Berg och djupa dalar

onsdag

Mio måste hämta lite grejer från sitt korridorsrum så det är återigen dags att lämna Tokyo. Yamanashi är en prefektur som mest är känd för att Fuji-san, den japanska nationalsymbolen över alla andra symboler, ligger där. Resten är mest berg, berg och berg. Men det är lätt att åka dit, det är bara att ta Chuuou-linjen åt ”fel” håll, åka tills man är långt ute i ingenstans, byta tåg tills man är ännu längre ute i ingenstans, och sen byta tåg igen. Ungefär halva resan är tunnlar. Jag trodde alltid att de kallade de här delarna av Japan för ”de japanska alperna” mest för att det är en massa berg och japanerna har en europeisk fetish. Men ju längre bort vi kommer, desto mer känns det som att någon skall komma dansandes över en bergskam och sjunga om hur bergen lever med musikens ljud. Resan känns mest som att det är mörkt i fem minuter, sen får du en halv minuts fantastisk utsikt över de branta dalar där Takeda Shingen rumlade runt på 1500-talet, och sen blir det svart igen.

(Shingen är högst aktuell då den årliga oerhört populära stora historiska mastodont-drama-serien i år handlar om honom, så det är en massa reklam för resor till Yamanashi och museer och mög just nu. Mio tycker att jag är totalt hopplöst söndernördad då jag kände igen hans hieraldiska symbol och kunde gissa mig till att det var honom innan Mio sagt det till mig.)

Tågen blir mindre och bergen mindre bebodda för varje byte. Till slut puttrar vi fram på ett pyttelitet lokaltåg längst med en bergkant med en strid liten bergsbäck under. Här uppe ligger Mios universitet, med sisådär 5000 elever i en stad med lika många invånare. Staden verkar följa två små vägar som ringlar sig upp längst bergen, med så få hus längst med dem att man kan korsa staden på tio minuter. Efter Tokyo är den mikroskopisk.

Självklart är det 100-yenaffären som Mio är mest intresserad av, men så har de också en väldigt bra 100-yenaffär där vi köper toaletttofflor (Mio har varit upprörd över vår brist på sådana. Man kan ju inte ha samma tofflor på sig utanför toaletten som inne i toaletten, det är ju sjukt äckligt), förvaringsboxar, tidsskriftssamlare och en massa annan bröt. Vi köper också söta haj-nyckelknippor. Efter det fikar vi med två av Mios universitetskompisar. Mio har ju ställt sig lite utanför tidigare nämnda årskurssystem genom att plugga utanför ett år, så nästan alla hennes gamla klasskompisar har tagit examen och försvunnit iväg. Därför verkar de som också gjort liknande äventyr samlas i en ny liten gemenskap av överblivna studenter.

Mios studentkorridor känns som tagen ur en ghetto-film. På riktigt. De har ett skrotlager på bakgården. Trappan till ingången är en brandstege. Krackelerade väggar. Men så betalar hon runt 1000 spänn i hyra också. Men det gör detsamma, för det kompenserar genom att ha en fantasisk utsikt över den lilla bergiga dalen. Bergen är faktiskt dimhöljda på riktigt, och det känns lite som en kinesisk bergsby eller något, mer än i det Japan jag är van vid. Men mest av allt är det väldigt, väldigt vackert.

---

---