sig. Hotellet är också fyllt av hyllningsbilder av Marcos, i vilka han och Imelda posar med viktiga människor. Mao, Deng Xio Ping, Castro, Kadaffi, Saddam, Prince Charles, Gorbatjov, Breshnev, Nixon och den gamle påven, för att nämna några.

Om det var koreaner i Boracay, var det kineser i Fort Ilocandia. Jag tror även att hotellet nuförtiden är i kinesisk ägo. Hotellet var mysko, eftersom det hade casino och skjutbanor mm, kändes det lite som man förflyttats in i ngn av de gamla James Bond-filmerna. Eller, det påminde också lite om Tony Montanas hus i Scarface. Jo, man kunde verkligen känna sig som en knarkkung där. Efter att ha installerat oss och fikat lite, begav jag och Joy oss ned till stranden. Dock inte så länge, det var riktigt varmt där, outhärdligt. Efter att ha gått några hundra meter, vilket snarare kändes som kilometer, var det inte lite skönt att svalka sig med ett bad. Efter att ha badat beslöt vi oss för att ta en tur runt i Laoag. Hotellets transfer var dock svindyr. Enligt hotellpersonalen var deras transfer det enda sättet att ta sig till stan på. Bullshit tänkte vi. Det visade sig vara riktigt, det gick alldeles utmärkt att ta en jeepney, tillsammans med hotellpersonalen för några futtiga pesos istället. Väl i Laoag åt vi på Chowking (snabbmatskedja för kinamat) för att sedan ägna resten av dagen åt sightseeing.

Väl tillbaka gick vi återigen ned till stranden för att möta en alldeles underbar solnedgång, denna gång var det betydligt svalare där. Följande morgon åt vi hotellets frukost. Frukostbuffén var den största jag hittills träffat på. Vad mer kan jag säga? Efter att ha återhämtat oss ifrån frukosten var det dags för en KORT strandpromenad igen, för att sedan ta ett underbart bad. När vi plaskat klart var det återigen dags för jeepney och sightseeing.

Några intressanta iakttagelser. Ibland stannade jeepney, ngn kastar på ett paket, efter ytterligare några minuters färd stannar jeepneyn igen och ngn annan kommer fram och hämtar paketet. Detta skedde med ytterst få ord. I Manilla skulle innehållet med stor säkerhet aldrig ha nått mottagaren. Folk pratade även med varandra under färden. I Manila sitter alla knäpptysta. När folk väl pratar i Manila gör de det riktigt högljutt, i Ilocos är folk mer lågmälda, i klass med svenskar. I Manila betalar du när du stiger på, här betalar du när du stiger av. När jeepneyn åker på grusvägar, ställer föraren upp framrutan med en träbit för att dammet ska blåsa igenom jeepneyn och inte ackumuleras i den.

Väl framme i Laoag tog vi en tricykle runt i staden. Är man tre personer i Manila, kan en sitta bakom föraren. I Laoag trängs alla tre i sidovagnen. Hur vi fick plats där är och förblir ett under. Efter detta tog vi en tur till en närliggande stad för att besöka Marcos museum och mausoleum. Jag är ganska säker på att guiden var Marcos-anhängare. Han riktigt lös av glädje när vi frågade om vi kunde få se Marcos, i rummet där han vilar i en glaskista.

Efter att ha tittat klart på Marcos tog vi oss tillbaka till hotellet igen. Kvällen avlutades med fotmassage, vilket inte var illa efter dagens vandringar. Massagen var förvisso avslappnande, men den kom inte i närheten av massagen på Family Health Spa på Thomas Morato St. i Quezon City. Där kände man verkligen effekten i hela kroppen.

Tredje dagen, efter att ha checkat ut och anlänt till Laoag, tog vi en buss till Vigan, huvudstaden i Ilocos sur. Resan tog två timmar. Busshållplatser verkar inte existera, inte ens skyltar, ändå stannar bussen på vägen för att släppa av- och på folk. Jag undrar verkligen hur de vet vilka som vill åka med, och vilka som bara står längs med vägen i väntan på ngt annat? I byarna vi passerade var det nämligen fullt av människor på gatorna. Ibland kom busschauffören på att han behövde uträtta ngt ärende, såsom att köpa vitlök, eller att ladda sitt SIM-kort. När han ser ett ställe där han kan göra det, stannar han sonika bussen, mitt på vägen, vilken är den enda mellan Ilocos norte och Ilocos sur. Hans vän som satt bredvid, öppnade helt plötsligt dörren, mitt under färd, varför? Jo för att slänga ut sin gamla PET-flaska i diket, han hade ju druckit klart. Förutom några helt vansinniga omkörningar där vi smekte mötande fordon gick resan lugnt. Väl framme i Vigan var det dags för mat igen. Sedan sightseeing. I Vigan har de en gammal stad, vilken vi gick runt om, inte så mycket att skriva om. Vi besökte även ett Burgos-museet. Burgos var en präst som dog martyrdöden i Vigan ngn gång för läge sedan, museet var inhyst i hans gamla hus. När vi spenderat tillräckligt med tid i Vigan beslöt vi oss för att ta en buss tillbaka till Manila. Resan hem var knappast något att skriva om.

Marcos anhängare brukar ofta, då de är på humör, skrika ”Marcos parin, Marcos parin”, vilket betyder ”Marcos forever”

Marcus parin!

---

---

---