Gifu! Berg, slott och bad. Men mest slott.

Peace is TBC.
Beauty is TBC.
Happiness is TBC.
Live naturally. TBC.
från reklam Tokyo Beauty Centre. All reklam funkar inte bättre för att man skriver den på engelska


Julen blev väl inte så speciell, men inte heller så jobbig som man kunde misstänka. Absolut inte i nivå med födelsedagen, vilket är skumt då jag vanligtvis inte firar födelsedagar på något speciellt sätt, men däremot alltid kör hela “åka hem till familjen och äta risgrynsgröts”-grejen vid jul. Märkligt värre. Men julen gick mest ut på att jag ringde hem till mamma och småbröderna (resten var på annan ort eller handlade mat) samt mormor och morfar. Sen åt jag jultårta med Shiho och drack glögg, en dryck som jag nu också fått bekräftat från annan ort är en jättehit hos de flesta japaner. Och då hade vi inte ens mandlar och russin.

Gifu 28:e

Det kommer då och då tillfällen i ens liv då man är tämligen bekväm i sin tillvaro, rent rumsligt. Man hittar tunt omkring där man bor, man kan hitta till de ställen man vill hitta till och man är inte vilse så fort man råkar svänga in på fel väg när man lämnar lägenheten. Vanligtvis brukar man då kalla stället “hem”, och sen sitter man kvar där om inget omstörtande händer. Men här, i ett främmande land med upptäcksresandevittring i munnen så betyder det bara en sak: det är gör en lite längre avstickare än till nästa stadsdel.

Det började med att Shiho inder mellandagarna är ledig från både jobb och skola. En sådan möjlighet bör inte försummas. Det som blir avgörande är en lycklig påföljd av Japans historia av övergödda megakonglomerat med en finger i varje bransch: såklart är inte Meitetsu bara ett tågbolag eller ett bussbolag, de har även en stor mängd hotell som måste fyllas när det är lågsäsong, och därför släpper de löjligt billiga resepaket. Efter att ha valt bland diverse olika resemål blir det till slut Gifu som vinner. Det är en prefektur jag inte besökt, och Shiho känner till det lite då hon arbetat på Jusco där som snattar-haffare av alla möjliga jobb. Och så har det ett fedt slott, ‘nuff said. Gifu prefektur ligger norr om Aichi, uppe i de iskalla berg som skärmar Japans nord-västra kust och de syd-östra fälten. Det är högt och det är kallt, och två dagars fribiljett på alla Meitetsus tåg och bussar i de två prefekturerna, plus hotellrum, middag och frukostbuffé gick på 11 000 yen (14 000 om det varit lördag), vilket i runda slängar motsvarar 650 spänn. Inte illa pinkat av en trähäst. Efter att Shiho dragit ut på det hela i flera dagar, bland annat genom att sova hela dagarna efter att skolan tar slut, lyckas vi boka vad som visar sig vara det sista lediga rummet på Gifu Grand Hotel, och tidigt på morgonen den 28:e december sitter vi på limited rapid express mot Gifu.

Resan är förvånansvärt snabb, Gifu ligger faktiskt närmare Nagoya än Okazaki gör, så vid elvatiden är vi på Gifu station och tittar ut. Just här liknar det mest vilken japansk halvstor stad som helst, skillnaden mot att vara i Nagoya är väl främst att det är berg precis överallt runtomkring den flod och medföljande dal som Gifu ligger runt. För övrigt heter floden “lång bra flod”, Nagaragawa. Skitbra namn, Gifufolket. Den följande förmiddagen kommer domineras av att Shiho blir skitsur och att vi utforskar Mt. Kinka med medföljande slott. Den förra händelseutvecklingen är såpass komplicerad och blir så utdragen att jag inte tänker redogöra för den, så det blir desto mer av det senare.

Innan jag sett Gifujou (Gifu slott) tyckte jag att Inuyamajou låg på ett respektingivande berg. Inte då. Gifujou ligger på Mt. Kinki som reser sig 330 meter rakt upp. Och de här bergen ser verkligen ut som de berg barn ritar, en enda stor triangel som står spikrakt upp från en platt botten. Som om man bara hällt ut en sjukt stor burk med grus. Ur rent historisk mening är slottet intressantast för att herr Oda Nobunaga själv flyttade dit från sin födelseort i Aichi när han erövrat slottet, och använde det som bas för att börja enandet av Japan. Och tycker ni inte att det är av intresse, så förbered er för waaaaay mycket ointresse under resten av detta inlägg, för det blir mer av den varan. Säg inte att jag inte varnat er.

