Izakaya! Izakaya! Go! Go! Go!

Måndag är lill-lördag. Varför? För att då har folk ledigt. Helger, det kan de lämna till andra folk. Japanerna jobbar ju hela helgen, och har ledigt (och stängt) på måndagar eller ibland tisdagar. Hjalmars polare Yuji hade styrt upp dagens äventyr, så efter skolan bar det iväg till Yusco för att mötas upp. Yuji visade sig vara en rätt liten, men såklart väldigt sympatisk japan på 23 år som jobbar på Tower Records, och det var ju där han träffade Hjalmar. Han tog med oss på en lång cykeltur med märkbart många omvägar, innan vi tittade in på ett litet snabbköp och köpte några öl, och sen tog en stunds vila nere vid floden. Här, på stans västra sida, breder floden ut sig med sandstränder, och det liknade märkbart någon sorts blandning av Halland och Danmark. Fint var det, hur som hellst, och där stod vi ett bra tag och drack bärs och snackade skit. Vi skulle möta upp Yujis polare senare på en izakaya, alltså en traditionell japansk pub, så vi hade rätt mycket tid på oss.

Izakayan var ett helmysigt ställe, mest kännetecknat av att det var trångt, varmt, och fullproppat med god mat och alkohol. Vi började med en läskig sak som Yuji beskrev som "moonshine", med varmvatten som groggvirke och citron (för mig som var feg) och plommon (för Vaughn och Hjalmar). Varmt hembränt med plommon. Jo, jag tackar jag. Värmen tog dock helt bort smaken av alkohol, och visade sig vara ett finurligt groggvirke på det sättet. Efter det gick vi över till söt, söt saké som inte alls smakade som avfall som all annan saké jag tidigare druckit, och medan vi drack saké och mumsade i oss chilidipp, hackade bläckfiskar, tonfisksallad och enorma ärtor tittade vår första gäst in: Yotsuke.

Yotsuke är också 23, som jag och Yuji, och jobbar vanligtvis på Toyota i just Toyota (ligger på pendelavstånd från Okazaki), när han inte är proffsskejtare och playboy (enligt Yuji, i alla fall). Skejtar-delen ser man på att hans vänstra arm var kaputt, men han hängde inte läpp för det, utan visade sig vara en galet glad japan. Både Yotsuke och Yuji visade sig vara hängivna fans av japansk historia, och då framför allt filmer om japansk historia, så vi satt och snackade en hel del om Kurosawa och andra Sengoku Jidai-filmer, samt om japanska värderingar och liknande. Då började lite intressanta toner framtyda: oavsett hur mycket de påpekade att de hatade den japanska arbetsattityden, så står de fortfarande och jobbar en massa timmar obetald övertid varje dag. Och även om de pratar om en massa jobbiga saker med vissa japanska traditioner, så är det fortfarande den japanska medeltiden som de gillar mest. Och hur mycket de än säger att de vill ändra på saker, så satt de fortfarande och lät tjejerna servera dem maten när de dök upp lite senare.

För det gjorde de. Yujis tjejpolare var väldigt trevliga, och till lika stora delar pinsam rodnad och skratt uthärdade de Yujis fiskmånglarharanger där han gång på gång påpekade hur söta de var och att de minsann visst var singlar. Men öl var de inte på något sätt rädda för, särskilt Sakie, som nästan höll min egna takt, även om mitt högmod numera tagit ut sin tull: sakén var minsann starkare än jag någonsin kunnat ana. Då vi började festanden väldigt tidigt, så var vi klara att bege oss hemmåt runt tiotiden. Utanför izakayan stod vi länge och planerade framtida eskapader, och det visade sig att de ville dra iväg på en kombinerad grillning och bungee-hoppning den 25:e. Det var oerhört viktigt att vi åkte tidigt, så det kommer bli att försöka ta ut ledigt den dagen: bungeehoppning med galna hiphopjapaner låter lockande. Vad som mer hände var att en random tjej dök upp och började snacka med mig, och propsade snart på att vi skulle byta telefonnummer, och träffas igen. Det var som en påminnelse över vad jag rätt ofta stör mig på med svenska tjejer: de är så jävla coola. Missförstå mig rätt, det är ju schysst att tjejer får gå runt och vara coola om det är det de vill. Men samtigt leder det ju till ett oändligt spel, där det går åt oerhört mycket energi att över huvud ta redan på om någon är intresserad eller inte, man måste så att säga forcera skölden av coolhet som står i vägen. Här är det så mycket mer uppenbart, och man slipper kanske den absolut jobbigaste flirtnivån, den där man över huvud taget inte har en aning om den andre är intresserad eller inte. Japan vs Sverige: 1-0. Cykelvägen hem tog två timmar, då Yuji drog med oss över halva stan till en sobaya, där de hade så löjligt god ramen att det bara var att ge upp. Där satt vi och lekte japanska sten-sax-påse-lekar, samt en skum tum-lek.

