Svensk punk och fyttisju sjösjuka sjamujajej

I början av November fick vi en inneboende i vår lägenhet. Henke "Henk The Hunk" Liljegren hade tagit semester från sitt jobb på Citymail för att åka runt och rådda åt punkbandet Skitsystem på deras Japanturné. Men mest för att köpa skivor.

Henkes besök försatte mig i för mig helt ny position: översättaren i Japan. Saken är den att de flesta jag känner här i Japan kan mer japanska än jag. Om de inte kan mer, så finns det alltid någon annan närvarande som gör det. Men med Henke på besök så kan jag plötsligt oändligt mycket mer japanska än honom, och med det medföljer mycket ansvar.

Det andra som komplicerar situationen är att Henke är vegan, och japanerna kan helt enkelt inte förstå konceptet veganism. Vegetarianism är svårt nog, men veganism är bara helt galet konstigt. I ett land där bacon inte är kött kan det vara svårt att hitta vegansk mat. Nödlösningen blev risbollar med sjögräs, och då bara de som säljs på 7-eleven eftersom det är de enda som har bilder av innehållet på omslaget. Så när Henrik begav sig till andra städer för att titta på punkspelningar så fick han leva flera dagar på enbart risbollar.

Jag var tyvärr ganska upptagen med skolarbete när Henrik hälsade på. Vissa kurser, framför allt de med amerikanska lärare, använder sig av det amerikanska college-systemet med "midterms", vilket är ett jobbigt system. Det går helt enkelt ut på att du har en tenta både i mitten och i slutet av kursen. Och eftersom alla kurser går parallellt i stället för att avbyta varandra så får man 4-5 midterms samtidigt, och sen 4-5 sluttentor. Samtidigt. Just då satt jag med två hemtentor och två presentationer att bygga ihop, men lite turistande skulle vi allt hinna med.

När Mio frågade Henke vad han ville se i Tokyo förvånade han henne med att lista de 47 herrelösa samurajernas grav högt på listan. De 47 samurajerna är en galet macho-fylld historia om heder och hämnd till varje pris, där en ond samuraj-herre lyckas lura en annan samurajherre att dra vapen i kejsarpalatset, vilket bestraffades med påtvingat självmord. Den döde herrens samurajer blev minst sagt sura. Ett år senare gaddade de ihop sig i smyg, attackerade den sluge herrens hus och dödade honom. Sen bar de hans huvud till platsen där deras herre var begravd och tvättade huvudet på en sten. Sen blev de allihop tvingade av shogunen att begå självmord , men eftersom de var så galet stoiska så blev de nationalhjältar och har hedrat sedan dess. Historien heter Chuushingura på japanska och har blivit film och dramaserie en miljard gånger. En lite utförligare version finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C5%ABshingura och http://en.wikipedia.org/wiki/Forty-seven_Ronin

Hursomhelst, alla svenskar Mio träffar är sjuka samurajnördar och/eller japanska historenördar vilket aldrig slutar att förvåna henne. Att en punkare från Sverige alls över huvud taget skulle känna till Chuushingura är som att någon från Malawi skulle ha koll på freden vid Roskilde. Men eftersom templet där de ligger begravda, Sengaku-ji, ligger inte alltför långt så gick hon med på att följa med och leta upp det.

Sengaku-ji ligger nära Shinagawa i ett område som är ganska intetsägande. Men själva tempelområdet var intressant. Medan vi är där kommer det många besökare som offrar rökelse till de 48 gravarna, särskilt med tanke på att det är en mulen novemberdag med spridda skurar. I ett hus har de ett litet museum där man kan se en filmatisering av dramat, och ett annat hus har de en samling av meterhöga snidade dockor av alla samurajerna. Och Mio, som från början var den som var skeptisk till utflykten, blir plötsligt som förvandlar och blir mer och mer fascinerad av historien. Det är oerhört tydligt att temat starkt berör japaner, både under de 300 år som gått och idag. Det hela slutar med att Mio senare hyr dramatiseringar av berättelsen som hon andaktsfullt tittar på.

Efter Sengakuji åkte vi till Asakusa, som är en av de allra största turistattraktionerna i Tokyo. Jag blev helt shockad av att se så mycket utlänningar. Precis som de flesta japaner så ser jag knappast några icke-japaner på stan eller på tåget, det är nästan bara på universitetet som jag springer på dem. Så när det väl dyker upp ett par dussin blonda amerikaner så står jag och stirrar precis lika mycket som vilken japan som helst. Nåväl, i Asakusa ligger ett skitstort tempel, och det är hit turisterna åker för att titta på Japanska Tempel när de är i Tokyo. Så det är mest ett stort tempel och en miljon små affärer som säljer souvenirer. Inte så jättespännande egentligen, men vi hittade många väldigt fina vykort.

---

---