Nåväl. Med bussen åker vi från stationen bort mot Kinki, som bekvämt nog ligger på andra sidan floden från Grand Hotel. Vi stiger av vid den lilla park där man har ett antal skumma områden inom ett stenkasts avstånd, från Nawa insektsmuseum till Ekorrestaden till den trädgård som så förgäves strävar i motvind, “Japan-China Friendship Garden”. Men framför allt är den pyttelilla parken basen till den vajerförtöjda gondol som en gång i kvarten tar upp en högt nog på Kinki för att man skall kunna gå upp till slottet. Det finns även en liten souveniraffär där jag senare kommer införskaffa en modellversion av slottet. I 1:350, och inget löjligt 1:500. Men nu går vi händelserna i förväg.

Liften utmärker sig genom att vi får en konstant guidning, live, under uppfärden. En kvinna står med en liten mikrofon och hon är den artificiella kvinnliga ljusa rösten. För er som inte varit i Japan är upplevelsen att träffa den på riktigt svår att förklara, men överallt stöter man på den i burkformat. Ifall du åker buss säger hållplatsernas namn. Åker du hiss så säger den när dörrarna öppnas. Tar du ut pengar i en bankomat så förklarar den precis lika utförligt varje gång hur du skall gå till väga. Alltid precis samma röst, och precis överallt. Som att springa på fröken ur, fast i kvadrat.

Det som möter oss när vi väl kommer upp är en påminnelse om att vi är uppe på traktens högsta berg. I en trakt som råkar vara riktigt kall. I slutet av december. I början är det mest iskallt och lite blåsigt, men under besöket kommer det bara att bli värre och värre, tills vi med nöd och näppe klarar att stå emot när vi åker ner. Men det vägs upp av att himlen är helt klarblå och solen väcker en fantastisk glöd i den halvt avlövade bergstoppen. Och nog är det en fantastisk naturvandring som följer, för vi är ännu ett hundratal väldigt branta meter från själva slottet. Utsikten är såpass magnifik att det blir marginellt med sura miner över att jag stannar upp och fotograferar de många anslag som beskriver de olika delarna av de forna försvarsverken längst med stigen upp. Och snart ster vi det där, på den högsta toppen. Gifujou är nyrestaurerat så det glittrar i guld i det skarpa soljuset. När vi väl kommer fram till själva slottet så möts vi av en gammal gubbe som på traditionellt manér tvättar sig med en blöt handduk trots att det är runt nollgradigt och pinande vindar. Shiho förklarar att det ses som högst bra för kroppen, ungefär som allt som är jobbigt/äckligt i Japan. Ju äckligare maten är, desto hälsosammare.

Själva slottet i sig är ett nybygge, då Gifujou liksom många andra slott blev sönderbombat under andra världskriget (om jag inte läste helt fel). I själva slottet finns den hittills bästa slottsutställningen jag sett i Japan, det bjuds på allt från en hel uppsättning montrar med ninjautrustning till ett stort antal hjälmar och rustningar till Nobunagas fru kimono i originalskick och en portugisisk jordglob. Jag kan återigen förbluffa min omgivning med historiska kunskaper som att Nobunaga anammade kristendomen, vilket förvånar Shiho, men också att han mest gjorde det för att det gav honom tillgång till gevär och ett alibi för att elda upp alla jobbiga mäktiga munkkloster som stod i hans väg mot att ena Japan, vilket förfärar henne. De har också fina tavlor om slaget vid Nagashino (nu kan ni sluta låtsas att ni är intresserade) som gjorde att Nobunaga etablerade sig som Japans taktiska motsvarighet till Gustav II Adolf, papperskikare och skisser av slottets ursprungliga storlek. Och då är ändå det bredvidliggande museumet för slottets pre-edo-historia stängt. Två gedigna nördtummar upp, helt enkelt. Slottet är litet men vackert, även om det är skyldig sin omgivning ganska mycket för sin estetik. Det enda som känns en liten aning labilt är att den femte våningen svajar märkbart nu när vinden tagit fart på allvar. Om Yoshidajou var något som bara någon med ett specialintresse kunde finna det minsta intressant så är Gifu ett praktverk för vem som hellst.

Men nog om det. Vi tar den alternativa vägen ner då det finns två vägar till slottet som låter en se ut från båda sidor av berget. Förutom själva slottet så finns det allt från brunnar (det är lite komplicerat att klara en belägring rent näringsmässigt om man sitter på toppen av ett aphögt, brant berg) till ett café till en liten inhägnad ekorrpark där man kan mata tama ekorrar. Det finns också ett dussintal små tempel och helgedomar längst med stigarna. När vi väl kommit fram till liften väntar en mycket snabbare (och skakigare) tillbakafärd, och sen en lång vandring till vad vi tror är Gifu Grand Hotel.

Och det är det. Det är svårt att ta titeln på allvar när vi ser det utifrån på håll då det verkligen är en skokartong av betong som reser sig bredvid den långa och uppenbarligen väldigt bra floden, men väl inne så är det nog så fancy-pants. Det märks väldigt lätt i Japan på den enorma mängd keigo, artighetsjapanska, som bemöter en. Klockan har precis hunnit bli tre, den tidpunkt vi får checka in, så timingen är perfekt. Efter att ha blivit visade till vårt rum i en labyrint av vigselkapell (japaner viger sig vanligtivs på hotell), frisörsalonger och konferenslokaler kan vi vila ut efter våra bergsbestigarstrapatser och komma till botten till varför man skall åka bort när man är i Japan. Onsen. Älskade onsen.

