Tyfoner och majsjukan

Tyfonsäsongen har börjat. Vi hade en liten fjutting tyfon som drog förbi ute till havs för någon vecka sen, men i natt kom den första tyfonen värd namnet. Även den här gången missade den fastlandet, men i stället för lite småregn som förra veckan kom det mellan 150 och 200 mm regn under natten och morgonen. Med ett vänligt leende vräkte himlen ner så mycket regn att det spolade upp ur gatubrunnarna när Mio skulle iväg till jobbet på morgonen, och lagom till att jag skulle iväg till skolan efter lunch var det hela över. Varmt och kvavt slår hällregn, utan tvekan.

Idag var det japanska släktskap som skulle studeras. Det mest intressanta med japanska släktskapssystem är att samtidigt som de är väldigt strikt patrilinjära (släkt och status vandrar nerför äldsta sonen, döttrar gifts ut ur släkten) så är släktens överlevnad så viktig att de kan bortse från biologisk släktskap (något som vanligtvis är det absolut viktigaste i släktskapsystem, än mer i starka patriarkat). Om släktens överlevnad är hotad av brist på söner, eller helt enkelt på grund av inkompetenta söner, så kan man adoptera en son som byter namn och tar över nästa generation. Denna sorts adoption sker alltid med vuxna, helst gifta män, aldrig med barn. En tämligen unik lösning som dyker upp när förfäderskulten är så stark att allt annat får ge med sig för att hålla igång den.

Mystiska händelser med den svenska ambassaden som epicentrum fortsätter oavbrutet. Jag fick precis ett meddelande från Sara Granér, en gammal kompis från Malmö. Hon har på sistone fått sina serier publicerade i Galago, och nu skall Galago ha en utställning på ambassaden här i Tokyo. Så nästa vecka kommer Sara och några andra serietecknare för att visa upp sina alster. Det skall bli roligt.

Fast roligast är att titta på bilder på Valdemar, min systerson. Javisst, jag har gått och blivit morbror. Jag råkade skriva fel och skriva morfar där, och undrade varför jag kände mig lite äldre än vanligt. Morbror är lite illa det också, men det kan jag leva med. Mio har blivit helt bananas, främst kan hon inte komma över hur stor han är. Nyfödda japaner väger i medel åtminstone ett halvt kilo mindre än svenska, och trots att hennes egna lilla systerson är en månad gammal och stor jämfört med vanliga japaner så tycker hon att de redan är lika stora.

När hon inte överdoserar på söta bäbisbilder kliar hon sig mest. Det är något speciellt med den japanska våren som går i knas med japanerna, och det är inte bara allt pollen från cederträden. Med blödande utslag på armar, ben och öron gick Mio till det lilla sjukhuset runt hörnet.

"Så, det kliar hela tiden och du har stora utslag överallt?"

"Ja"

"Du började jobba precis, eller hur?"

"Ja"

Och diagnosen var satt. Majsjukan. De flesta japanska jobb börjar i april. Många börjar jobba direkt efter fyra år av slappa universitetsstudier som skulle göra en svensk filmstudent grön av avund. Efter en månad av oro, stress och 60-70 timmars arbetsveckor följt av Golden Långhelg som en sorts sista blick tillbaka till en lugnare livsstil är många japaner sönderstressade med depression och stressutslag, den beryktade majsjukan, som följd. Som tur är har hon fått en massa medicin mot utslagen som verkar hjälpa, men mot stressen är det bara "gaman", uthållighet, som doktorn ordinerar.

---

---