Dagen efter var rätt jobbig. Dagen efter var rätt bakfull. Jag förstår inte människor som går ut på veckodagar, det är absolut inte värt det gissel som är dagen efter, även om jag i det här fallet knappast varit plakat dagen innan. Frammåt lunch ordnade det upp sig, men när jag kom hem efter skolan var jag som en klubbad säl. Planen var att köpa min kendoutrustning idag, och efterssom de erbjudit sig att brodera mitt namn i guld på dem gratis. Det kräver ju ett kanjinamn, så på rasterna satt jag och letade i mina böcker. Svensson var att ge upp direkt, då det inte går att översätta varken ljudmässigt eller betydelsemässigt till kanji, men med Osbeck så fick jag fram kemurigawa, som betyder rök-flod. Gawa/Kawa är bra också, efterssom det är en så vanlig beståndsdel i japanska namn, så det blir uppenbart att det rör sig om ett namn. När jag kollade med Takeishi-sensei om det funkade, blev hon helt till sig, för enligt henne lät det som ett otroligt starkt namn (efterssom det innehåller eld), samt att det lät som ett ninjanamn av någon anledning. Perfekt! Kemurigawa Yoonasu it is.

"Sen efterråt, så skulle vi till kendoaffären, men då var det stängt. Okazaki, det som skulle vara så bra. Förstör Okazaki!"

Ja, de hade ju såklart tisdagsstängt. Dum som jag var gissade jag inte till mig det ("självklart har man ju stängt på en tisdag!"), så det blev en dryg timmes cykelväg i onödan. När jag kom hem blev det plugg, omelett, och ett taffligt samtal med den mystiska tjejen, som först trodde att det var grillfest idag när jag undrade om vi någon gång snart skulle kunna gå och äta någonstans. Hon hade mycket att göra den här veckan, men hon lovade att ringa tillbaka om några dagar. Jag brukar tycka att det är lagom jobbigt att tala i telefon, över huvud taget, och med tjejer (för att inte tala om okända tjejer) i synnerhet, och att göra det på ett språk man inte behärskar var ju lite överdrivet jobbigt. Men men, det är väl så man lär sig. Samtalet blev rätt mycket som att prata med Yuji, alltså att man själv pratar på japanska så gott det går, medan den andra parten pratar mestadels engelska. Så blir det när man pratar med japaner som gillar engelska, och det är ju bara att gilla läget.

På lördag skall vi till någon sorts "barn tränar utländska språk"-träff, där vi skall latja runt med små ungar. Dagisfröken lilljonas lär vara som fisken i vattnet. Vi har pratat rätt mycket om det här med att ha bara hand med barn, jag och Hjalmar, då jag har det men inte honom. En annan sak vi pratat mycket om är att ge Jämtland till kurderna, så att de kan få ett eget litet Kurdistan där. Det hade varit sjukt bekvämt, för så fort norrmän kommer och är tykna över sina Daehlies och vinter-OS-guld, så är det bara att hota med PKK, så blir de så lagom spaka i benen. Vad är det att komma med? Lusekofter och gå på tur, när det finns gerillor. Ytterligare en sak vi pratat om är att Le Penn förtjänar att bli sodomerad med gurkor och grovsalt i en djungel, sittandes på en gärsgård av snorgärs, med långa lansar riktade mot honom. Av kurder. Isoleringen har börjat få våra fantasier att röra sig i skrämmande banor.

---

---