Citizen Jonas

Oj, vart tog Jonas vägen? Nu får jag börja skriva lite så att syrran slipper sitta och jobba på jobbet. Min största ursäkt är att sen min cykel försvunnit är det än jobbigare att ta sig till ett internet.

Om förra inlägget gick i en negativt tongång så får jag väl ta och vända på det hela med en jättelång uppdatering som får täcka en hel vecka. Och lite till. Nåja.

På söndagen var jag ett söndermobbat vrak. På måndagen var jag Citizen Kane. Jag tog mig i kragen och försökte komma ihåg att jag inte bara är här för att äta konstiga torra nötkakaor och choklad, jag skall ju försöka se ut som en antropolog, och där var jag i en främmande kultur och mötte ett kulturellt fenomen, även om det råkar vara rasdiskriminering. Så antingen kunde jag sitta hemma på rummet och lipa eller så kunde jag skärpa mig. Efter en halv dags peppning laddar jag diktafonen med samma bistra och målmedvetna säkerhet som en brittisk storviltsjägare laddar sin elefantstudsare och spanar ut mot mitt egna byte. Eller i alla fall så gör jag det i den framtida filmatiseringen av historien, just då var jag mest helt galet rädd och nervös. Men inte tillräckligt rädd för att inte gå ut genom dörren och ta cykeln ner till DragonBOZ, som stället råkar heta.

Och vad händer? Femton mintuter senare sitter jag och sköter en inspelad intervju med managern om orsakerna till regeln, affärens syn på det hela och hur personalen ser på det hela. Helt galet, jag hade på min höjd tänkt säga till att jag tycker att det är fel, och här sitter jag som värsta antropologen. Fake it ‘til you make it. Nåja. Summan av intervjun blir att de ser ett antal orsaker att inte ta emot icke-japaner, främst att de är rädda för att inte kunna förklara hur datorerna fungerar om personen inte kan tala japanska, samt att ifall någon begår brott antingen i caféet eller på internet från deras datorer så kan inte polisen hitta dem. Personalen kan knappt engelska, och managern kan japanska och franska, vilket inte täcker så många utlänningar i Japan. Mina invändningar blir såklart att hela hotellbranchen är förbjudna att inte ta emot utlänningar, men att de lyckas lösa liknande problem. Dessutom är det en busenkel lek för polisen att hitta mig om jag visat mitt pass, såvida jag inte förfalskat mina handlingar. Men det kan en japan också göra. Slutligen kommer managern själv med insikten att han skulle må precis lika dåligt som jag ifall han åkte utomlands och såg “japaner ej välkomna”-skyltar. Sen blir det en massa bugningar och bockningar och jag beger mig hem utan att förvänta mig något, men nöjd med att jag gjort det minsta som förväntas av mig som en ansvarstagande världsmedborgare.

Och vad händer? Tre dagar senare får jag svar från den organisation som jobbar mot dessa skyltar. De har kollat upp stället, men när de ringde så sade de att de tagit bort regeln sen början av veckan. Trots alla historier om onsen-bad som gått ända vägen till högsta domstolen för att försvara sin rätt att slänga ut gaijins så var jag så sjukt snygg att de bara var tvungna att ta bort regeln dagen direkt efter att jag bad om det. Så om förra inlägget var en negativ varning om hur ruttet Japan kan vara när det känner för det, så är väl det här en sorts positiv uppmaning om att det trots allt finns en värld av människor där ute som bara behöver en liten uppmuntrande putt i rätt håll för att göra det rätta. Så här; om en förändring till det bättre är möjligt i “chou ga na”, rycka på axlarna, “så har det alltid varit”, “ni förstår oss inte för ni är inte japaner”-Japan, så är det möjligt var som helst. Visst, det lyckas långt från alltid, men bara möjligheten att det kommer göra det gör att det är värt att försöka.

Strax därefter beger jag mig ner till DragonBOZ och skaffar det första icke-japanska medlemskortet. På vägen dit stöter jag på ännu ett japanskt fenomen, koban. En koban är en sorts polisversion av 7eleven, små fyrkantiga hus som finns främst längst med vägar med skolor. I huset finns minst en patrullerande polis som är beredd att ta emot folk som har problem eller patrullera runt kvarteret när skolbarnen är på väg hem så att ingen skall våga kidnappa dem. Japaner har nämligen skippat det här med skolbussar, då det ses som disciplin av huvud och kropp att behöva gå till skolan, oavsett hur långt det är. Detta har en massa pedofiler utnyttjat, och framför allt sen en flicka blev bortförd och knivmördad för ett år sen har man börjat fundera på lösningar. Mer uppmärksamma poliser längst med vägen är en av lösningarna.

Så där går jag och lyssnar på Looptroop när polisen plötsligt stoppar mig. Nervös som man blir vid sådana tillfällen tar jag ur öronsnäckorna och svarar på hans tilltal. Men det visar sig att denne unge polisman mest är nyfiken på vart jag är på väg, det är trots allt på den bortre delen av tenma doori, långt från där vanliga utlänningar (främst YAMASA-elever) rör sig i Okazaki. Och så fortsätter det: vi står säkert där en halvtimme och pratar. Han visar sig vara en riktigt trevlig person som dessutom känner till Sverige, då hans syster är gift med en finnländare och numera bosatt i Finland. Själv kommer jag undan med mitt ständiga äss i rockärmen när man pratar med japanska män som är över trettio: grundläggande kunskap om japansk historia och framför allt japanska slott. Det är helt sjukt, men varje gång någon japansk man som är äldre än mig har erkänt mig som värd att prata med är det för att jag kunnat nämna minst tre japanska slott jag besökt och lite om deras historia. Jag vet inte om det säger mest om mig eller om de japanska män jag träffar. Slott plus kuriosa för er som behöver en snabb väg till erkännande i Japan:

Nagoya slott: byggt av Kiyomasa Kato som beställningsjobb, mannen som är känd för sin stora hjälm som ser lite ut som en trubbig hajfena med en stor japansk sol på.

Inuyama slott: längst norrut i Aichi, ett av de 4 (5?) slott som överlevt från medeltiden utan att bli nedrustat när samurajklassen blev utfattig, brunnit upp eller blivit bombat av amerikaner.

Okazaki slott: födelseplatsen för Tokugawa Ieyasu, Japans Gustav Vasa.
‘
På tal om slott så har mitt slottsnördande förvärrats på plats, och efter besöket på DragonBOZ tog jag en vända förbi Toys ‘R Us (eller “Toi za rasu”, som det heter här) och plockade upp den enda Doyosha-modellen de hade, Himeji slott. Först tänkt jag att den var lite mindre än Edo slott som jag byggde i somras, men slottet var också kompaktare till formen, så jag tänkte inte mer på det. Men efter att ha besökt deras helt japanska hemsida lyckas jag klura ut att de finns i vanliga och “dirakusu”, alltså deluxe-utgåvor, som verkar vara större. Himeji slott är i skala 1:500, minns du hur stor Edo slott var, Faren? Talet 1:350 gör sig påmind av någon anledning, men jag är inte säker. Skall man skapa en besatthet så kan man ju lika gärna vara konsekvent från början, så det vore trevligt att veta om det är deluxserien det är man skall leta efter. Förutom Himejijou blev det en julklapp till Faren och en overall till Caroline och Gabbes småtting.

---

---