God Jul, a.k.a "Nisshio?! Vad menar du med Nisshio?!"

GOD JUL

(bilder kommer sen nån gång)

Jag hoppas att ni har en god jul, alla som råkar läsa det här just på julafton. Här blir det inte så mycket julfirande, men det är sånt man får räkna med när man åker ensam till ett land där jul är detsamma som gräddtårta och Jpop-covers på jullåtar (just nu roterar “Stilla Natt” på japanska med Pizzcato Five, då jag inte tänkte långt nog att ta med någon svensk (eller ens engelsk) julmusik). Japansk julmusik är långt värre än svensk julmusik, även om den kan vara nog så outhärdlig. Men tänk er att Christer Sjögren dessutom vore kompad av ett Jpop-band. Som att tänka sig ett ebola-virus som dessutom snor din post varje morgon.

Så vad gör man i stället för att springa runt och julpynta och baka pepparkakor och ha sig? Jo, igår var det Bron över floden Toyo som gällde. Toyohashi alltså, staden som huserar en av Japans största hamnar (hälften av all bilimport i landet sker genom hamnen) och, enligt Wikipedia, det enda Aichi-slott som jag ännu inte sett. Shiho har jullov från jobbet, men inte skolan, men det var på en lördag så hon ville ändå hänga på. Så tidigt som min förstörda dygnsrytm tillät det, alltså runt tolvtiden, bar det av till den södra slutstationen på Meitetsus Aichi-linje till vad man lite krystat skulle kunna kalla Aichis Göteborg.

Liknelsen fortsätter när vi skall bege oss till Toyohashis park, och vi tar spårvagnen! Yes, det ultimata inom långsam innerstadstrafik finns även här, även om det är långt mindre utbyggt än i just Göteborg. Shiho har jobbat i Toyohashi när hon var yngre, men ändå tar det ungefär 5 minuter innan det är jag som måste visa vägen. Det har börjat bli ett oroväckande mönster. Parken är liten men väldigt trevlig och stillsam där vi vandrar genom kombinationen av fint väder (13 grader och solsken) och kalla, kalla vindar från Stilla havet. Och där är det, det pyttelilla slottet, Yoshida slott.

Yoshida slott utmärker sig genom att det helt enkelt inte blev byggt. Inte helt, i alla fall. 1590 fick en jeppe vid namn Ikeda Terumasa tilldelat sig regionen, och tänkte att det var dags att bygga ett slott som skulle visa vilken mäktig playah han var i området. Det fanns redan ett liten befästning vid namn Imahashi, så den tänkte han bygga ut till ett blaffigt slott. Problemet var bara att slaget vid Sekigahara 1600 satte stopp för det mesta av de interna krigen i Japan (belägringen av Osaka 1615 satte definitvt stopp för det), så när området byggde ägare 1600 var det ingen som var särskilt lockad av att sänka en förmögenhet i ett slott som ingen hade användning av. Så det blev bara fyra hörnbefästningar på en stengrund, själva borgen i sig blev aldrig av. Numera är det bara ett av dessa hörntorn kvar, vilket gör det till det definitvt minsta borgarna jag sett. Men det är ändå tre våningar högt (japaner undviker hus med fyra våningar, då fyra kan uttalas “shi”, precis som “död”, så det är mucho tabu), så hade det inte börjat komma in dimma från havet så hade det varit finfin utsikt. Men något Inuyama eller Nagoya är det inte.

