Nagoya igen

Efter att ha blivit sams med Shiho a la Hollywood mitt i mörkret på en småregnig gångbro var det dags att bege sig på äventyr. Det var ju sagt att vi skulle åkt till Nagoya på onsdagen, så nu blev det helgen som gällde i stället. Efter lite klurande på om det var Nagoya eller Inuyama vi skulle till, så blev det Nagoya. Shiho visar sig som vanligt vara baka gaijin ichiban, den dummaste utlänningen. Hon har bott i Nagoya ett antal år, men precis som i Okazaki (hennes hemstad) är det jag som får stå för guidningen. Vi ger oss ner i tunnelbanan med Osu Kannon som mål, det stora tempelområdet som i en ironisk vinkning till evangelierna är grymt fullpackade med affärer.

Osu Kannon, de största templet självt, är enormt och har nästan lite av en helylle-svensk stil då den är målad i vitt och rött likt ett äkta sommartorp. Där eldar man tokmycket rökelse, köper små horoskop som man binder fast på långa snören eller kastar småmynt i ett stort tråg. Och det är verkligen småmynt som gäller, de har en växelmaskin som växlar 100yenmynt till mindre valörer (100 yen är ungefär 6-7 spänn), och de används flitigt.

Efter Osu Kannon är det det enorma affärsområdet som gäller. Shiho är mest ute efter maten: var tredje affär är en restaurang, och hon vill äta i princip all mat vi ser. Själv spanar jag julklappar och köper nästan en snorbillig begagnad kill-kimono, men med tanken “vi kan alltid bestämma oss på vägen hem” försvinner affären bort ur mina grepp då vi efter ett tag lyckas gå vilse i det enorma nätverket av små gator fullpackade med affärer.

I stället blir den en Okinawa-affär som blir dagens highligt, i alla fall för Shiho. Hon har bott på Okinawa ett par år, och när jag går runt i affären blir det uppenbart hur annorlunda detta lilla örike är gentemot resten av Japan. Okinawa är en tropisk stillahavsö med allt vad det medföljer inom matkultur och estetik, och bland deras skumma okinawa-instrument och okinawa-statyer sitter vi och äter sötpotatisglass (en annan okinawa-specialitet).

På vägen hem blir det ett “bärcafé” där vi dricker dyr apelsinjuice och såklart den stora julpyntningen runt JR-stationen. Där stårr ungefär två tusen japaner med mobilkameror och fotograferar julgranarna, något som är en ganska ovanlig syn då privatpersoner inte julpyntar. Eller i alla fall inte vanligt folk, jag har sett ett hus med julpynt som däremot gått hela vägen. Redan för en månad sen såg jag spektaklet på väg till Aoki Suupa, den största mataffären inom gångastånd. Hela trädgården var fylld med ljusslingor, allt från jultomtar till slädar och blinkande trän. Men om sanningen skall fram så hade de fortfarande fått pisk av den veritabla kapprustning som är vanliga bland svenska villaområden. I stället är det de stora blomgrupper med tre stora bamburör som dominant aktör som införskaffas runt nyår man imponerar på sina grannar med.

Till Sara: Ett paket stort som halva hallen? Jag kan inte tänka mig något i den storleken… förutom en ponny. Yatta!

Till Anstai: Japanska är ett utmärkt språk för vokalord, inte i antal men i frekvens. Innan trodde jag att “aoi”, blått (eller grönt, om man talar om trafikljus och äpplen(!?)) var det längsta, men nu har jag rotat fram aaiu, som betyder ungefär “en sån där”. “Aaiu terebi”= “en sån där TV”. Längsta vokalordet hittills?

Attans, vi fick inte oerversaettningsjobbet. Men men, man kan inte faa allt.

---

---