Honeymoon package, Boracay

Hej igen, Joy och jag började bli aningen trötta på staden, så vi bestämde oss för att åka på semester, i semestern. Eftersom vi ville vara turister på riktigt åkte vi till det mest turistiga Filippinerna har att erbjuda, nämligen Boracay, som är en lite pytteö, fylld med hotell och vita stränder. Efter mycket om och men föll vårt val på hotellet Patio Pacifics Honneymoon package, ett val vi verkligen inte kom att ångra.

Tidigt, när det fortfarande var mörkt, lämnade vi Montemayor St. för att komma i tid till flygplatsen. Som vanligt var väntan på flygplatsen lång och tråkig samt fyllt av så kallade ”säkerhetskontroller”. För att överhuvudtaget komma in på flygplatsen, var man tvungen att gå igenom en metalldetektor, för att sedan ändå bli visiterad efter man passerat. Efter att ha checkat in, upprepade sig denna procedur en andra gång. Jag misstänker att de visiterar en efter för att de sk, metalldetektorerna bara är fejk, som så mycket annat i Filippinerna, står de där för syns skull utan att göra ngn egentlig nytta. Fasaden är allt. Plånboken fylld med mynt jag bar på mig då jag passerade gav inget utslag i ngn metalldetektor. Mitt förslag, om ni nu är så paranoida att ni måste ha en metalldetektor, varför inte ha en som fungerar, istället för två som inte gör det? Det är mycket man inte förstår ibland. En till sak, i Filippinerna har man ngt som kallas för flygplatsavgift, vilket man måste betala för att kunna borda sitt flygplan. Självklart tar de inte kort, utan bara pesos, räkna inte heller med att de har växel. I andra resebloggar, är det många som ondgjort sig över denna idiotiska avgift, som till råga på allt oftast bara är symbolisk. Jag ansluter mig till den skaran.

Efter att ha överlevt väntan, var det äntligen dags att lyfta. Vi flög med SEAIR, och jag kan inte säga ngt ont om dem. Resan gick fort, och planet var modernt och bekvämt. Om ni ska flyga inom Filippinerna, undvik till varje pris Asian Spirit, jag har bara hört dåliga saker om dem, som att deras plan är bullriga, långsamma och sena. Förutom detta är de kända, eller snarare ökända för dålig service och idiotiska regler. Skämtet går, Asian Spirit, you board as an Asian, and depart as a Spirit. Ok, jag vet inte om ryktena stämmer, men jag kände inte för att ta reda på det heller.

Våra medpassagerare bestod tills största delen koreaner. Koreaner är ungefär lika frekvent förekommande på Boracay som Stockholmare i Visby på sommaren. Alla skyltar och menyer är tvåspråkiga, dvs, skrivna på tagalog(filippinska) eller hangul(koreanska). Resten bestod av några vita människor, några rika filippiner, samt oss. Är man filipino, rik och vill vara cool, talar man inte tagalog, utan engelska, självklart med amerikansk brytning och amerikansk högljuddhet. Ju mer bräkig och amerikansk man låter, desto coolare är man, eller snarare, tror man att man är. En till sak med filippinsk engelska, alla th- uttalas bara t-. Exv. säger man ’think’, säger de ???, sedan säger de ahá, ’tink’, osv. Undantaget är ’the’, som uttalas ’de’

Efter 35 minuter, landade vi på en liten flygplats, mitt mellan högra gröna berg. Flygplatsen heter Caticlan. Det regnade kopiöst, men det gjorde inte så mycket, det var varmt, och vi blev försedda med paraplyer innan vår vandring ifrån flygplanet till terminalen. Därifrån var det taxi till närmsta hamn. Eller snarare strand, då vi fick vada till vår båt. Det blåste mycket och sjön var ganska hård. Båten kändes väldigt skranglig, överpackad och allmänt osäker för en svenne som jag. Jag tror dock inte att Joy, som är dessutom är rädd för vatten, kände sig bättre. En tröst var dock att båtresan inte var längre än cirka en kilometer, det borde alltså inte ta mer än en halvtimme att simma i land, kanske en timme, släpandes på Joy.

Väl framme, på ”fel” sida av Boracay, var det tricykle till hotellet. Vägarna var smala och leriga, och föraren körde, som förväntat, som en galning. Vägen var även brant på sina ställen, så brant att föraren var tvungen att accelerera järnet för att nätt och jämt ta sig över backkrönet. Väl framme på hotellet möttes vi med välkomstdrink, och hotelldirektören, hälsade oss välkomna på koreanska. Vi förklarade att vi kom ifrån Sverige och Filippinerna. Nästa dag hälsade han oss på tagalog och svenska. Jag blev imponerad.

När vi öppnade dörren till vårt rum, möttes vi av en doft av nyplockade blommor. Rummet var nämligen dekorerat med blommor. Vi kände oss mycket väl mottagna. Efter att ha slappat på rummet ett tag, gick vi ned till stranden, det var högvatten så det fanns inte så mycket strand att se. När vi promenerade i vattenbrynet började regna, mycket. Fast det gjorde inget, det var varmt, så regnet kändes som en dusch, och allt var väldigt vackert. Nästan ensamma lät vi regnet skölja över oss ända tills vi började bli hungriga. De flesta restauranger verkade vara stängda, men slutligen hittade vi en italiensk restaurang, där vi åt pizza. Pizzorna var goda, mycket goda. Till pizzorna serverades stark sås, olivolja, med chilifrukter i flaskan, enkelt och genialt.