Här fortsätter lärarjonas äventyr, för Shiho har verkligen ingen koll på japansk historia. Jag trodde inte jag hade det tills jag kom till Japan och kunde jämföra mig med vanliga japaner. Det är en sak att inte ha koll på de hällristningsliknande inskriptioner som gjordes i slottets grund för att de lokala daimyos skulle kunna visa på vilka delar just de byggt, och därmed kunna kräva ersättning för sitt arbete. Det är grymt specifik nördkunskap. Men när vi springer på en stor bronsstaty och Shiho, trots en mässingsplackett, först tror att den är över Meiji-kejsaren för att den byggdes under Meiji, då är det lite värre. För han har stora baggy byxor och princessan Leia-frisyr, vilket lätt märker ut honom som en Yayoi-snubbe (japansk stenålder), så det är såklart kejsar Jimmu, den förste japanske kejsare som man vet såpass mycket om att man kan börja spekulera i att han faktiskt funnits som verklig person (runt 2000 år sen, obrutet led till nuvarande kejsaren). Detta bekräftas såklart när hon läst hela placketten, men hon visste fortfarande inte vem snubben var. Kom igen, har man en mytisk urkejsare som dessutom valt att kalla “Jimmy” när andra tar pretentiösa namn som Barbarossa eller Alexandros eller Charlemagne så förväntar jag mig att man har koll på det. “Dô, där kommer änna kejsar Jimmy! Har han fexat sin skrothög till PV än, eller?” “Näj, han feck inte tåg på någgra nya kadååånaxlar. Och varfôr har hann enna sånna däer kanelbulleflääter?”

Slottet är så litet att det är gratis att gå in, vilket säger något. Men de har en fin modell över Toyohashi på 1600-talet och det är ganska trevligt att gå runt där på dan före dan med de enda andra människor som beger sig till ett slott som detta på en dag som denna, nämligen pensionerade gråhåriga japanska ojiisan (“morfar/farfar”) till söta slottsnördar som är ute på slottsfotoresor med sina söta små obaasan (“mormor/farmor”) som lugnt följer med till slott nummer femtioelva. Men det är då jag ser det, på den översta våningen. I varje väderstreck sitter bilder på slott från den prefektur som gränsar åt det hållet. Gifu åt nårr och Mie åt väst osv. Men vad ser jag på väggen där Aichi-slotten sitter, bland Inuyama, Nagoya och Okazaki? I Nishio (eller är det Nisshin? Jag blandar alltid ihop de två småstäderna) finns det minnsann också ett litet pluttslott. Jag förbannar dig, Wikipedia! Må ditt skägg växa innåt! Må dina barn och barnbarn få löst sittande knappar på sina jeans! Jag visste redan att engelska Wikipedia är legendariskt dåligt på allt som rör Japan då de enda som skriver där är dåligt insatta fanboys eller japaner som babelfishar sina japanska inlägg, men jag blir fortfarande lite sur när min förväntade royal straight Aichi-flush till slott inte fungerar. Och när jag kommer hem hittar jag än fler Aichi-slott på hemsidorna hos de verkliga slottsnördarna, de som kartlägger sina resor och lägger upp statistik och betyg och mög. I Yoshidaslottet finns också en liten indikation på detta, kartan över slott i Mikawa, på en yta på typ Hissingen har de lyckats bygga 23 slott. De flesta finns inte längre, men jag hittar minst två slott till. Det är väl nu det verkligen börjar gå upp för mig riktigt hur fragmenterat Japan var under inbördeskrigen. Stollebarn…

Efter slottet och parken, där vi ser en kameleont-katt, besöker vi Toyohashis konstmuseum, ett väldigt väldigt litet men trevligt museum där två-tre konsthallar delar plats med föremål från utgrävningen av en Yayoi-bosättning strax bredvid där parken nu är. Här kommer en intressant spåkdetalj, nämligen att medan vi går runt och pratar om grottfolk och grottmänniskor (även engelskans “cavemen”) när vi tänker oss ociviliserade människor med stenklubbor, så har japanerna sina “kekkyojin”, gropmänniskor, då den japanska stenålderns mest utmärkande drag var att folk bodde i hyddor som de byggde i halvmeterdjupa gropar. “Var inte en sån där gropman! Ät inte med händerna!” För övrigt får jag fortsätta briljera med mina historiska kunskaper när vi kommer till Toukaidou-avdelningen, där de har en hel drös kartor från den gamla medeltida Route 66 från Tokyo till Kyoto. Men vad gör man, jag har faktiskt suttit på föreläsningar med en japansk kurator från Berkeleys asiatiska bibliotek om just dessa kartor. Eftersom de bara behövde beskriva två dimensioner är de som långa bårder som beskriver husen längst med vägen, som ifall vägen var en enda rak linje. På själva kartorna är det nedpläntat allt från vilka värdshus som är bäst till vad det kostar att bli skeppad över floderna, och det finns typ en miljard kartor då den explosivt växande handelsmannaklassen under fredsperioden skapade en lukrativ marknad.

