Långpromenad och diplomatiska ambitioner

På fredagskvällen fick jag ett sms från Björn, en vanligtvis Malmöboende dalmas som just nu är praktikant på svenska ambassaden här i Tokyo. Han brukar få en massa fribiljetter hit och dit, och kvällen till ära hade han fått inträdet till någon klubb någonstans fixat. Lite kort varsel, men olikt förra gången då han drog med mig på en Mando Diao-konsert så var jag upptagen: Mio sade att hon för en gång skull inte skulle vara ute hela fredagsnatten och supa med kollegerna som det sig bör när man är japan och jobbar. Nu blev hon såklart ändå meddragen av chefen för Human Resources och övernattade ute i Chiba på företagskorridoren, men skall jag vara ärlig så var jag ändå för trött för att åka in till stan och ha mig. Men det var ändå bra att vi fick kontakt, för Björn planerade att åka in och titta på Hitotsubashi universitet dagen efter, och eftersom det ligger på gångavstånd från min lägenhet så skulle jag ju kunna guida. Det är inte lätt att hitta ute i förorten, bland oss betongbarn.

Björn dök upp dagen efter med Reiko, en ung japanska, och det visade sig att jag var lite av ett förkläde, så att säga. Vi besökte den lilla parken söder om stationen, som just nu mest är grön och inte särskilt spännande på det sättet, men som ändå inte är mindre trevlig för den delen. Efter det åt vi lunch på Demeteru, kanske Tokyos bästa ekologiska restaurang som ser precis ut som ett vanligt vardagsrum där tre tanter håvar upp skålar med råris och skum tångbaserad mat. Sen gick vi hem till mig och väckte Mio, som tagit tåget tidigt på morgonen och därefter stupat i säng och somnat. Tillsammans gick vi vidare mot Kodaira och universitetet i Hitotsubashi.

Björn har ansökt till Hitotsubashi ("En bro", ett riktigt pårökt namn på en plats), men det visade sig vara ett helt annat campus. Många universitet ligger lite här och där i Tokyo, och det blir ännu värre om man räknar med alla gymnasier, högstadier och lågstadier som de prestigefyllda universiteten har lite här och var. Detta campus bestod av en bunte lägenhetshus med korridorsrum, en pool som ingen kunde komma överrens om den var 25 eller 50 meter (säkert 40 blev domen till slut) och en stor koloss med föreläsningssalar i mitten. För en svensk är det lite ovant det här med ganska små universitet: väldigt ämnesspecifika universitet och privata universitet gör att de kan bestå av allt från 50 000 i flera städer till två våningar i ett höghus någonstans. Medan vi gick över de mestadels övergivna gårdarna började det småregna lite lätt, men det var fortfarande varmt nog för att det knappt skulle märkas.

Björn tipsade mig om att ambassaden letar efter nya praktikanter till höstterminen: före 30 maj måste man ansöka. Jag är lite kluven, för visst hade det varit väldigt roligt att stanna lite längre här i Tokyo, men samtidigt är det inte helt glass och tårta faktiskt. Praktikplatsen är helt obetald, man får bo på den flådiga ambassaden i Roppongi, men mat och resor och allt annat måste man själv stå med. Ett par tio tusen, alltså. Dessutom skulle det såklart skjuta upp min examen ännu mer, även om en termin knappast är hela världen. Mio tycker att jag skall söka, och jag funderar på att i alla fall pula ihop en ansökan om jag hinner. Vem vet, man kanske har tur med ett par stipendier eller något? Nej, för det är det för sent för. Ah, ambassader vet hur de skall tortera stackars japanstudenter med lockelser.

Dessutom är det handels- och ekonomidelen av ambassaden som söker praktikanter. Knappast mitt område, även om de lovar att man skickas runt för att testa på det mesta. Det här tåls att klura på. Tyvärr blev det inte så mycket bilder, så ni får hålla till godo.

---

---