Efter maten var det dags för mer strand, regnet hade dessutom upphört, så vi tog en längre promenad. Under promenaden byggde vi, inspirerade av Discovery chanels program ”Extreme Egineering” ett lite minisamhälle i sand. Vi byggde till och med en liten kanal. Efter att ha fullbordat vårt verk begav vi oss bort en bit för att se folks reaktioner. Vi blev mycket stolta då vi såg hur andra passerande turister fortsatte att gräva vidare på vår kanal. Succén var total.

Vågorna var alldeles för höga för att bada i så vi tog oss tillbaka till hotellet, och lekte lite i dess pool. Regnet fortsatte, men att bada i en varm pool i regn var helt ok. En annan häftig detalj, de spelade musik i poolen, så när man låg och flöt med öronen under vattenytan, kunde man höra lugnande toner. Vi avslutade vattenleken i jacuzzin, för att sedan ta oss till vårt rum för att duscha. Efter duschen vad det dags för massage. Vi fick välja mellan Swedish, eller shihatsu. Swedish massage, vad är det? Jag var tvungen att prova. Det visade sig vara vanlig helkroppsmassage. Massagen var en succé, det var väldigt avslappnande, Joy somnade till och med. Efter pratade vi lite med de som hade knådat oss, de frågade om vi var gifta. Troligtvis pga av att vi hade beställt The Honeymoon Package. .

Jag känner mig oftast obekväm, när människor jag inte känner ger mig service. Under vår vistelse var servicen fantasisk. Vi behövde sällan be om ngt, allt fixades innan vi hann säga något, ändå kändes det inte påträngande, utan naturligt och avslappnat. Alla anställda vi mötte var väldigt trevliga, och nyfikna, så många trevliga samtal uppstod.

Efter ett tag började vi bli hungriga igen, så ut på jakt efter restaurang igen. Vi fastnade för slutligen för ett ställe som serverade grillade skaldjur. Mätta och belåtna, tog vi en till tur längs med stranden innan vi tog oss tillbaka till hotellet.

Följande dag var det dags för vår Island Hopping Tour. Efter att ha tagit en tricykle, till andra sidan ön, där vattnet var lugnare, embarkerade vi vår lilla båt. Solen lyste denna dag och vi var kände oss ganska lättade då det var dags för det första snorklingen. Att flyta runt med huvudet nere i vattnet och se hur botten långsamt passerar under en var underbart, jag tror att jag skulle kunna göra det hela dagen. Det var så avslappnande, samtidigt som man fick se en annan värld. Då och då gjorde jag några kortare dyk. Några av våra medturister klagade på att korallerna inte var så levande, kanske inte, men jag brydde mig inte för fem öre. Naturen för mig är bara ett medel, eller ett snarare medium för att utöva andra aktiviteter i. För mig var huvudsaken att jag flöt runt i varmt vatten, om aldrig tycktes ta slut, samt att jag hade lite saker att fästa blicken vid.

Efter ett tag gick vi i land för att äta lunch, lunchen var av buffétyp och grillad. Lunchen var god, när den väl kom, de tog verkligen tid på sig, så att deras barn kunde sälja oss souvenirer. Barnen var ganska påträngande ända tills Joy sa på tagalog att de skulle ge sig på de andra turisterna istället, det fungerade hehe.

Efter lunchen åkte vi till croccodile island, en ö som är formad som en krokodil. Där fanns det en fladdermusgrotta man kunde betala 500 pesos för att se. Då Joy och jag inte var särskilt intresserade av att trampa runt i fladdermusskit, bestämde vi oss för att stanna kvar på stranden. Jag ångrar inte det valet, att ha stranden för oss själva för et tag var underbart.

Efter crocodile island var det dags för mer snorkling, sedan tillbaka till hotellet. Väl där duschade vi och bytte om, sedan blev det en tur till stranden igen, där vi stannade tills det blev mörkt. Sedan var det dags för kvällens stora höjdpunkt, the Honeymoon Package candle lit dinner. Middagen serverades i en sort paviljong i trädgården. Jag kan inte beskriva det, men middagen var verkligen magisk, fast det kanske berodde på sällskapet J.

Efter middagen pratade vi lite med de i personalen som arbetat för att göra vår middag oförglömlig. Vi avslutade med att ta lite kort och utbyta lite e-postadresser. Mätta och mycket belåtna drog vi oss tillbaka till vårt rum.

Dagen efter tog vi en sista tur på stranden innan vi checkade ut. På vägen hem åt vi på en koreansk restaurang. Självklart serverades kimchi. Jag har säkert ätit kimchi när jag var liten, men det är inget jag har ngt minne av. Hursomhelst tyckte jag att det smakade riktigt gott. Sedan var det dags för flyget hem. I Manila härjade en tyfon, så flygresan dit var som att åka bergodalbana. Av naturliga skäl serverades ingen mat under flygningen. Landningen var dock bättre än befarat.

Vår tur till Boracay var trots vädret en av de bästa resorna jag gjort, och jag kan starkt rekommendera Patio Pacifics Honneymoon Package.

/Marcus

---

---

---