Efter mitt historiska babblande (Shiho är van vid det här laget) är det spårvagnen tillbaka till stationen som gäller. Här vandrar vi runt i det stora shoppingdistriktet och spanar julklappar. Jag hittar en julklapp till Anstai som IMHO är långt bättre än en tallrik med kaniner, och en jättestor julklapp till Joel. Shiho hittar en färsk juice-butik där hon köper färskpressad spenatjuice. Det är ungefär lika inte-gott som det låter. I en bokafffär hittar jag en fantastisk julklapp till mig själv, Colloquial Kansai Japanese av DC Palter och Kaoru Slotsve, den första dialektala grammatikan/ordboken jag sett på japanska. Kansai-ben, eller Osaka-ben som det ibland kallas då Osaka är Staden med stort S i regionen, är en grymt dominerande dialekt. Aichi-ken ligger granna till Mie-ken, som är en del av Kansai, så här hörs rätt mycket av de vanligare orden och böjningarna, ungefär som att stora delar av Västergötland använder sig av göteborska termer. Shiho använder mycket Kansai-ben, så det är därifrån jag redan lärt mig lite av de mest grundläggande grejerna. Förutom det så är Kansai-ben den stora komiker-dialekten, något som japanerna själva förklarar utifrån att folk därifrån pratar mer öppet och ohämmat, med större inlevelse och mindre artighetsfraser och att det helt enkelt låter roligt när de pratar. Därför kan du inte se en humorshow på japansk riksTV utan att höra kansaifraser som “akan!”, “chau”, “nan de ane!” eller kansaiversionen av baka, “aho”. Kansai-ben är alltså överallt, men det är inte alltid särskilt lätt att förstå, så en språkbok om det hela är helt perfekt. Det är coolare att prata Kansai-ben än riksjapanska, japaner blir fruktansvärt förvånade (och lite impade) när de hör utlänningar prata dialektjapanska, och när man ändå har förutsättningarna för dialekten (rullande r i stället för de gutturala halv-l som resten av Japan kör med är en typisk Kansai-ben-företeelse) så kan man lika gärna ge sig på ett försök. Dessutom är boken fylld med viktig information för regionen, med ett helt kapitel om basebollaget Hanshin Tigers och speciella fans-termer som sägs förekomma hela vägen från basebollplanen till företagsbanketter i regionen. Om inte annat är en viktig del av att bemästra ett språk att kunna höra vem som talar dialekt och varifrån de kommer.

Annars är väl den definierande aspekten av Toyohashi att det finns många brazilianare här. I vissa delar runt stationen ser vi fler brazilianere än japaner, och det är främst för att alla brazilianska tonåringar verkar ha ett väldigt trängande behov av att stå i stora grupper mitt på gatorna och prata väldigt högljutt. Det är som om alla mina fördomar om tonåringar och “sydländskt folk” samlas ihop till en enda jättefördom som bekräftas av deras agerande. Det är annars en räddande grace när det gäller japanska tonåringar, de flesta är minst lika jobbiga som tonåringar var som hellst, men de har vett nog att mest sitta ner två och två på någon trappa för att pula med sina mobiltelefoner, så de störigt högljudda tonårsgängen får de outsourca till latinamerikanerna.

Till Joel: Jao, kineserna har också familjenamnet först. Samma med koreanerna, tänk på Kim il Jung och Kim il Sung. För övrigt heter alla koreaner Kim, även de få jag känner. Kim är som alla -son-namn, det rör sig om många släkter. Men till skillnad från våra slappsinta behandling av efternamn så har många Kim stenkoll på just sin Kim-linje, vilket underlättas av att de ofta har olika sätt att skriva det med kinesiska tecken.

Till Sara: Inte en ponny? Då måste det vara ett stort och rysligt farligt troll. Tur att de är vegetarianer och bara äter sånt som man kan baka själv.

Till alla: God Jul på

---

---