Onsen är egentligen bara bad vid varma källor, men det täcker numera i princip alla varmbadhus. Hotellet har en regel som jag först tycker verkar befängd, men som visar sig vara mindre så än man kan tro: du får bara bada onsen tre gånger om dagen. Jag kan ärligt talat säga att innan detta besök har jag aldrig känt ett trängande behov av att bada mer än tre gånger på en eftermiddag, men det är så bra. På riktigt.

Att bada onsen

Först: du får inte bada offentligt om du har tatueringar. Undantag finns, men vänj dig vid tanken ifall du har gaddat dig.

Onsen på diverse platser i Japan är lite rädda för utlänningar då de inte förväntas förstå hur det går till. Det är knappast kärnfysik vi pratar om, men lite tricks får man lära sig för att inte sticka ut bland andra. Jag har fattat så långt som att det är skillnad på unisex-onsen och vanliga onsen, men det här var ett högst könssegregerat onsen, så råkar ni ut för det tidigare så får ni försöka anpassa er.

Det första som slog mig är det mysterium som är den japanska inställningen till nakenhet. Samtidigt som vi har kvinnor som tejpar bröstvårtarna så att de inte skall synas genom baddräkter och jinbei som betraktas som ett sexigt plagg på män då man kan se armarna genom de uppslitsade ärmarna så är det första jag möter när jag börjar ta av mig min badass hotellyukata (man har inte på sig sina egna kläder på japanska hotell eller onsen på kvällarna, utan går runt i motsvarigheten till en badrock) att en städtant undrar om jag har problem med att få av mig rocken. Nej, det är snarare att jag inte är helt bekväm med att moona gamla kvinnor, men det vågar jag inte säga till henne. Ingen annan i den nästan tomma lokalen verkar bry sig där de struttar omkring nakna, men ändå väntar jag taktiskt tills kusten är klar och jag kan bege mig till den första stationen i badhuset.

Den enkla grundregeln för att bada utan att se ut som en barbar är att försöka vara så ren som möjligt innan man börjar bada. Inget konstigt med det. Jag tar min lilla plastpall och sätter mig på huk längst med den långa rad av handfat med medföljande duschmunstycken. Tvål och schampo, hela kittet. Men sen är det inte bara att hoppa ner i badet, för det första så skall man ta en av de stora skoporna och vänja kroppen vid det varma vattnet (42 grader enligt termometern) genom att skölja sig ett antal gånger, och sen skall man lugnt och värdigt sätta sig ner i badet. Om inte annat så brukar det vara typ 40 cm djupt, så all form av akrobatik vid nedstigningen leder ändå mest till blåmärken kan man anta. På hotellet fanns tre versioner, först den kokheta, 40+gradiga bassängen, sen den lite mer ljumma bassängen, och sist en mittemellanbassäng som tog vatten av en skum, orange-brun kulör direkt från en varm källa vid floden. Sist men inte minst fanns det en finsktillverkad “vikingbastu”, och japanerna bastar faktiskt som vettigt folk med en respektabel 80-gradig temperatur. Därinne hittar jag två gamla kaishain, företagsmän som glatt pratar med mig om hur skönt det är med en bastu efter konferenserna.

Både jag och shiho tillbringar större delen av vår hotellvistelse med att bada, gå upp till hotellrummet och vila upp med en läsk, och sen återvända till badet. Eftersom det är kotym att gå runt överallt med enbart en rock och hotellets tofflor på sig så är det liksom itne så mycket som står i vägen för ett väldigt laid back leverne. Det enda som avbryter är den åtta-rätters japanska middag som vi avnjuter i en av restaurangerna. När en amerikansk familj och deras amerkansk-kinesiska bekanta gör entré visar sig mina culture skillz ha betalat av sig, själv har jag lyckats fixa en rock som passar någon som är ÖVER 170 (en märklig tanke i Japan), medan den minst like långe amerikanske maken kommer invalsande med en yukata som når ner ungefär till strax under knäna. Den löjligt långa måltiden består av massvis med smårätter som ständigt blir inburna av den kimonoklädda personalen, och en kort glutt i menyn visar att den är ungefär lika dyr som hela paketpriset var. Någonstans blöder Meitetsu massvis med pengar men är för stort för att det skall märkas. Japan, Japan, Japan.

Nu är det slut för idag. I morgon bitti skall jag packa ut mitt stuff från lägenheten, så jag måste gå och lägga mig. Men fortsättningen på Gifuresan bör komma inom en snar framtid. Tills dess kan jag bara önska alla där ute ett gott nytt år!

---

---