No more luffarfrisyr

Lördag och första helgen efter en riktig studievecka. Planen är att åka till allas favoritpark Koganeikouen och sen gå ut och dricka öl med några av Mios polare som råkar vara i stan, men först skall vi göra något åt min skabbfrisyr. Dags för min första japanska klippning. Ja, jag oroade mig, av tre ganska välgrundade anledningar:

1. Mitt hår. Jag har skandinaviskt mjäkigt hår som hör hemma på bäbisar och inte vuxna människor. Och inom denna kategori är mitt hår så bäbisaktigt att frisörer i Sverige är förbluffade. Jämför med "hästtagel på huvudet"-Japan, och det är inte så svårt att tänka sig att frisörerna här inte har så mycket träning i att hantera hår som mitt.

2. Mitt ordförråd. Långt och kort kan jag. Men när det gäller mer nyanserade önskemål än så är det kört. En viktig punkt: byouin är sjukhus, biyouin är frisörsalong.

3. Japanska frisyrer. Rätt många ser antingen ut som välartade kontorsarbetare eller som tagna ur en animeserie. Fem ton hårspray och en timmes föning verkar vara basen för många unga killars frisyrer. De ser ut som i Final Fantasy. Jag kan bara tänka mig hur fult det skulle se ut på mig.

Hursomhelt så gick det förvånandsvärt bra. Min japanska är god nog för frisör-babbel, kallprat om vädret i Sverige och vad vi äter på jul och sånt. Frisören var lite förvånad över att mitt hår inte.. ja, inte gjorde någonting alls utan bara låg ner helt platt och hjälplöst innan hon smetade in ett ton vax, men för ett ögonblick hade jag en japansk pojkbandsfrisyr med tofsen mitt på huvudet och allt, som Mio tyvärr plattade till innan det förevigades på foto. Men målet att se till att jag inte såg ut som en luffare var avklarat.

På kvällen åker vi till Harajuku, som är lite av en blanding av stället där unga japanska nördar och misfits-wannabes hänger och stället dit utländska turister åker för att se på "galna japaner i galna kläder". Jag har inte riktigt förstått charmen, men Mio åkte visst hit väldigt regelbundet när hon var nyinflyttad från Hokkaido. Där träffar vi Patrick, en annan amerikan och en australiensiska. Tillsammans går vi till Shibuya, vilket är en rejäl promenad, och där strosar vi runt på jakt efter någonstans att gå. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstått det japanska utelivet, men det får jag skriva om någon annan gång. Efter mycket velande fram och tillbaka hamnar vi först på en izakaya som lägger is i ölen, sen på en ganska flashig restaurang-aktig sak på taket på ett höghus där vi verkligen inte hör hemma. Personalen ignorerar oss totalt och saltar notan med drinkar vi inte beställde. Men fint var det. Efter det valsar vi runt ännu mer, och hittar en belgisk restaurang/ölpub. Listan över trappistöl skulle göra Lennart och Mats gröna av avund.

I Japan har man två val när man skall gå ut: gå hem tidigt eller väldigt väldigt sent. Sista tåget går ofta runt tolv, och sen är det morgontåget som gäller. Vi tar oss med sista tåget från Shinjuku, men när Mio blir illamående en station från Kokubunji och behöver luft så får vi ta taxi sista biten. Patrick och australiensiskan är bara på besök från Hokkaido, så de hänger på för att sova över i vår lägenhet. Vi får lätt plats med en bunt gäster så länge de inte förväntar sig att sova på något bekvämare än tatamigolv och filtar, vilket förvånansvärt många ser som helt okej här i Japan.

---

---