Fuji och onda tvättbjörnar

Torsdag

Tanken var att vi skulle åka hem till Tokyo nu när Mio fått tag på sina böcker och mög, men vädret var fantastiskt med en klarblå himmel, och en dag som denna vore bortslösad i Yamanashi om man inte tog tåget och drog för att se Fuji i sitt fulla majestät. Efter frukosten (som består av en liter mjölk, allt eller inget i en värld utan kylskåp) vandrar vi upp längst bergsvägen upp till en liten, liten station. Den är så liten att de inte ens har någon stationspersonal, det är bara ett litet bås som skydd mot regn och solsken, biljett får man lösa på tåget. Det enda som finns är två enorma bönssyrsor som låg på lur. Först en vid fönstret, som vi satt och tittade på i tio minuter, tills jag såg att det bara var en avledande manöver för den ännu större insekten som satt en halvmeter över Mios huvud, redo för anfall. Precis som Velociraptorerna i Jurassic Park.

Tågen blir bara konstigare och konstigare. Dels finns det tåg med tecknade fuji-berg på med olika störda ansikten. Det kan jag ta. Men vi hamnar på ett Thomas-tåg. För er som inte vet om det så finns det en engelsk eller amerikansk tv-serie med ett tåg som heter Thomas som har en massa andra anthropomorfiska tågkompisar. Självklart räcker det för att japanerna skall kläcka den utomordentliga idén ”Ja! Vi bygger ett nöjesfält nedanför Fuji-san med Tåget Thomas som tema! Och utformar tågen som går dit som Thomas!”. Andra folk må vara bättre på att hitta på ursäkter för att ha fest, men japanerna är bäst på att hitta på ursäkter för att bygga nöjesfält. De kan anlägga en Hacke Hackspett-park i sömnen.

Vi åker till Kawaguchiko, en liten stad som ligger bredvid en av de mig helt ovetandes legendariska fem Fuji-sjöarna. Det här är ett japanskt Schweitz, överallt är det spetsiga berg, men allt domineras ändå av det enorma Fuji. Japanska turister finns det också gott om, och de är precis likadana som japanska turister i Sverige. Faktiskt. Sjön är fylld av dussintals små båtar, både vanliga och svanformade, som turisterna flyter runt på. Det finns en ap-park (som vi inte hinner med tyvärr), hantverksmuseer och massor av matställen. Vi äter en lokal specialitet, en sorts nudlar som är som udonnudlar på stereoider, 3-4 cm tjocka, och dom äts i en soppa från en skål som uppvärms av små brinnande saker som mest ser ut som rosa plast-marshmallows. Lite otryggt känns det, men jag blir försäkrad om att de faktiskt inte är gjorda av plast och att jag inte riskerar att dö av giftiga ångor.

Efter maten är det linbana som gäller. Vi åker upp för ett berg som heter Kachikachiyama, och hela berget är också lite av en temapark, då det är här som en av Japans hemska barnsagor utspelar sig:

På Kachikachiyama bodde en gammal skogshuggare och hans fru. En dag på jobbet fångar skogshuggaren en tvättbjörn, och han tar med den hem till frugan för att hon skall laga tvättbjörnssoppa dagen därpå. Men tvättbjörnen tar sig loss, mördar frugan, klär ut sig till henne och serverar henne som soppa till skogshuggaren dagen därpå. Skogshuggaren blir såklart ledsen, och en kanin tar på sig ansvaret att hämnas. Först får han tvättbjörnen att bära ved, som han tänder eld på. När tvättbjörnen lyckas släcka elden som bränt bort hans päls på ryggen, säger kaninen att han har kylbalsam, men kletar på senap i stället. När tvättbjörnen vill kyla ner sig på riktigt övertygar kaninen honom att det bästa sättet är att ta en roddtur ute på sjön, men kaninen sticker hål på tvättbjörnens båt, så han drunkar. Slut. Ungefär lika många hål i plotten som Matrixserien, men du har bara slängt bort någon minut av ditt liv på att läsa den, till skillnad från Matrixserien som tar flera timmar att kämpa sig igenom.

Kachikachi är alltså ljudet av att slå två stenar emot varandra så att man får eld, och yama betyder berg. Överallt finns det plastfigurer av tvättbjörnen och hans nemesis till kanin (som får mig att tänka på Sam & Max), till och med på linbanans korgar. Det finns en liten klocka formad som ett hjära som den högstadieklass som är här på klassresa älskar att ringa i, en liten utsiktsbalkong och en enorm vandringsled runt berget till ett vattenfall, men dit kan vi inte gå för Mio har bara sandaler på sig, och det är faktiskt sjukt varmt. När vi skall tillbaka till tåget hittar vi ett litet halv-hemligt tempel som visar sig vara 900 år gammalt och en massa små affärer med Fuji-souvenirer. Det krävs lite fantasi att göra bra souvenirer av en väldigt stor sten.

Anstai: Miffy aer vaeldigt populaer haer ocksaa.

PS: Den som skickar tandkräm med fluor till mig är min hjälte. Jag är ett steg närmare svaret på varför japanernas tänder är så kassa.

---

---

---