Wilhelm Moberg intar Japan

---

En lite småvarm dag överraskar oss båda, men vi tar tillfället i akt att bege oss till parken och plugga. Jag har mest en massa artiklar att läsa till mina kurser i genus och arbetsplatsantropologi. Mio däremot, har något långt mer episkt och ärkesvenskt framför sig: Utvandrarna-eposet av Wilhelm Moberg. Hon har köpt alla fyra böckerna på engelska på Amazon, men hon kommer bara att skriva sin uppsats om den första boken. Jag måste säga att jag helhjärtat stödjer detta försök att tackla omkull den svenska arbetarlitteraturen och en fundamental del av den svenska moderna historien...

...men jag är glad att det inte är jag.

Jag gillar japanska parker. Om ni inte listat ut det av att hälften av bilderna från Tokyo är parkbilder, så kan jag säga det rakt ut. Japanska parker är platsen där japaner släpper ut sina bästa sidor, och det är i parkerna man kan få hopp för det japanska samhället när andra platser avskräcker. I parkerna umgås familjer tillsammans, inte i det strikta hierarkiska familjesystemet som fortfarande syns så fort man skrapar på ytan, utan på ett friare och öppnare sätt. Hit flockas musiker, både duktiga och mindre, för att träna sina instrument långt från de papperstunna väggarna i sina hyreshus. Hit går pensionerna med sina hundar och kameror, och i ett hörn av parken tränar ett gäng lajvare med stora svärd och rustningar. Parkerna har till och med en friare och gladare atmosfär än de flesta svenska parker, och jag älskar dem.

---